VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Vecka 37

I eftermiddags blev jag plötsligt jättevarm och dåsig. Det kändes som att jag skulle brinna upp men hade ingen feber, kände mig tung och luddig i huvudet och allmänt dålig. Jag har haft värmesvallningar tidigare, men de har alltid lagt sig efter en stund. När det fortfarande inte hade gått över efter tre timmar ringde jag Sjukvårdsrådgivningen (1177) och berättade hur det låg till. Förklarade också att jag varit mer svullen de senaste dagarna. Hon frågade om det brukar bli bättre när jag lagt mig för natten, men det blir det ju inte eftersom jag vaknat på morgonen och varit svullen i ansiktet, händer och fötter. Då tyckte hon att jag skulle ringa Förlossningen och höra med dem.

På förlossningen ville barnmorskan rådfråga jourhavande läkare som ringde upp mig efter en stund. Hon tyckte det lät som att jag fått i mig för hög dos av Levaxin. Jag har gått på den lägsta dosen, 0,25, i en månad ungefär men fick den fördubblad i torsdags eftersom läkaren på MVC tyckte att TSH-värdet fortfarande var lite för högt. Så imorgon ska jag ta den lägre dosen igen och ringa MVC och be att få komma dit för nya TSH-prover. Hoppas att det är så enkelt att det går att lösa med en lägre dos och att det inte är något annat konstigt.

Trots att jag kände att något var fel så kände jag mig löjlig som ringde Förlossningen. De måste ju ta emot otaliga samtal från paranoida gravida med olika helt normala känningar och krämpor. Som tur var blev jag övertalad av familjen att ändå ringa och kolla, om inte annat så för att slippa ligga och oroa mig hela natten över att något är fel.

Hoppas kunna få en natts god sömn. Det händer ju inte så ofta nu för tiden. Jag har sovit hos mamma den senaste veckan eftersom jag inte mått så bra och insett att jag faktiskt behöver en hel del hjälp med det mesta. Försöker se till att jag inte ”blir fast” här fram tills det är dags bara. Det är så lätt att stanna i det bekväma istället för att ta tag i det som behöver göras på egen hand. Ska uppdatera lite om Khalids uppehållstillstånd, men det får bli imorgon eller så.

Kommentera

Det är fortfarande samtal före…

©redsaga

©redsaga

…men vi besvarar ditt samtal så snart vi kan.

Det roliga med att sitta i telefonkö i 35 minuter är att lyssna på den meningen i två snarlika versioner men med en intressant skillnad; ena gången går rösten upp i ton de sista två orden ”vi kan” och andra gången ner i ton, som om det skulle göra väntan med intressant på något sätt. Efter fem minuters lyssnande kunde jag konstatera att tonskillnaderna i meningen inte på något sätt gjorde väntan mer behaglig.

Jag ringde alltså Migrationsverket för att se om Khalids ansökan blivit registrerad än. Det hade den inte men pappren var skickade från ambassaden för en vecka sedan och kvinnan jag talade med sa att det kan dröja mellan 3-5 veckor innan posten kommer fram. Yeay. Hon sa också att det kan vara värt ett försök att be ambassaden faxa över hela ansökan till dem istället för att få processen att gå snabbare, men att det var långt ifrån alla ambassader som gjorde så.

Hon gav mig åtminstone ärendenumret så att jag kan hålla koll på processen online och rådde mig att skicka in ett personligt brev med förtursbegäran tillsammans med moderskapsintyget så fort jag ser att allt blivit registrerat hos dem. Då ska det tydligen gå ganska fort efter det; jag skickar in mina papper och slipper förhoppningsvis bli kallad på intervju så länge handläggaren inte tycker att vi behöver komplettera med information o.dyl.

Jag sov en halvtimma i natt. Jättekul. Sedan ringde tydligen klockan, men den måste jag ha stängt av, för jag vaknade 20 minuter innan jag skulle vara hos Mödrapsykologen. På med kläderna, halsade ett glas saft och haltade mig till bilen – som var täckt av is och frost. Skrapade rutorna med en plastbit som nog ska tillhöra stereon och lyckades till slut bara bli 2 minuter sen. Handlade sedan lite mat och spenderade resten av eftermiddagen i sängen utan att kunna somna ordentligt. Halvdrömde istället att jag och Khalid gifte oss här i Sverige och att allt var kaos; min mamma var utklädd till hippie, mina skor försvann och gick sedan sönder, en barndomskompis var otrevlig och trampade på min klänning. Vaknade med en spänningshuvudvärk som lamslagit mig under kvällen. Hoppas på lite sömn i natt istället.

Kommentera

Projekt: Spjälsäng

Möglig och tråkig blev mögelfri och fin till slut!

Möglig och tråkig blev mögelfri och fin till slut!

Jag fick tag på en spjälsäng i något hårt ljust träslag (ek eller björk kanske) alldeles gratis. Eftersom jag föredrar mörka träslag och det fanns några fula fläckar på ramen så bestämde jag mig mitt i allt mitt boande för att slipa och betsa den. Så jag begav mig till färghandeln och köpte pensel, fint sandpapper (min pappa hade redan en rulle grövre papper) och en burk mörkbrunt bets.

Jag fick hjälp med att slipa bort de värsta fläckarna med en slipmaskin och gjorde resten för hand. Det tog lite på krafterna eftersom träet var såpass hårt att det var svårt att få bort det översta lagret. Jag började med ett grovt sandpapper och avslutade med ett med kornstorlek 320.

När allt var färdigslipat borstade jag av en av långsidorna, ställde den på kant och började stryka på betsen, men det var lättare sagt än gjort; när jag var färdig med ena sidan och vände på den hade det runnit lite längs spjälrorna och eftersom betsen torkade snabbt var det svårt att måla över dropparna så att det såg jämnt ut. När jag väl kände mig hyfsat nöjd med kamouflaget och vände på långsidan igen hade samma sak hänt en gång till. Det krävdes lite pillande och mycket tålamod innan jag kände att jag åtminstone gjort mitt bästa och inte var helt missnöjd. Jag väntade med de tre andra sidorna av spjälsängen till dagen efter för att se hur resultatet blev med den första sidan när allt torkat ordentligt.

Penseln kostade 16 kr, två ark sandpapper för 3 kr, en burk betsning för 82 kr. Täcke, kudde och spjälsängsskydd köptes på Gekås för ca 260 kr. Så totalt har jag hittills lagt ut 360 kr på spjälsängen. Filten och snuttisen (tillsammans med en bunt fina ekologiska bebiskläder i olika storlekar) vann jag som 1:a pris i en rimtävling på MyKidoo. Nu återstår det bara att köpa ett par fina bäddset och ploppa ut en bebis att lägga i den!

Kommentera

Vecka 35 och terapi

©redsaga

©redsaga

Jag har sagt det innan, men… tiden går för fort! Jag har hamnat i lite av en kris tror jag. Ångesten har legat krypandes bakom mig de senaste veckorna och kommer numera ifatt mig när jag inte är beredd. Efter att ha berättat för BM om mina bisarra drömmar frågade hon om jag ville ha en remiss till en psykolog. Jag tänkte att det inte kunde skada, så jag var där första gången för en vecka sedan och andra gången idag. Jag har inte haft så bra erfarenheter av psykologer och terapeuter i mitt förflutna, men denna var professionell och bra.

Mitt största problem just nu är ensamheten. Jag är ensamstående, men ändå inte. Jag känner mig förberedd, men ändå inte. Khalid är fortfarande fast i Sudan och kommer med största sannolikhet inte hinna hit i tid till födseln. Jag har ordnat så mycket jag kan på egen hand och med stor hjälp från min underbara familj, men Khalid fattas mig. Jag känner att jag inte kan vara riktigt redo för allt det som händer och kommer hända utan honom.

Med andra ord har jag mycket negativa tankar som i princip är omöjliga att handskas med när graviditetshormoner spökar. Psykologen förklarar att alla har en röst i huvudet som de omedvetet lyssnar på och att lösningen är att lära sig att känna igen den rösten så att man kan säga ifrån. Men det är inte lätt att lära sig att känna igen en röst som inte vill bli igenkänd – är inte det hela poängen med att den är undermedveten? Vi får se hur det går. Har jag tur så är hon så duktig att jag kommer ur det hela med ett helt annat sätt att tänka.

Jag sitter i min mysiga 1:a på 48 kvadrat och känner mig bara miserabel. När ångesten och tårarna svämmar över har jag svårt att be om hjälp; jag vill inte vara en belastning, någon att ta hand om. Jag vill inte vara en som drar ner människor runt omkring mig när det finns så mycket för dem att glädjas åt. Min systerdotter är fem månader nu och min brorsdotter två dagar. Hur jag jag då förklara att jag ändå är ledsen, att jag sitter och gråter när alla andra fylls av lycka?

På tal om vecka 35, så har jag börjat få förvärkar. De känns som vanliga sammandragningar men med mensvärk. Det är inget som gör direkt ont utan är mest obekvämt. Magen växer förstås också och det är svårt att resa sig från soffan eller golvet. Blygdbenen värker och ömmar konstant, speciellt på nätterna (och att vända sig i sängen är inte kul) samtidigt som jag får knivhugg i vänster höft när jag gått eller stått mycket. Och jag som trodde jag hade sån tur att slippa foglossning. Inte då.

Kommentera

Nu är jag Ebbas faster

DSC05817

Igår kom lilla Ebba till världen! Hon är resultatet av min älskade bror Kim och hans fina Alexandra. 3110 g och 51 cm lång är hon, med en riktig kallufs på huvudet och släktens karakteristiska näsa, långa fingrar och tår.

Jag var och hälsade på på sjukhuset idag och det var alldeles underbart att få hålla det lilla knyttet, lukta på henne och utforska de små fingrarna och allt annat som är så litet och fint. Om sex veckor är det min tur att sitta där så jag har förberett familjen på att jag inte vill höra för mycket jobbiga detaljer som kan göra mig mer nervös än vad jag redan är.

Har mycket i huvudet just nu. Har äntligen flyttat in i 1:an och fått det mesta uppackat och klart. Håller just nu på att tvätta bebiskläder så att allt är rent och kemikaliefritt när det är dags. Har varit lite upptagen de senaste par veckorna men ska se till att uppdatera här lite oftare med historier om graviditeten, lägenheten, Khalids uppehållstillstånd och allt som hör till.

Kommentera (2)

    För att få de senaste uppdateringarna