Jag är ganska vältränad och stark… genomtränad! Min kondition är bra just nu då jag sprungit en hel del och även kört CrossFit i sommar, men varför är det så jäkla svårt att ro hem det där målet jag har på rodden!? Det är helt sjukt hur jobbigt det är att jaga meter. Om jag tar i till max så tokdör jag och försöker jag hålla tempo dör jag ändå fast med sämre resultat!
Det är som om hjärnan bara ger upp och hela kroppen skriker SLUTA! Som en röd lampa som blinkar och tjuter som ett brandlarm. Självklart slutar jag inte ro men det går långsammare och långsammare ÄVEN fast jag försöker säga till hjärnan att det bara är 2 minuter av din dag! 2 jävla minuter!!! I vilan är jag nästan gråtfärdig, fast då känns det så skönt att det är över så tårarna är i sådana fall glädjetårar.
Dags för ännu en intervall… nu är kroppen med på noterna och första minuten går bra, men sedan BAM! Död! Hela systemet stänger ner och nu ror jag på bara vilja. I vilan är det inga glädjetårar utan blodsmak i munnen jag känner. I tredje intervallen har killen som satt på rodden bredvid mig lämnat sin rodd med långa blickar åt mitt håll. Jag förstörde nog hans mys-pass-rodd med mitt stonkande och vrål på varje drag…. Det går inte lättare eller fortare, men det känns bra att vråla!
Fjärde intervallen är genom en slags dimma. Hjärnan har redan rest sig från rodden och lagt sig på golvet för att dö. Jag har höjt musiken i lurarna som om det skulle hjälpa, inget hjälper just nu!… Klar! Lämnar rodden och undrar hur jag ska ta mig vidare i dagen efter det här?
Nu är tävlingarna över och jag sittter på tåget hem från fitnessfestivalen. Jag känner mig lite som en matkoma-zombie just nu och har nog inte riktigt landat efter dessa två stora tävlingshelger.
Det var 18 helt grymma tjejer som tävlade i veteranklassen. Alla var verkligen helt enastående! Jag placerade mig på en 8:e plats och får vara nöjd med det.
Visst hade jag hoppats på en finalplats men jag hade allra hårdaste konkurrenterna. Veterantjejerna var helt grymma i år! Vilken line-up!
Just för den här resan kunde jag inte gjort mer. Jag gav 100% all in i tävlandet!! Jag följde min diet slaviskt i 5 månader och tränade hårt. Jag var precis där jag skulle vara och jag är nöjd med min diciplin.
På tävlingsdagen var jag hård! Allt satt på plats och trots enormt mycket nerver var det magiskt på scen! Det var rent ut sagt skitkul att stå där!!!!!
Känslan är oslagbar! Man har kämpat så hårt för dessa få minuter i rampljuset och plötsligt står man där!
Man spände musklerna statistik så länge att man var helt mör efteråt.
Tycker mina poseringar satt fint. Här är våra back-poser. Jag står i blå bikini 2a från vänster.
Det var så hektiskt och mycket folk backstage och jag blev ganska stressad. Tur att fina Simon Moore hade koll på läget och var en sådan pärla mot mig backstage! Även Tove hjälte mig med skor och lim och allt vad det var. Tur att man har alla fina teammates från MM Sports!!!
Backstage med finaste Mille! En teammate och vän genom hela denna resan!
På secnen kände jag mig extra trygg för Luciapokalens kommentator var min fina proffsiga coach Linnéa Enstedt. Hon var så bra i den rollen! Hon är så jäkla proffsig och jag känner mig tacksam att ha haft henne och Clas vid min sida genom denna resa.
Finaste coachen! Har henne och Clas och tacka för min fantastiska form… mitt livs form!
Nu lägger jag mina 64kg bakom mig och ser fram emot att gå upp i vikt och börja bygga muskler på riktigt igen.
Kommentera (1)