Det är helt sjukt vad galet nära det är nu! Enda sedan Decembercupen förra året har jag jobbat mot målet att tävla i AF igen och förbättra mina resultat. Om 13 dagar är det crunch time och jag är både redo och inte redo på samma gång.
Jag har satt mina egna mål på träningen flera gånger och det är bara mina egna resultat som jag bryr mig om (vad alla andra gör skiter jag i) och mina coacher är nöjda med min form så på det vis är jag så redo jag kan bli.
Däremot har dieten och den stora mängden träning gett mig några nya skador som jag absolut inte räknat med så nära inpå tävlingen och det gör mig lite nervös.
De skador jag fått är i min mening läskiga skador som inte gör ont men leder till att jag tappar greppet. Det är någon nerv som kommit i kläm. Första gången det kom höll jag på att tappa en hantel i huvudet på mig själv för att greppet bara gav vika.
Naprapaten säger att det kommer att gå över om jag vilar så om 13 dagar ska jag vila! Inga chins och dips tills greppstyrkan är tillbaka. Tyvärr har detta lett till att jag inte kunnat gen-repa chins, dips och rodd utan fått vila greppet istället. Nu känns det okej så jag håller tummarna! Låt det bara funka där… de få minuter jag har på scen… Jag känner på mig att det kommer att gå bra ändå.
Vaknade i morse och vågade knappt stiga ur sängen… hur mår min stukade fot?… aj… nä, inte helt dåligt, lite ont… men det blir nog bra…
Statusen är alltså ganska god; öm men jag kan gå på foten. BRA! För det kunde ju varit värre.
Jag har stukat fötterna förut men då alltid på utsidan av foten, alltså foten viker sig inåt såhär:
och då brukar det bli svullet och göra ont i flera veckor. Denna gång stukande jag åt andra hållet (hur jag nu lyckades med det?) Vad jag förstår är det ganska ovanligt och jag vet inte varför detta hände. det gör liksom ont ända ner i hälen… men jag är positiv och tror att det kommer att gå över fort.
Vad är en stukad fot eller vrickning:
Ledbandet översträcks eller går av, vilket kommer att leda till blodutgjutelse i foten. Denna blodutgjutelse leder till smärta och nedsatt funktion.
Grad 1: Den vanligaste och minst allvarliga skadan. Ledbanden töjs ut men går inte av. Foten sväller lite men blir inte instabil. Det tar 2-3 veckor för foten att bli återställd.
– Grad 2: Ledbanden går delvis av. Foten sväller direkt efter stukningen och även blåmärken bildas. Det kan ta 3-6 veckor att komma tillbaka till idrotten och det kan vara nödvändigt att stabilisera foten med hjälp av tejpning/fotledsstöd under de första veckorna.
– Grad 3: Total ruptur. Hela ledbandsgruppen går av. Fotleden blir instabil och operation kan vara nödvändig för att kunna återfå stabiliteten. Foten gipsas eller stabiliseras med ortos i ca 6 veckor.
Om samma led drabbas flera gånger kan detta leda till att ledbandet töjs ut och stabiliteten försämras.
Behandling:
Skadan läker fortare om man kan minska blödningen. Det kan man försöka göra genom att linda den skadade kroppsdelen med en elastisk binda. Det är bra att linda hårt till att börja med för att minska svullnaden. Spänn den elastiska bindan maximalt mellan varje varv. Lossa på bindan när det har gått femton minuter. Om man känner domningar måste man lossa på bindan på en gång.
När man känner att man kan stödja på foten (utan att det gör ont) är det bra att börja träna upp styrkan i fotleden igen. Det gör man ofta automatiskt eftersom man börjar använda foten som vanligt. Om man har en tendens att ofta stuka fotleden kan det vara bra att lägga lite extra energi på att bygga upp musklerna runt leden.
KommenteraJag blir så trött…!!! Äntligen har kroppen repat sig så är man där igen….!!! Körde pt kund och stressade sedan in för att köra klass. Och så var jag lite stel från passet igår…. Kras sa det i foten när jag trampade snett. Det gjorde inte ont just då men ju längre in i klassen desto ondare gjorde det…. Fan! Och det är ju typiskt mig att bara köra på när jag omges av 30 energiska fighters på klassen.
Fyra timmar senare är jag äntligen hemma och kan hålla foten högt. Det gör inte jätteont men ändå så pass ont att bara morgondagen kan avgöra hur illa stukningen egentligen är.
JAG HAR INTE TID ELLER LUST ATT VARA STUKAD!!!
Sent from Samsung Mobile
Kommentera
Jag blir så trött…!!! Äntligen har kroppen repat sig så är man där igen….!!! Körde pt kund och stressade sedan in för att köra klass. Och så var jag lite stel från passet igår…. Kras sa det i foten när jag trampade snett. Det gjorde inte ont just då men ju längre in i klassen desto ondare gjorde det…. Fan! Och det är ju typiskt mig att bara köra på när jag omges av 30 energiska fighters på klassen.
Fyra timmar senare är jag äntligen hemma och kan hålla foten högt. Det gör inte jätteont men ändå så pass ont att bara morgondagen kan avgöra hur illa stukningen egentligen är.
JAG HAR INTE TID ELLER LUST ATT VARA STUKAD!!!
Sent from Samsung Mobile
Kommentera
Igår var vi hemma hos en kompis som också har barn och en son i Rivers ålder, 3 år alltså. Jag är alltid väldigt noga med vart jag lägger Ariel när vi är någonstans. Jag la henne mot väggen på en stor kudde på golvet i det rum där vi skulle sitta. Vi gjorde barnen uppmärksamma på att hon låg där också. Men bara en minut efter det klev min väns son på Ariel! Rätt i magen fick hon foten. Tack och lov var det i magen och inte på nacken! Tack och lov låg hon på en tjock kudde som hon sjönk ner i när han klev på henne. Tack och lov var det inget som gick sönder eller gjorde ont. Tack och lov!
Jag har vaknat hela natten till och från och känt på henne för att se att allt är okej, för i mitt huvud såg jag det värsta scenariot och det vill jag inte ens skriva om här. Tänk om hon hade legat på en filt direkt på golvet och tänk om barnet hade satt foten något högre upp än magen… men nu var det inte så. Allt gick bra och Ariel är helt oberörd av händelsen. Men det gav mig en tankeställare att när jag är bland andra barn med Ariel måste jag vara mer uppmärksam!
Nu förstår jag hur Kirsti kände sig när hon hade lämnat in sin bebis på MiniSats och efter ett tag såg att de bara lagt henne mitt i rummet utan uppsikt på en matta när det var massa andra barn som lekte runt omkring. Det tar en sekund för olyckan att vara framme.
Det är vårt jobb som vuxna att se till barnen är säkra och trygga. Det är mitt ansvar att vakta min bebis och skydda henne. Det är aldrig ett annat barns fel, för vissa barn förstår inte ens att de kan skada en bebis. Det är mitt jobb att se till att Ariel inte blir skadad. Jag ska vakta henne med mitt liv! Jag älskar henne så mycket och det var tur att jag fick en sådan ”mild” varning att vara mer uppmärksam i fortsättningen.
