Ursäkta rubriken, men jag kom inte på något bättre för detta inlägg…
Jag kan inte i ord beskriva vidden av hur extrem en tävlingsdiet är. Nu är allt över och jag försöker hitta tillbaka till en balans som ska hålla till nästa tävling. Det vill säga, en matregim som gör att jag går upp lagom mycket för att kunna lyfta tyngre i gymmet och bygga muskler, MEN samtidigt inte gör att jag exploderar i vikt och sedan står med tio kilo extravikt att släpa runt på.
Jag tittar på bilderna från Luciapokalen och kan knappt fatta att jag lyckades forma min kropp på det sättet. Det ligger så många hårda timmar på gymmet och en otroligt strikt diet bakom resultatet. Jag har inte fått någonting gratis, tvärtom så tror jag det krävs mer arbete för att bli hård när man passerat 40.
Jag tycker, om man får säga det helt ”o-svenskt” att jag var supersnygg och jag trodde för en sekund att jag skulle komma i final. Mest för att jag var så redo, hård och nöjd med mitt resultat.
Jag har efteråt jämfört bilder på mig och dem som fick något högre placering och undrat vad det är som gör att jag denna gång snubblade på målsnöret till final? Vad är det som dom hade som inte jag hade? Men också vad var det jag hade som de tio tjejer under mig inte hade? Det skulle vara intressant att få reda på.
Fem månaders diet, 10 kilo viktnedgång och otaliga timmar på gymmet, alla dar i veckan!
Alla tjejer i veteranklassen var jättefina! På denna bild står jag med vinnaren på min högra sida och på min vänstra sida står en tjej som blev eliminerd (sista plats).
Bodyfitness är en konstig ”sport”. Det är en mycket lång förberedelsetid för bara några minuter i rampljuset. Sedan ska någon annan bedömma hur väl man har lyckats forma kroppen i förhållande till dom andra som står på scen.
Det var svårt att veta hur man skulle ”peppa” innan tävlingen… okej kom igen le!… eller?
Med Athletic fitnness var det lättare att känna att man ”tävlade” då det var styrkemoment också.
På Decembercupen i Athletic fitness gjorde jag dips ”by the text book”… Domare ”Arne-Persson-djup” på mina dips ialla fall he, he, eh….
Okej, men återigen till det här med fysikronden och när någon annan ska döma hur man ser ut jämfört med andra på scenen….
Med handen på hjärtat… visst hajjade du till när du såg bilden och tänkte ”fan vad lång hon är” Eller ”oj vad kort hon är”??? Det finns inte en enda person som sett bilderna från AF-tävlingen som inte skrattat till eller sagt typ ”oj!”.
Jag undrar fortfarande, då det är en öppen klass, om det är så mart att de röstar fram turordningen? Hur kan man se objektivt på detta? Även ett tränat öga måste har svårt att få ihop dessa kroppar för att jämföra dem mot varandra?
Jag är längsta tjejen som får stå på kanten bredvid absolut kortaste tjejen… jag tycker det är svårt att titta på dessa bilder. Det är en bedömningssport och jag kan tycka att årets line-up blev otroligt odynamiskt och inte till min fördel alls. Som sagt, det är ju inte kul att första reaktionen blir ett ”OJ!” när man visar bilderna.
Därför avslutar jag detta inlägg med en blid från Luciapokalen där line-upen (för egen del) kändes bättre.
Nu ska jag bänka mig framför teven och äta något gott och försöka sluta nojja över att jag ökar i vikt.
Känner precis likadant!!! Skitjobbigt… Samtidigt som kroppen skriker efter allt man inte fått äta under dieten….!!
Du är en vinnare!!!!!!! 🙂
Ät och må bra nu!!!! Kramar
En fundering jag har, hur påverkas dina barn av dina nojjor?! Hur pratar ni kring allt hemma? Måste vara en otroligt svår balansgång? Tränar själv mycket och äter ofta annorlunda mot mina barn. Men det är ju inte i närheten av dig. Att barnen aldrig ser sin mor äta något onyttigt, nu tänker jag inte bara på godis utan mer vanlig mat också. Är bara nyfiken på hur du tänker kring det och vad barnen frågar? För barnen fattar ju allt (och lite till). Min son frågar ibland varför äter inte du godis (fast jag gör det ibland) och då säger jag men jag har ju ätit massa har du inte sett det, är så mätt nu så orkar inget mer
Att barnen påverkas tror jag inte då jag är mycket noga med att berätta för dem att jag ska tävla och att dieten är tisdbegränsad. Jag har även haft en ätardag i veckan där jag äter vad jag vill och då har jag försökt att äta myycket ”vanlig” mat ihop med barnen samt glass och gå ut och fika ihop med dem. Dom var även och hejjade på mig när jag tävlade och då tror jag de verkligen förtod vad mamma pysslat med under dietperioden. Nu är tävlingarna slut och då äter vi som vanligt (nästan) igen.