När jag var 29 år minns jag att jag hade världens ålders-nojja. Jag tyckte jag var så gammal och att jag slösat bort mina bästa år på skitsaker.
Jag minns det så väl för det var då jag tog beslutet att åka till Australien. Jag var rastlös och var bara tvungen att göra någonting annat med mitt liv.
Idag, över 10 år senare är jag glad att jag hade en livskris just då. För den livskrisen gav mig allt jag har idag.
Min fina man, mina underbara barn, nya erfarenheter och friheten att kunna flytta tillbaka till Australien igen.
Igår brann ett ljus på tårtan för mig.
”Blås ut ljuset och önska dig något mamma!” Sa barnen
Jag har redan allt tänkte jag och blåste.
Jag har nog aldrig varit mer tillfreds med mig själv eller min tillvaro.
Visst söker jag hela tiden nya mål och visst kan jag ha svårt att sova om nätterna, men jag vet vad som är viktigt och jag vet vem jag är…
Kommentera