Etikettarkiv: rädd

Hemma efter Op!

Äntligen hemma igen! Fy f-n vilken resa detta varit och hela sommarledigheten har gått till att ligga på soffan och ha ont. På måndag börjar skolan igen och mitt ”sommarlov” är över. 

Efter mitt första gallstensanfall 28/6 och akutbesök som blev följden hoppades jag att det var över. Men anfallen återkom var 3-4 dag. Tack vare starka smärtstillande kunde jag häva anfallen och mådde (oftast men inte alltid) bra efter några timmar igen. 

Onsdag den 20/7 kunde en ultraljudsundersökning bekräfta att gallblåsan innehöll en stor mängd småstenar av storleken 1-4 mm.

På fredagen fick jag kallelse till samtal på kirurgmottagningen den 10/8 för att diskutera en ev. operation. 

Men sen började anfallen komma tätare och tätare och i lördags 23/7 blev det åter ett besök på akuten då smärtlindringen inte längre fungerade. När anfallet var över skickades jag åter hem med ett nytt recept på smärtstillande och redan vid lunchtid på söndagen kom nästa anfall. Under dessa 4 veckor har jag haft 8 anfall.

Efter det släppte inte smärtan och på måndagen insåg jag att ett besök på akuten igen var nödvändigt. Fick vänta i 7,5 h innan en läkare kom och kunde konstatera att det var allvarligt och att jag skulle läggas in i väntan på Op, förhoppningsvis under tisdagen. Efter totalt 9 timmar på akuten skrevs jag in på ITVA. 

På tisdagsmorgonen fick jag träffa en väldigt trevlig (och snygg…jajaja…jag är inte död än och reagerar fortarande på snygga killar ;)) läkare som lovade mig Op men tidigast på onsdagen vid 11-tiden. Innan dess måste blodprover tas och oj vad komplicerat det blev. Uppenbarligen är jag fullständigt omöjlig att sticka och har inga stora snokar till vener som ställer upp.

Två personal från ITVA stack mig utan större framgång. Därefter skickades jag till Op för att en erfaren narkossköterska skulle sticka mig men inte heller hon lyckades klämma ur mig mer än ett ynka rör. Efter att ha blivit stucken i armvecken, händerna (ovanpå och på sidan och på tummen) och t.o.m. ena foten ett flertal gånger på varje ställe så gav hon upp och ringde efter personal från labbet/blodcentralen som fick komma och sticka kapillärt (fingret) och samla droppe för droppe tills hon lyckats få ihop två rör.

Flyttades på tisdagskvällen till Barnavdelningen…hehe…jag vet…inte riktigt förväntat men det var enda stället med lediga sängplatser. Lyx! Eget rum, toalett och stor platt-tv med ett stort urval filmer att välja på. Hade också fått lov att både äta och dricka eftersom operationen var planerad mer än 12 timmar senare. 

Åt den ljuvligaste potatis och skinkgratäng jag någonsin ätit 😀

Helt otroligt att man kan väcka smaklökarna till liv på bara några dagar genom att inte äta. Det positiva är att mitt sockersug är borta men jag vet att den lille sockerdjävulen ligger på lur 😉 

Middagen åkte hiss i en dryg timme och jag hade ont och var på väg att be om starkare smärtlindring men det gav sig och jag återgick till den molande värk/smärta som jag haft konstant de senaste dagarna. Fick sova hyfsat och redan kl 9:25 låg jag nyskrubbad i Op vänthall. Sen gick det undan och jag rullades in och fick lägga mig på op-bår och kördes in i op-sal. Allt kopplades, fick lugnande i venporten och mask och sen är det svart.

Vaknade till på uppvak och vet att jag svarade personalen men det var helt omöjligt att få upp ögonen. Tog mig säkert 3 timmar att vakna ordentligt och sen bli hämtad för transport tillbaka till barnavdelningen.

Var fortfarande hyfsat groggy men lyckades ringa maken och berätta att allt gått bra och att de lyckats ta bort gallblåsan med titthålskirurgi. Har fyra skitsnygga hål på magen som minne 😉

Fick stanna kvar för observation över natten och när jag skulle lägga mig hade den stora muskeln i högra axeln gett upp och börjat krampa så jag kom inte upp eller ur sängen. Kändes som om ngn stack en kniv i axeln/nacken och vred om. Fruktansvärd smärta! Blev tvungen att ringa på hjälp för att ta mig upp ur sängen.

Återigen starka smärtstillande och med hjälp av ett ton kuddar lyckades jag pallra upp mig i sängen i sittande ställning och kunde sova ett par timmar. Vaknade till och från och det mesta av natten fick jag titta på gamla repriser för att få tiden att gå. Vågade inte röra en fena med risk för att kniven i axeln skulle vridas runt.

Så småningom blev det morgon och jag kunde få mer smärtstillande och steg upp för att försöka peta i mig lite frukost. Läkaren hittade mig vid frukostbordet och efter inspektion blev jag frisläppt att åka hem 😀

Sååå skönt att vara hemma men helt galet med alla barnen, speciellt de små som inte förstår att jag är öm och fortfarande har ont. Försökte vila en stund på em men insåg snabbt att jag inte skulle kunna ligga ner i sängen här hemma heller så nu har vi samlat ihop alla kuddar och filtar vi kan hitta så får jag försöka sitta upp och sova tills den här jäkla skiten ger med sig.

Visst är livet härligt ibland 😉

Mina små rymmare!

Mina små älsklingar!Ikväll var det återigen dags att helt hysterisk springa runt i villakvarteren och jaga två döttrar som försvunnit. Att jag aldrig lär mig!

4-åringar har en vilja av stål och en fantasi som kan förflytta berg. Hon lyckas t.o.m. manipulera storasyster som är dubbelt så gammal att följa med trots att hon mycket väl vet vad de får och inte får göra.

Hittade dem till slut hemma hos en kompis i kvarteret intill men då hade alla tänkbara och otänkbara scenarion spelats om och om igen i mitt stackars plågade mammahuvud. När man väl hittar dem blir man sååå lättad att man istället blir arg och skäller som en rabiessmittad hund.

Stackars barn! De vet så väl att de gjort fel men på barns vis kan de inte hejda sina impulser och följer dem slaviskt och när de tittar med sina stora blå ögon på en och dyrt och heligt (för hundrafemtielfte gången) lovar att aldrig göra om samma dumma sak så köper jag deras löften om och om igen som den dumma kossa till mamma jag är 😉