Hur mkt är rimligt att begära av sina tonårsbarn? Är de fragila varelser som man absolut inte får ställa några krav på eller är det en del av mognadsprocessen att få ta ansvar? Vi som föräldrar får ständigt dåligt samvete för att barnens får oss att tro att vi ställer alldeles för höga krav på dem men samtidigt gnager en liten röst i bakhuvudet att vi faktiskt gör dem en tjänst genom att tjata och bråka om alla vardagssysslor.
Är det ok att begära att de städar sina rum, plockar undan efter sig i köket, lägger sina kläder i smutstvätten, hämtar sina kläder när de är rena, torra och vikta, städar ett av husets badrum, passar sina småsyskon ibland, hör av sig och berättar när de inte tänker komma hem till middagen, i god tid hör av sig innan de tar med sig någon hem på middag?
Varför får jag alltid ont i magen när maken ska jobba och jag behöver barnvakt en timme? Helt ärligt så är det nästan lättare att be våra föräldrar vara barnvakt istället för att be någon av de stora barnen passa sina småsyskon. Måste det vara så? Vill att våra barn ska vara förståndiga unga människor som förstår att det lönar sig att samarbeta och att alla i längden vinner på det!
Hur många rätt måste vi som föräldrar göra för att uppväga ett fel? Det är så många frågor som susar runt i huvudet och det blir bara mer komplicerat ju äldre barnen blir. När barnen börjar få vuxenproblem, ska man då behandla dem som barn eller vuxna?
Oj vad många frågor det blev men snälla…har du några svar…dela med dig!
