Jo.. och så hände det ju en sak till den i fredags förra veckan. Den 1:a april (ironiskt nog).
Alla besiktningsgubbar, målare, snickare och andra som varit med vid slutbesiktningen i huset hade gått och barnen var hämtade.
Jasper hade åkt till sin pappa för att gå på innebandy och de andra barnen lekte i garderoberna och jag hade typ börjat gråta tio gånger av tacksamhet för vårt hus, våra barn, allt vi gör, allt fint vi har framför oss.
Jag stod vid köksön och försökte läsa manualen för hur man ställde in klockan på ugnen och micron (finns det något mer störigt än digitala klockor som blinkar fel tid??)
och då kom Anton med en liten ask.
-Spår det något bra i manualen? Står det ”Vill du gifta dig med mig någon stans?” säger han och jag svarar:
-Nej, det står det inte här.. 😂🙈
Jag tittade på asken och sa något i stil med ”Är detta ett aprilskämt så är det INTE ROLIGT!!” Och han bad mig öppna asken istället.
Jag har aldrig drömt om någon ring, jag bär väldigt sällan (eller aldrig) smycken och är inte van vid det alls.
När Anton frågat om jag föredrar rött eller vitt guld har jag inte haft något svar. Jag har helt enkelt ingen åsikt mer än att jag inte vill ha nåt stort och blaffigt.
Ringen som låg i asken var den finaste ringen jag sett och var precis allt jag inte visste att jag älskade! Nätt och glittrig och smal fast lite annorlunda, JAG ÄLSKADE DEN!
Och jag svarade såklart JA!
