Vilken vecka vi haft (jag vet att det bara är torsdag, men jag & Albus är lediga imorgon, så för oss är det helg).
Skolstart (äntligen) i tisdags efter ett (lite för långt?) jullov. Vi har lagt tre vinterkräksjukor bakom oss och med stora armar välkomnade vi vardagen igen.
Albus skuttade in på förskolan trots att han inte varit där på nästan två månader och inte en enda lämning har varit problematisk på hela veckan!
De stora åkte till sin pappa igår och jag har haft en sån där vecka då allt (nästan)bara klaffat. Väldigt skönt!
Jag har varit på gymmet och känner att jag långsamt börjar få suget tillbaka. Jag har saknat det.
Gymmet är i stort sett den enda platsen där jag både rör på mig, djupandas, får i mig massa vätska och känner mig pigg på samma gång. Jag är inte så bra på att få in det någon annan stans i livet, men på gymmet gör jag inget annat än just det och det har såna enorma hälsofördelar för mig.
Älskar att gymmet får vara en plats för bara just det, fritt från bråttom, måste och skynda.
Och lyfta tungt. Jag älskar att lyfta tungt.
Idag kom jag också äntligen iväg till tandläkaren (efter typ 8? ombokningar pga. sjukdom)
Inga hål (aldrig haft) men en liten skada på en tand?
Tandläkaren frågade något så roligt att jag höll på att trilla ur stolen.
Hon visade mina tänder i spegeln och sa:
”Om du tittar här längst in så ser du som en liten skada. Vet du med dig om du nyligen fått något hårt i munnen?”
och jag tänkte ”sa hon just det där?!” 😂 men hon fortsatte och undrade väl egentligen om jag bitit i nåt hårt eller liknande. Det lät bara lite märkligt när hon inledde med om jag ”fått nåt hårt i munnen”.
Ny tid bokad för en liten lagning i alla fall 🙏🏻
I torsdags var jag och spelade in Malou efter 10 hos Tv4.
-Hur kul grej?
Temat var HÄMND och jag ska vara ärlig och säga att jag först var väldigt tveksam till ämnet, vad ska jag prata om liksom?
Men sen visade det sig att vi skulle mer prata om hämnd som fantasi, att vända känslorna till något annat, att resa sig och att våga börja om, och DET ämnet kändes mer relevant för mig.
Jag åkte upp redan på onsdagen för att slippa resväg upp och ner på samma dag, och så var det ju ett ypperligt tillfälle att få återhämta sig lite och ta ett dygn för mig själv. Så himla välbehövligt!
Alla avsnitt av Malou efter 10 är direktsända UTOM fredagarnas avsnitt som spelas in på torsdagar efter lunch.
Jag frågade faktiskt studiovärdinnan om det var för att dem ville ha ledigt på fredagar och det sa hon att det förmodligen var.
”-Jag tror inte det finns någon annan anledning i alla fall” skrattade hon och jag kan ju förstå att alla hellre jobbar lite extra för långhelg. Sen kan det ju finnas någon annan anledning med som inte hon känner till.
Men hur som; Det var jättekul, väldigt givande och alla var dödsgulliga!
Jag mötte Sissela Kyle och hennes lilla barnbarn Stella, och även psykologen Egil Linge som jag tyckte var så himla härlig!
Avsnittet finns att se på TV4 play och det är avsnitt 24 (5 november) om man vill titta ❤️
Vår familjebil som hela familjen får plats i, vilken grej!
nu kommer de garanterat inte vilja åka med allihopa samtidigt i alla fall, men då har vi gott om lastutrymme 🤣👏🏼
Det är ändå en speciell känsla att få hämta ut sin alldeles nya bil, bilhallens största dessutom 🙈
Hos Kia-handlaren här i Borås skulle det ta dem 5 månader att fixa våra bilar, men i Mölndal (Göteborg) fixade dem fram vår nya Sorento på 5 dagar; -Proffsigt!
Hela förra veckan har vi ägnat åt att ha bil-ångest.
Vi har en Hybrid-Toyota idag (som jag älskar djupt och innerligt skall tilläggas) men som egentligen är för liten för oss.
Men Anton har haft firmabil om dagarna och jag har haft Toyotan. Det har funkat bra i stort, jag har inte känt att det varit ett problem att vi alla inte fått plats i bilen eftersom barnen gått i skolan här där vi bor och jag oftast jobbat hemma, haft Albus hemma, jag gillar att promenera där vi bor, gå förbi affären på morgonpromenaden osv. Vi har liksom inte varit i större behov av bil. Vi använder bilen på helgen och det är i stort sett aldrig som alla barn gör anspråk på att följa med.
Men på 6 veckor har Anton bytt jobb och jobbar en bit utanför stan, barnen börjat ny skola nere i stan och Albus har börjat förskolan. Plötsligt skall alla hämtas och lämnas och köras överallt och plötsligt ändrades våra behov.
Vi fick dessutom veta att en ny firmabil för Anton kommer att dröja på nya jobbet (vi visste inte det) så vi insåg helt enkelt att vi behöver en ny bil till honom och en annan till mig som lämnar, hämtar och flänger (trångt med 4 barn i bilen, väskor, vagn osv).
Och då kom alla funderingar. Ska man ha en 7-sitsig bil så alla får plats? Hur ofta behöver alla få plats? Två 5-sitsiga bilar rymmer 10 personer, behöver vi verkligen platser för 12? Vad finns det för rymliga 5-sitsiga suvar exempelvis och sedan började vi jämföra, och åka till bilhandlare, och provköra och fundera och jämföra.
Så många val.
Min inkorg svämmade över på IG-storys av oombedda råd när jag visade att vi var och provkörde bilar. Jag ville inte ha massa råd men fick dem ändå.
”-Välj det här!” ”-Välj den här!” ”-Detta är det bästa!” ”-Välj inte den! och inte den och den och den och den heller!”
Jag blev tokig.
Kanske inte när jag fick reflektioner av egna erfarenheter, men när 1000 människor skriver allt jag inte skall välja och lika många skriver att just det köpet är det bästa dem gjort, så blir i alla fall jag lite trött i huvudet 😉
Jag tänker att ALLA stora biltillverkare har både supernöjda kunder och en och annan missnöjd kund. Sen tänker jag att allas behov ser olika ut.
Vi ville i alla fall själva testa, prata och jämföra, något jag verkligen tycker ALLA bör göra om man skall köpa ny bil. Inte bara köpa samma som grannen. Det var väldigt nyttigt att testa och överväga allt ett par varv innan vi bestämde oss.
Så nu har vi övervägt alla olika val och har landat i ett val och det känns SÅ HIMLA BRA (så snälla kom ingen nu och säg att detta är ett dåligt val, det är ett JÄTTEBRA val för oss).
Vi ville ha två laddbara bilar som drivs på helt eller delvis på el, vi ville helst ha en 7-sits och en mindre 5-sits men var beredda att kompromissa för att få en bra prislapp. Men framförallt ville vi ha dem så snabbt som möjligt.
Vissa bilar har ju många månaders väntetid och dem gick därför bort, eftersom vårt problem är nu.
Sen en liten parantes var att vi gärna ville ha två bilar i samma färg, men det var såklart inte en livsnödvändighet.
Vad valde vi då?
Jo, igår så beställde vi en KIA Sorento laddhybrid och en KIA e-niro som är en 100% elbil. Sorenton kan göras 7-sitsig och kommer rymma hela familjen och allas väskor och vagn och allt vi behöver, E-niro kommer Anton kunna köra helt på el till och från jobbet och den funkar även fint för oss på helg-äventyr när de stora barnen är hos sin pappa.
-VI ÄR SÅ HIMLA GLADA!
På fredag hämtar vi nya Sorenton och v. 48 kommer E-niro så vi har gott om tid på oss att sälja vår älskade Toyota.
Fällde typ en liten tår idag av lycka för våra nya bilar. Fjantigt kanske, men det känns så fint bara att inte behöva krångla mer <3
Jag trodde att han dog.
Såhär i efterhand kan det låta sjukt dramatiskt, men på de fyra minuter som det tog för ambulansen att komma fram så hann jag tänka så; ”Detta är ögonblicket som jag kommer att behöva leva med i resten av mitt liv, och han kommer inte längre vara med oss”.
Efter 4 dagar på inskolning så kom den berömda förskolefebern. Trots att vår förskola bara hade en tredjedel av barngruppen på plats så har ändå någon förskolebacill lyckats ta honom.
39,5 visade tempen efter Alvedon och han, som annars leker fartfyllt på morgonen, satt i soffan och nästan somnade sittandes vid 8:30.
Plötsligt blev hans blick tom. Han stirrar upp i taket och hans kropp börjar skaka. Han sprattlar som en fisk helt okontrollerat, hans läppar blir blå och hans rosiga kinder blir kritvita.
På en tiondel sekund ringer jag 112 och på fyra minuter kommer ambulans. Anton var i närheten och anländer samtidigt som ambulansen.
Albus är okontaktbar men har vaknat från att han varit bortom medvetande. Han gnyr, gråter, blundar, men reagerar inte på varken tilltal eller annat omkring.
Ambulanspersonalen sticker honom i tån och berättar sedan (precis som larmcentralen) om feberkramp hos små barn och vad det är. De berättar också att första gången ett barn får en feberkramp skall alltid läkare uppsökas för att fastställa diagnosen, speciellt för att utesluta andra orsaker till anfall. Vi blir ombedda att packa ihop våra saker och tar med Albus i ambulansen.
Trots alla roliga grejer som finns i ambulansen märker inte Albus någonting omkring sig. Han är vaken, men reagerar inte på något. Han skakar som att han fryser. Jag sitter bredvid honom där han ligger i sin pippipyjamas och jag försöker hålla mig sansad.
Vid det här laget är jag otroligt trygg med att detta var en ofarlig feberkramp. Otäck, men ofarlig. Jag är lugn när vi kommer till barnakuten, Anton är påväg till oss och jag förväntar mig i stort sett bara en kontroll och att vi sedan kan åka hem.
Men så fort läkaren kommer så handlar det inte längre om hans anfall, utan nu är läkaren orolig att han fått en hjärnhinneinflammation.
De konstaterar att Albus är medtagen, slö, ledsen, otröstlig, hög feber, men framförallt stel i nacken.
En sjuksköterska kommer och säger att ”Nu kommer det hända väldigt mycket saker här och det kommer bli tufft för honom, vi ska prata mer om detta efteråt, men just nu behöver du hålla fast honom ordentligt så vi kan sätta in en infart i hans arm.
Det lilla rummet fylls av personal och en tar hans arm, den andra rullar in en vagn och en annan hjälper till med verktyg när den fjärde håller i honom hårt bredvid mig när han ligger i mitt knä. Albus skriker i panik och hans ben sprattlar. Hans blodkärl i armen brister och de måste därför ta den andra armen. De ger honom antibiotika och fyller rör med hans blod.
Det är viktigt att detta görs fort. Albus ropar ”mamma mamma!!!” och jag försöker sjunga hans favoritsång när jag kramar om honom samtidigt som jag försöker låta bli att visa att jag gråter. Men det går inte
De gör en massa saker som jag inte uppfattar. Jag hör inte vad någon säger för jag hör bara mitt barns skrik. Känner hans panik.
När de är klara och Albus äntligen lugnat sig, kommer en annan sköterska med en smal tops för att covid-testa honom. När jag blundar kan jag fortfarande höra hans skrik i mina öron.
”-Det enda sättet att veta om ett barn fått hjärnhinneinflammation är att ta ett ryggmärgsprov och därför ska vi förbereda för detta nu.” Anton har just lyckats tjata sig in i rummet (bara en förälder får vara där) men när dem säger detta blir både jag och Anton stela som pinnar. Anton gjorde ett ryggmärgsprov som barn och han minns det som traumatiskt.
Albus får morfin i munnen och de börjar lägga bedövningsalva vid hans ryggslut. Allt går så fort.
De berättar att vi kommer behöva hålla fast honom som en ostbåge så han ligger helt stilla under provet och att han måste vara vaken.
Vi får då egentligen inte vara där både jag och Anton pga. corona men jag säger att vi kommer inte klara detta om vi inte får vara där tillsammans. Läkaren bestämmer att det är okej, men bara under undersökningarna och provtagning.
Albus går från skräckslagen till helt utslagen. Han ligger i mitt knä.
Efter en liten stund kommer en annan läkare som jag först tror ska ta med oss iväg för detta ryggmärgsprov. Han sätter sig ner och ställer massa frågor vi redan svarat på och vill sedan känna på Albus som vaknar till. Läkaren är inte överens med den första och vill avvakta provsvar innan ett ryggmärgsprov görs.
Vi får säga hejdå till Anton och blir inlagda, i korridoren möter vi läkaren igen som tittar på mig med lugnande blick.
”-Proverna ser okej ut.”
Vi får ett rum och Albus får en ny klämma på tån, kopplas in med dropp och får matförbud. Han somnar i min famn.
Timmarna går och när Albus vaknar börjar han prata. Det har han inte gjort på hela dagen.
Jag fäller en tår av lycka.
När läkaren kommer så vill Albus visa honom sin drake och nallen han fick av ambulansen.
Han springer runt i rummet och pratar och är lite blank i ögonen, men annars är han pigg.
Läkaren bestämmer att han ska få äta och hållas för observation och nya prover skall tas 20:00 och jämföras mot dem som gjordes kl. 11.
Syskonen hemma är oroliga. Genom FaceTime har jag väglett ett av barnen genom något som liknade en panikattack av oro för sin lillebror.
Jag och Anton bestämmer oss för att bytas av så jag kan åka hem till de stora barnen.
Jag har varken ätit, gått på toaletten eller sovit, men trots det så får jag knappt i mig någon mat. När jag är hemma finner jag mig själv gå runt i cirklar och jag kan inte koncentrera mig. Det känns som hela min kropp och själ är kvar på sjukhuset.
När provsvaren kommer sent på kvällen, och dem visar en förbättring mot morgonen, så beslutar vi att ta hem Albus.
Vi var såklart inte tvungna att ta hem honom så nästan mitt i natten, men vi ville verkligen vara tillsammans.
Så diagnosen blev virus (av okänd sort) och feberkramp pga. hög feber.
Albus mår bättre nu och får Ipren och Alvedon. Han har ingen aptit och inatt började han kräkas. Men så länge han inte får hög feber igen så ska vi inte vara oroliga.
Vi blir hemma ett par dagar och får skjuta på jobb och inskolning ❤️
