Barnen

Inga julkalendrar

Snön faller utanför och ikväll varnar dem för ännu mer.
Markarbetet rullar på ute vid vår tomt, Albus är snuvig igen och jag har dåligt samvete över att jag varken gjort eller köpt julkalendrar till barnen trots att det är första december.
På lördag fyller jag år och jag har inte gjort något för det heller.
Eller Albus födelsedag nästa vecka, borde vi ha kalas? Förväntas det?
Jag vet inte om vi hinner.
Vi är ju upptagna. Upptagna med viktiga saker som att torka näsor och känna på snön utan vantar och titta på ekorren i trädet och att drömma och att kramas och att tända ljus och sånt där.
Sånt där som spelar roll och sånt som vi kommer minnas när vi blir gamla sen.

De stora barnen åkte imorse, precis som de gör varannan onsdag. Varannan onsdag är därför alltid en lite tuff dag.
Inte för att jag egentligen tycker det är jobbigt att de åker iväg, men för att jag alltid får så dåligt samvete för allt.
Plötsligt tänker jag på den där gången förra veckan som vi bråkade om skärmtid, eller som jag blev arg över tvätten eller att jag hotade med att dra in lördagsgodiset.
Ibland känns det som föräldraskap fylls av ett stort moln av dåligt samvete. Men mest varannan onsdag.
Något som säkert fler separerade föräldrar känner igen sig i.

Inatt drömde jag något så himla märkligt.
Leia hade blivit en bebis igen eftersom att hon skulle dö. Japp, hon skulle dö och blev därför en bebis. Fullt logiskt.
Jag åkte runt med henne i ett babyskydd och alla sa att jag var tvungen att lämna henne ifrån mig eftersom att hon skulle begravas.
Jag satt och jämförde bilder på henne som bebis nu och bebis då, och grät över att behöva ta farväl av min bebis som gjorde mig till mamma för snart 14 år sedan.
Jag vaknade och kände en stark längtan efter att krama om henne, men hon ville inte kramas med mig när hon vaknade (såklart, vilken tonåring vill ens det?)

 

 

 

 

 

Albus fick åka ambulans

Jag trodde att han dog.
Såhär i efterhand kan det låta sjukt dramatiskt, men på de fyra minuter som det tog för ambulansen att komma fram så hann jag tänka så; ”Detta är ögonblicket som jag kommer att behöva leva med i resten av mitt liv, och han kommer inte längre vara med oss”.

Efter 4 dagar på inskolning så kom den berömda förskolefebern. Trots att vår förskola bara hade en tredjedel av barngruppen på plats så har ändå någon förskolebacill lyckats ta honom.
39,5 visade tempen efter Alvedon och han, som annars leker fartfyllt på morgonen, satt i soffan och nästan somnade sittandes vid 8:30.

Plötsligt blev hans blick tom. Han stirrar upp i taket och hans kropp börjar skaka. Han sprattlar som en fisk helt okontrollerat, hans läppar blir blå och hans rosiga kinder blir kritvita.
På en tiondel sekund ringer jag 112 och på fyra minuter kommer ambulans. Anton var i närheten och anländer samtidigt som ambulansen.
Albus är okontaktbar men har vaknat från att han varit bortom medvetande. Han gnyr, gråter, blundar, men reagerar inte på varken tilltal eller annat omkring.

Ambulanspersonalen sticker honom i tån och berättar sedan (precis som larmcentralen) om feberkramp hos små barn och vad det är. De berättar också att första gången ett barn får en feberkramp skall alltid läkare uppsökas för att fastställa diagnosen,  speciellt för att utesluta andra orsaker till anfall. Vi blir ombedda att packa ihop våra saker och tar med Albus i ambulansen.
Trots alla roliga grejer som finns i ambulansen märker inte Albus någonting omkring sig. Han är vaken, men reagerar inte på något. Han skakar som att han fryser. Jag sitter bredvid honom där han ligger i sin pippipyjamas och jag försöker hålla mig sansad.

Vid det här laget är jag otroligt trygg med att detta var en ofarlig feberkramp. Otäck, men ofarlig. Jag är lugn när vi kommer till barnakuten, Anton är påväg till oss och jag förväntar mig i stort sett bara en kontroll och att vi sedan kan åka hem.
Men så fort läkaren kommer så handlar det inte längre om hans anfall, utan nu är läkaren orolig att han fått en hjärnhinneinflammation.
De konstaterar att Albus är medtagen, slö, ledsen, otröstlig, hög feber, men framförallt stel i nacken.
En sjuksköterska kommer och säger att ”Nu kommer det hända väldigt mycket saker här och det kommer bli tufft för honom, vi ska prata mer om detta efteråt, men just nu behöver du hålla fast honom ordentligt så vi kan sätta in en infart i hans arm.
Det lilla rummet fylls av personal och en tar hans arm, den andra rullar in en vagn och en annan hjälper till med verktyg när den fjärde håller i honom hårt bredvid mig när han ligger i mitt knä. Albus skriker i panik och hans ben sprattlar. Hans blodkärl i armen brister och de måste därför ta den andra armen. De ger honom antibiotika och fyller rör med hans blod.
Det är viktigt att detta görs fort. Albus ropar ”mamma mamma!!!” och jag försöker sjunga hans favoritsång när jag kramar om honom samtidigt som jag försöker låta bli att visa att jag gråter. Men det går inte
De gör en massa saker som jag inte uppfattar. Jag hör inte vad någon säger för jag hör bara mitt barns skrik. Känner hans panik.
När de är klara och Albus äntligen lugnat sig, kommer en annan sköterska med en smal tops för att covid-testa honom. När jag blundar kan jag fortfarande höra hans skrik i mina öron.

”-Det enda sättet att veta om ett barn fått hjärnhinneinflammation är att ta ett ryggmärgsprov och därför ska vi förbereda för detta nu.” Anton har just lyckats tjata sig in i rummet (bara en förälder får vara där) men när dem säger detta blir både jag och Anton stela som pinnar. Anton gjorde ett ryggmärgsprov som barn och han minns det som traumatiskt.
Albus får morfin i munnen och de börjar lägga bedövningsalva vid hans ryggslut. Allt går så fort.
De berättar att vi kommer behöva hålla fast honom som en ostbåge så han ligger helt stilla under provet och att han måste vara vaken.
Vi får då egentligen inte vara där både jag och Anton pga. corona men jag säger att vi kommer inte klara detta om vi inte får vara där tillsammans. Läkaren bestämmer att det är okej, men bara under undersökningarna och provtagning.

Albus går från skräckslagen till helt utslagen. Han ligger i mitt knä.
Efter en liten stund kommer en annan läkare som jag först tror ska ta med oss iväg för detta ryggmärgsprov. Han sätter sig ner och ställer massa frågor vi redan svarat på och vill sedan känna på Albus som vaknar till. Läkaren är inte överens med den första och vill avvakta provsvar innan ett ryggmärgsprov görs.
Vi får säga hejdå till Anton och blir inlagda, i korridoren möter vi läkaren igen som tittar på mig med lugnande blick.
”-Proverna ser okej ut.”

Vi får ett rum och Albus får en ny klämma på tån, kopplas in med dropp och får matförbud. Han somnar i min famn.
Timmarna går och när Albus vaknar börjar han prata. Det har han inte gjort på hela dagen.
Jag fäller en tår av lycka.

När läkaren kommer så vill Albus visa honom sin drake och nallen han fick av ambulansen.
Han springer runt i rummet och pratar och är lite blank i ögonen, men annars är han pigg.
Läkaren bestämmer att han ska få äta och hållas för observation och nya prover skall tas 20:00 och jämföras mot dem som gjordes kl. 11.

Syskonen hemma är oroliga. Genom FaceTime har jag väglett ett av barnen genom något som liknade en panikattack av oro för sin lillebror.
Jag och Anton bestämmer oss för att bytas av så jag kan åka hem till de stora barnen.

Jag har varken ätit, gått på toaletten eller sovit, men trots det så får jag knappt i mig någon mat. När jag är hemma finner jag mig själv gå runt i cirklar och jag kan inte koncentrera mig. Det känns som hela min kropp och själ är kvar på sjukhuset.

När provsvaren kommer sent på kvällen, och dem visar en förbättring mot morgonen, så beslutar vi att ta hem Albus.
Vi var såklart inte tvungna att ta hem honom så nästan mitt i natten, men vi ville verkligen vara tillsammans.

Så diagnosen blev virus (av okänd sort) och feberkramp pga. hög feber.

Albus mår bättre nu och får Ipren och Alvedon. Han har ingen aptit och inatt började han kräkas. Men så länge han inte får hög feber igen så ska vi inte vara oroliga.
Vi blir hemma ett par dagar och får skjuta på jobb och inskolning ❤️

DE640425-6F65-47BD-89AB-F08D064FDEB8 21D17A24-7E23-49D4-90AF-AF796C1A02CD 9FDA3800-AE62-48F2-A024-E87821BC5971 FF460BFA-E7AD-41E9-96CB-14C1519C0985

Albus rutiner 13 månader

Vid min frågestund på instagram i veckan så fick jag massvis med frågor, över 300 (!!) -Superkul!

Men vanligast var frågor kring Albus rutiner, sovstunder, mat osv. Så jag tänkte jag ska skriva lite om det för alla som undrar, det kan ju lätt bli lite tjatigt på instagram för alla dem som inte lever med 1-åringar tänker jag.

Så här kommer frivillig läsning för den nyfikne 🥰❤️

Albus blir 13 månader nu här på måndag och just nu är vi lite i övergångsperiod mellan att ha två vilor på dagen, till att bara ha en. Därför försöker jag hålla honom vaken liiite längre på förmiddagen, få honom att sova så länge som möjligt vid vilan och sedan hålla honom vaken till 18:30 i alla fall och då funkar det. Men det räcker ju att man är i väg i stort sett eller gör annat som rubbar så blir det två vilor i alla fall och läggningen blir vid 20:00 istället. Eller om tänder är på väg. Rutinen ändras fort och det är okej.
Men just nu är den generella rutinen:

07:00 Albus vaknar
07:30 Gröt till frukost
10:00 Mellanmål; lite frukt/smörgåsrån
11:00-13:00 Vila
13:00 Lunch (barnmatsburk eller vår mat)
15:00 Mellanmål; Smörgås/smoothie
17:00 Middag
18:30 Välling & läggdags

Jag fick också många frågor kring om han äter om natten och det är både Ja och Nej.
Tänder på väg? JA, då kan han vakna orolig och somnar då om med flaska, ofta vid 00 och vid 05 ungefär.
Men har rutinen suttit fint och han är nöjd generellt så sover han gott mellan 19-07 med lite hjälp att hitta nappen ibland och lite omstoppning.

Väldigt många var också nyfikna på HUR jag får min 1-åring att sova och vill ha tips och råd. Tyvärr finns det ju inget framgångsrecept som fungerar på alla 1-åringar och jag har fått lägga alla mina barn på olika sätt och haft olika läggningsrutiner för dem alla.
Men jag tror att jag genomgående alltid tänkt att aldrig förstora upp läggningen och inte ”ladda den”. Inte starta en läggning innan barnet är trött, varit vaken minst 3-4h och alltid göra samma sak i samma ordning. Pyjamas, tandborstning, hämta snutten, vällingen, nappen, säga godnatt osv.
Albus blir lugn av musik och vi har en visa vi alltid sjungit för honom.

Har man en nyfödd, eller väntar en, så är mitt bästa tips att förbereda för trygga läggningar genom att börja sjunga en visa, ha ett och samma gosedjur/snutte, skapa trygghet kring detta. Det är SÅÅ HJÄLPSAMT när man har ett oroligt och lite större barn vid ex. tandsprickning eller annat. Albus blir som ”förtrollad” av sin drake och sin visa.

-Lycka till!

796E598C-5A84-4A03-89F1-DDA93BF6C0C6

 

Morgonmys i januari

Sista veckan på jullovet och barnen kom hem igår. Det enda tråkiga med det är att 1./ Anton började jobba idag igen, det är alltid lite mysigare när han är hemma. Och 2./ Idag påbörjades rivning vägg i vägg med oss och det kommer att låta hela veckan (och en tid efter det med).

Så Albus kommer inte kunna vila hemma i veckan. Vi gav det ett försök nu (tror dem har lunch) men han vaknade efter bara 15 min, så jag måste ha en annan lösning på detta. Det får nog bli utomhusaktiviteter och annat hela veckan, så svårt bara för det är 4 barn som också ska äta och vara tillfreds med tillvaron.
Vi kan ju inte vara iväg hela dagarna varje dag, men en stund varje dag får det nog bli för Albus skull.

Livets pussel. Härligt, visst?

7E3297EE-838F-4230-A2B3-962AFEF03180 05C3481D-FB0F-46D4-942E-D354A7189F65 933AD4A8-94DC-4D2E-BAA6-E714B2C3DF83 272DC5A8-545F-4D20-BC3E-FBDC3B468F60

MILAJKI Göteborg

Idag var vi på Milajki i Göteborg!
Ni kan googla på ”Milajki” så kan ni se mer vad det är, men kort och gott; En pop-up aktivitet som går ut på att klä ut sig och ta kul bilder i kul miljöer.

-Vi hade sååå kul!

De hade regler där max 20 st fick boka i taget för att undvika kontakt med varandra och alla fick sprita händerna innan vi gick in.
Barnen var lite blyga först, vågade inte riktigt. Men efter en stund fick dem fart allihop och ville inte gå när vår timme var slut.

 

084B6E10-D6E9-4BF8-9C42-DC33B565A776 CCDE79D0-9301-41AB-883D-61CD814CB931

13C8942D-2525-428F-A41B-EDA26C1389AD DC127559-71BB-4484-B9F4-EEC5AE3683BD FD5DCEC6-A0B6-4462-A2B8-A5080DC9905E 010532B3-B487-4553-B82E-F537BF0933E2 C7D9F09D-F5B7-4335-A2CC-0C78C7A76D31 1C59DA1A-5077-40E6-B3F6-B600FAAA561C 2B560450-177D-4950-A745-18DF135358BE181184F8-4A31-4399-9FF2-0EF0B41B79A1A53367B9-A6D2-45BB-8C62-9235B37FF84362FAF3BC-AE7F-4ECD-97BE-948B04F3ACE29989CCC8-2589-4F69-A4C6-D2008ED14B2DDC7E709A-A811-46E1-B74C-6FB4D6E45A8D