Inga julkalendrar

Snön faller utanför och ikväll varnar dem för ännu mer.
Markarbetet rullar på ute vid vår tomt, Albus är snuvig igen och jag har dåligt samvete över att jag varken gjort eller köpt julkalendrar till barnen trots att det är första december.
På lördag fyller jag år och jag har inte gjort något för det heller.
Eller Albus födelsedag nästa vecka, borde vi ha kalas? Förväntas det?
Jag vet inte om vi hinner.
Vi är ju upptagna. Upptagna med viktiga saker som att torka näsor och känna på snön utan vantar och titta på ekorren i trädet och att drömma och att kramas och att tända ljus och sånt där.
Sånt där som spelar roll och sånt som vi kommer minnas när vi blir gamla sen.

De stora barnen åkte imorse, precis som de gör varannan onsdag. Varannan onsdag är därför alltid en lite tuff dag.
Inte för att jag egentligen tycker det är jobbigt att de åker iväg, men för att jag alltid får så dåligt samvete för allt.
Plötsligt tänker jag på den där gången förra veckan som vi bråkade om skärmtid, eller som jag blev arg över tvätten eller att jag hotade med att dra in lördagsgodiset.
Ibland känns det som föräldraskap fylls av ett stort moln av dåligt samvete. Men mest varannan onsdag.
Något som säkert fler separerade föräldrar känner igen sig i.

Inatt drömde jag något så himla märkligt.
Leia hade blivit en bebis igen eftersom att hon skulle dö. Japp, hon skulle dö och blev därför en bebis. Fullt logiskt.
Jag åkte runt med henne i ett babyskydd och alla sa att jag var tvungen att lämna henne ifrån mig eftersom att hon skulle begravas.
Jag satt och jämförde bilder på henne som bebis nu och bebis då, och grät över att behöva ta farväl av min bebis som gjorde mig till mamma för snart 14 år sedan.
Jag vaknade och kände en stark längtan efter att krama om henne, men hon ville inte kramas med mig när hon vaknade (såklart, vilken tonåring vill ens det?)

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *