Albus fick åka ambulans

Jag trodde att han dog.
Såhär i efterhand kan det låta sjukt dramatiskt, men på de fyra minuter som det tog för ambulansen att komma fram så hann jag tänka så; ”Detta är ögonblicket som jag kommer att behöva leva med i resten av mitt liv, och han kommer inte längre vara med oss”.

Efter 4 dagar på inskolning så kom den berömda förskolefebern. Trots att vår förskola bara hade en tredjedel av barngruppen på plats så har ändå någon förskolebacill lyckats ta honom.
39,5 visade tempen efter Alvedon och han, som annars leker fartfyllt på morgonen, satt i soffan och nästan somnade sittandes vid 8:30.

Plötsligt blev hans blick tom. Han stirrar upp i taket och hans kropp börjar skaka. Han sprattlar som en fisk helt okontrollerat, hans läppar blir blå och hans rosiga kinder blir kritvita.
På en tiondel sekund ringer jag 112 och på fyra minuter kommer ambulans. Anton var i närheten och anländer samtidigt som ambulansen.
Albus är okontaktbar men har vaknat från att han varit bortom medvetande. Han gnyr, gråter, blundar, men reagerar inte på varken tilltal eller annat omkring.

Ambulanspersonalen sticker honom i tån och berättar sedan (precis som larmcentralen) om feberkramp hos små barn och vad det är. De berättar också att första gången ett barn får en feberkramp skall alltid läkare uppsökas för att fastställa diagnosen,  speciellt för att utesluta andra orsaker till anfall. Vi blir ombedda att packa ihop våra saker och tar med Albus i ambulansen.
Trots alla roliga grejer som finns i ambulansen märker inte Albus någonting omkring sig. Han är vaken, men reagerar inte på något. Han skakar som att han fryser. Jag sitter bredvid honom där han ligger i sin pippipyjamas och jag försöker hålla mig sansad.

Vid det här laget är jag otroligt trygg med att detta var en ofarlig feberkramp. Otäck, men ofarlig. Jag är lugn när vi kommer till barnakuten, Anton är påväg till oss och jag förväntar mig i stort sett bara en kontroll och att vi sedan kan åka hem.
Men så fort läkaren kommer så handlar det inte längre om hans anfall, utan nu är läkaren orolig att han fått en hjärnhinneinflammation.
De konstaterar att Albus är medtagen, slö, ledsen, otröstlig, hög feber, men framförallt stel i nacken.
En sjuksköterska kommer och säger att ”Nu kommer det hända väldigt mycket saker här och det kommer bli tufft för honom, vi ska prata mer om detta efteråt, men just nu behöver du hålla fast honom ordentligt så vi kan sätta in en infart i hans arm.
Det lilla rummet fylls av personal och en tar hans arm, den andra rullar in en vagn och en annan hjälper till med verktyg när den fjärde håller i honom hårt bredvid mig när han ligger i mitt knä. Albus skriker i panik och hans ben sprattlar. Hans blodkärl i armen brister och de måste därför ta den andra armen. De ger honom antibiotika och fyller rör med hans blod.
Det är viktigt att detta görs fort. Albus ropar ”mamma mamma!!!” och jag försöker sjunga hans favoritsång när jag kramar om honom samtidigt som jag försöker låta bli att visa att jag gråter. Men det går inte
De gör en massa saker som jag inte uppfattar. Jag hör inte vad någon säger för jag hör bara mitt barns skrik. Känner hans panik.
När de är klara och Albus äntligen lugnat sig, kommer en annan sköterska med en smal tops för att covid-testa honom. När jag blundar kan jag fortfarande höra hans skrik i mina öron.

”-Det enda sättet att veta om ett barn fått hjärnhinneinflammation är att ta ett ryggmärgsprov och därför ska vi förbereda för detta nu.” Anton har just lyckats tjata sig in i rummet (bara en förälder får vara där) men när dem säger detta blir både jag och Anton stela som pinnar. Anton gjorde ett ryggmärgsprov som barn och han minns det som traumatiskt.
Albus får morfin i munnen och de börjar lägga bedövningsalva vid hans ryggslut. Allt går så fort.
De berättar att vi kommer behöva hålla fast honom som en ostbåge så han ligger helt stilla under provet och att han måste vara vaken.
Vi får då egentligen inte vara där både jag och Anton pga. corona men jag säger att vi kommer inte klara detta om vi inte får vara där tillsammans. Läkaren bestämmer att det är okej, men bara under undersökningarna och provtagning.

Albus går från skräckslagen till helt utslagen. Han ligger i mitt knä.
Efter en liten stund kommer en annan läkare som jag först tror ska ta med oss iväg för detta ryggmärgsprov. Han sätter sig ner och ställer massa frågor vi redan svarat på och vill sedan känna på Albus som vaknar till. Läkaren är inte överens med den första och vill avvakta provsvar innan ett ryggmärgsprov görs.
Vi får säga hejdå till Anton och blir inlagda, i korridoren möter vi läkaren igen som tittar på mig med lugnande blick.
”-Proverna ser okej ut.”

Vi får ett rum och Albus får en ny klämma på tån, kopplas in med dropp och får matförbud. Han somnar i min famn.
Timmarna går och när Albus vaknar börjar han prata. Det har han inte gjort på hela dagen.
Jag fäller en tår av lycka.

När läkaren kommer så vill Albus visa honom sin drake och nallen han fick av ambulansen.
Han springer runt i rummet och pratar och är lite blank i ögonen, men annars är han pigg.
Läkaren bestämmer att han ska få äta och hållas för observation och nya prover skall tas 20:00 och jämföras mot dem som gjordes kl. 11.

Syskonen hemma är oroliga. Genom FaceTime har jag väglett ett av barnen genom något som liknade en panikattack av oro för sin lillebror.
Jag och Anton bestämmer oss för att bytas av så jag kan åka hem till de stora barnen.

Jag har varken ätit, gått på toaletten eller sovit, men trots det så får jag knappt i mig någon mat. När jag är hemma finner jag mig själv gå runt i cirklar och jag kan inte koncentrera mig. Det känns som hela min kropp och själ är kvar på sjukhuset.

När provsvaren kommer sent på kvällen, och dem visar en förbättring mot morgonen, så beslutar vi att ta hem Albus.
Vi var såklart inte tvungna att ta hem honom så nästan mitt i natten, men vi ville verkligen vara tillsammans.

Så diagnosen blev virus (av okänd sort) och feberkramp pga. hög feber.

Albus mår bättre nu och får Ipren och Alvedon. Han har ingen aptit och inatt började han kräkas. Men så länge han inte får hög feber igen så ska vi inte vara oroliga.
Vi blir hemma ett par dagar och får skjuta på jobb och inskolning ❤️

DE640425-6F65-47BD-89AB-F08D064FDEB8 21D17A24-7E23-49D4-90AF-AF796C1A02CD 9FDA3800-AE62-48F2-A024-E87821BC5971 FF460BFA-E7AD-41E9-96CB-14C1519C0985

17 thoughts on “Albus fick åka ambulans

  1. Vilken mardröm, som ändå slutade väl. Men vilken pärs och upplevelse. Fy f-n. Underbart att läsa vändningen, när han började prata igen, det stora tecknet på återhämtning. Massa styrkekramar till hela familjen❤️

  2. Hej, förstår denna hemska upplevelse. För några år sedan hände detta med vår son då 10 år. Låg på sjukhus 4 dagar över nyår massor av prover och ryggmärgsprov, fick diagnos ett virus i hjärnan. Ingen rolig upplevelse. Kram till er🤗

  3. Oj oj vilken mardröm skönt att proverna såg bra ut…nu håller vi tummarna att Albus blir piggare…kram på er❤️❤️

  4. Herregud vilken pärs! Skönt att läsa att ni är hemma och att Albus mår bättre ❤️ Hoppas att han snart är full av bus och energi igen

  5. Usch sitter här med tårar nu. Vilket trauma ❤ man kan ej sätta sig in såna situationer men det skakar till ens värld tänker på sitt barn. Usch styrka till er och ta hand om varandra. Krya på dig Albus hoppas du snart få må bättre igen ❤

  6. Men lilla hjärtat, gråter för er skull när jag läser inlägget. Vilken hemsk dag det blev från ingenstans. Skönt att ni är hemma igen. Sänder all kärlek och kramar till hela familjen 💕 Krya på dig Albus!!🙏🏻

  7. Kände att det var något. Sen kollade jag om du uppdaterat. Ditt inlägg här, fy jag grät. För man fattar vilken oro och lidelse det blir när ett barn blir sjukt. Min mamma lärde mig för 17 år sen vad feberkramp var. Hon skrämde upp mig lite. Men hon var med om det med min lillebror. Hon sa var inte rädd för ge Alvedon vid feber. Sök läkarkontakt om ditt barn har hög feber, och blöt en kall handduk vira in och ring 112.
    Ringde med min minsting här, hon hade skyhög feber, Alvedon hjälpte inte.
    De sa ge Alvedon och Ipren, kombinerat. Enligt hennes vikt. Ibland råder de till den högre om barnet ligger i närheten av vikten. Detta var det bästa råd jag fått. Fick ner den värsta febern, och höll koll.

    Så glad ni är hemma. Krya på er massa ❤️ Tack för du delar med dig

  8. Usch så hemskt, fick tårar i ögonen av din text. Min yngsta son är i ungefär samma ålder som Albus. Så fruktansvärt. Tänker på er!

  9. Men vilken läskig upplevelse för er alla. Tårarna rinner på kinderna å jag minns så väl å slungas tillbaka till när min son fick feberkramper för första gången, så himla läskigt men tack och lov ofarligt. Men hur ska man veta det när man aldrig varit med om det tidigare, minns precis som dig att man hinner tänka ”han kommer dö i min famn”. Nej usch! Tack å lov har min son bara haft det en gång å jag hoppas slippa uppleva det igen. Stor krya på er kram till er alla <3

  10. Men så traumatiskt alltihop för er alla. Jag kramar min tvååring lite extra just nu av tacksamhet, tänk så mycket som helt plötsligt kan hända. Så skönt att det gick bra ❤

  11. Hej. Det är så jobbigt att se paniken i ens barn ögon. Dom är så små och ska inte behöva genomlida sådant i så låg ålder. Helst ingen ålder alls. Min snart 2 åring fick diagnos barn reumatism vid 14 månaders ålder. Det har varit många kontroller och sjukhus besök och sprutor. Usch man vill ju bara ta över deras panik och smärta.

  12. All styrka till er! Jag och min man var med om precis samma sak , inte en gång utan tre. Men det så läskigt och det går inte att beskriva hur det känns. Min dotter är idag 11 och har inte haft en feberkramp sedan 2 års ålder.

  13. Var med om nästan exakt samma sak i december och februari med min son född i juli 2019. Första gången slutade han även att andas, båda gångerna släppte inte krampen av sig själv utan fick hävas med hjälp av medicin när akutläkaren kom. Vi har nu kramplösande hemma utifall det händer igen. Det är det i särklass överjävligaste jag varit med om. Finns på mejl om du behöver ventilera. Kram!

Lämna ett svar till Lina Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *