Hej barnen, det är jag, mamma.

När jag skriver detta är det en kväll i maj 2020 när solen just håller på att gå ner bakom träden. Himlen är lite rosa och det ser ut att bli en fin dag även imorgon.
Jag skriver det här till er för att jag tänker att ni en dag som vuxna kanske vill läsa om tiden som pågår just nu. Kanske kommer ni själva att läsa om den här tiden i en historiebok, eller en dag hjälpa era egna barn med en uppsats i skolan.
Men jag tänkte att jag skall skriva till er kring sådant ni inte kommer kunna läsa om i någon bok.
Kanske tycker ni att jag är tjatig som bara snackar strunt, eller så tycker ni det är intressant och vill läsa flera gånger. Oavsett, så hoppas jag att ni vill läsa i alla fall en gång.
Så nu börjar det.

Idag är det 3,5 månad sedan coronaviruset kom till Sverige.
Den dagen var Jasper snabb med att informera alla i familjen att Corona nu fanns i Sverige, i Jönköping närmare bestämt.
Vi hade hört om detta mycket på nyheterna och ni var alla väl medvetna om detta virus från Kina. Leia sydde ett munskydd i syslöjden till sig själv. Ett svart såklart, så det passar kläderna. Det har hon på sig nästan varje dag.
Man säger dock att munskydd inte skyddar mot virus, men Leia vill ha det ändå. Det tycker jag bara är fint.
Albus är såklart lyckligt ovetande om vad som händer i världen, men vi är glada över att han föddes månaden innan coronaviruset kom till Sverige.

Den 11 mars dog den första svensken i viruset, nästan 6 veckor efter att det kommit till Sverige.
Idag, två månader senare, är den siffran 3600 stycken och siffran ökar varje dag. Varje dag hålls också en presskonferens på tv och vi får då veta de nya dödsantalen och får information kring sjukvårdsläget i landet.
Jasper brukar titta nästan varje dag, och är jag inte hemma så ringer han mig och berättar.
”-Mamma, idag är dödsantalet 136 stycken!” kan han ringa och säga. Han berättade också när man beslutade att elitfotbollen får vänta med seriestart, men att ungdomsfotbollen får rulla. Han var nog orolig att inte själv få spela fotboll, även om han tycker det är synd att de inte får ha föräldrar eller publik närvarande.

”I dessa tider”. Ja, så säger folk hela tiden numera. ”Man gör ju inte så mycket i dessa tider”
” Vi får vara glada för det lilla, i dessa tider!”
Sociala medier drunknar i uppdateringar kring hur man underhåller sig hemma ”I dessa tider”.
Ändå är Sverige ett land som fungerar i stort sett som vanligt, i jämförelse med många andra länder som har restriktioner kring när och hur man får gå ut. ”Karantän-mode” används också mycket, även om vi faktiskt inte sitter i riktig karantän i Sverige.

Många länder har stängt skolor och här i Sverige har vi bestämt att alla gymnasium, högskolor och universitet skall bedrivas på distans. Men ni som går i grundskolan skall fortsätta som vanligt, men ska tänka på hygien och nära kontakter. Vid minsta lilla snuva eller hosta skall ni hem, ingen får befinna sig i skolan som är eller kan vara sjuk. Det är jättehårt och jätteviktigt.

Många andra länder tycket att vi i Sverige är lite ”dumma” som inte har mer förbud. Även om rekommendationerna är att man bara ska vistas bland människor om det är absolut nödvändigt, så kan man ändå gå på stan eller besöka restauranger precis som vanligt. Sunt förnuft, god handhygien och avstånd till andra gäller. I affärerna finns stora skyltar som påminner om detta och markeringar i golven som visar hur man skall stå med minst 1,5 meters avstånd i kön.
Men det finns också länder som menar att vi i Sverige har gjort rätt som inte stängt av och stängt ned, att vi på så vis kommer nå en flockimmunitet. Men jag vet inte vad jag skall tro, det får liksom visa sig i slutändan vad som varit rätt eller fel.
Tills dess håller vi oss hemma, nästan hela dagarna.
Vi tar promenader i området och oftast handlar Anton ensam eller jag ensam.

Cornelia berättade om en kompis vars mamma blev sjuk, men som är bättre nu, och en annan kompis släkting som inte klarade sig och gick bort.
När jag frågar er om ni är oroliga för Coronaviruset så säger ni att ni inte är det. Men Jasper undrade om Albus skulle kunna dö om han blev sjuk.
Det är det som är så läskigt, att man inte vet. Men vi vet att barn inte drabbas i samma utsträckning som vuxna och äldre. Vi vet också att de allra flesta som blir sjuka, klarar sig bra och blir friska. Men vi vet inte vem som tar sjukdomen bra och vem som tar den dåligt.

Ni är fantastiskt duktiga på att tvätta era händer. Ni tvättar och tvättar och tvättar. Tvål och handsprit. Tvål igen. Handsprit igen.
Ni torkar av handtag och räcken.
Cornelia har med sig en liten handsprit i väskan till skolan och den tar slut var och varannan dag, för hon delar med sig och ser till att kompisarna också får.

Jag undrar ibland hur ni kommer att minnas den här tiden. Albus kommer inte minnas alls. Jasper kommer kanske minnas hur torra händerna blev av allt tvättande och hur vi smörjde dem och det sved.
Cornelia kommer kanske bara minnas att jag sa nej hela tiden till lek med kompisarna inomhus och att ni alltid fick vara ute, oavsett väder.
Leia kommer garanterat minnas mitt tjat om virusspridning och förbud mot kollektivtrafik.
Promenad, cykel eller bil är det som gäller. Annars är vi hemma.

Nästa helg skall vi starta poolen och fixa i uterummet så ni kan leka där, man får göra så gott man kan att hitta på mycket kul hemma just nu. Tillsammans gör vi det bra.
Och om jag har tur, så kanske det är det ni kommer att minnas mest, att vi var mycket med varandra, badade i poolen, pärlade och spelade spel.
Och om ni bara minns mig som tjatig kring handtvätt och avstånd så är det okej det med.
Jag är så galet rädd om er, om Anton och om mig själv. Vår familj.
Jag är hellre tjatig och genom det ha lyckats hålla er alla friska, än tvärt om.

Skolavslutningarna är inställda.
Sommarlovet blir ett lov utan Liseberg, Danmarksbåden, sommarland och andra nöjen.
Vi planerar hajk i skogen och att tälta istället.
Jag hoppas ni skall gilla det med.

Kram från mig, I dessa och alla andra tider, Er mamma ❤️