Vi har separerat!

Efter 15 år som Herr o Fru har vi nu båda skrivit på ansökan om äktenskapsskillnad.

Jag förstår att det kommer som en chock för dig.  Och några av er kommer säkert säga ”vad var det jag sa”, eller ”klart det inte kan fungera när man lever sådär olika liv eller när åldersskillnaden är så stor”.
Och orsakerna till detta är många.
Vi har kommit till en ände där vi inte ser någon annan utväg än att gå åt var sitt håll.
Förhoppningsvis blir det bara ett tag då vår förhoppning är att vi skall hitta tillbaka till varandra, hitta tillbaka till det där vi en gång hade, hitta tillbaka till tilliten, glädjen och kärleken.
Att ta klivet ut i ovissheten och separera familjen har inte varit ett enkelt beslut, det har tagit lång tid och inneburit mycket vägande av positivt och negativt. Det är ett beslut som tagits även med hänsyn till vår underbare lille kille Figaro.
Det är viktigt att visa sina barn vad kärlek är och att vi har kämpat, det är också viktigt att vi i allt detta visar att vi vill väl och är måna om varandra. Även om vi nu inte kommer att bo under samma tak.
Ingen har träffat någon annan, vi är goda vänner och tänker så förbli.

Sedan beslutet togs har det varit en rejäl tanke och känslokarusell inom mig och tusen frågor snurrar i mitt huvud.
Är detta rätt? Hur kommer detta att bli för oss? Hur skall jag klara mig? Hur skall jag överleva veckorna utan min lille Figaro? Kommer jag att klara detta ekonomiskt? Kommer jag att klara ensamheten och att behöva ta alla beslut på egen hand? Hur skall mitt liv bli utan Gert vid min sida?

I sinom tid kommer alla dessa frågor att få ett svar och tills dess så kan jag bara lita på tron och känslan över att det är ett rätt beslut som har tagits.