Veckan rusar fram och idag är det redan Torsdag, är det bara jag som känner att livet rusar fram i 180 km/h ???
Hinner knapp ens skriva om alla roliga saker som jag gör 🙂 Veckan fokus är ett stort event som går av stapeln i helgen och det är mycket logistik som skall klappa nu. Många aktörer är inblandade och all MÅSTE synka och finnas på plats i tid. Jag skall erkänna att jag ÄLSKAR att få vara spindeln i nätet och driva denna typen av projekt.
I mitt något fulla schema fick jag ändå in ett kul möte med Lars Klingström som driver några roliga varumärken, blandannat ”Joules” som har väldigt färglada och roliga gummistövlar samt varumärket ”Jack Wolfskin” som är specialiserad på fritidskläder. Jag hade blandannat dessa kläder när jag besteg Kebnekaise för några veckor sedan. Så bra kvalité och för att inte tala om dess behagliga passform. Kolla in mitt äventyr på Kebnekaise HÄR.
Vädret var uselt och utan bra kläder hade vi ALDRIG tagit oss till toppen. Dessa plagg kommer även att komma bra till pass inför hösten och vinterns snöäventyr.
Häromdagen träffade jag Lars gällande deras NYHET för utomhusträning. Du som följer mig här på bloggen vet att jag älskar att träna och att jag framförallt tränar utomhus. Jag löptränar året om och tycker helt ärligt att det har varit svårt att hitta bra kläder för utomhusbruk höst o framförallt Vinter. Det är svårt att klä sig varmt men ändå tunt? Man vill ju inte springa med stora tjocka kläder( även om det kanske skulle vara den bästa träningen:).
Den nya kollektionen ser mycket lovande ut och jag bestämde mig för att beställa några plagg ur höstens utbud för att testa. Jag återkommer med recensioner på detta 🙂
Fick sällskap av en vovve som ÄLSKAR Clementiner 🙂 Härligt jycke!!!!
Kan verkligen sakna min egna hund vid sådana nära tillfällen. Min fina Collie kille ” Lasse” lämnade oss för ca 2,5 år sedan och jag tänker så ofta på honom. Men inget ont som inte har något gott med sig. Min gamla trogna hund fick en välförtjänt vila i himlen efter trogen tjänst hos fas Fylking och jag fick ju en ny ”Lasse” i mitt liv.
Vi avslutade våran sista kväll vid Kebnekaise med firande och riktigt god mat på Fjällstationen.
Måste verkligen berömma köket för en riktigt fantastiskt komponerad meny, vi åt och nöjt i fulla drag.
Nu hade vi gjort vårt uppdrag och kände oss helt redo att åka hem. Vi kände oss så klara att vi till och med hade bokat en helikopter som skulle ta oss från Fjällstationen till Nikkaluokta, för att sedan åka taxi till flygplatsen i Kiruna. Tanken på att slippa gå 1,6 mil var underbar! vi hade ju gått mer än tillräckligt tyckte VI:)
Vad vi INTE visste när vi satt där och skrattade gott var att vädrets makter hade annat på sin agenda.
VI vaknade nämligen upp till en tjock tjock dimma, ösregn och med budskapet att INGEN HELIKOPTER kommer på flera timmar om ens alls under dagen!!!! OMG Tänkte Vi!!!!
Vad hade vi för val nu ?
Tyvärr inga, förutom att packa upp våra vandringskläder al la regn och börja promenera. SHIT!!! Detta ingick definitiva inte i våran plan. Men vi hade inget val….. Om vi inte ville stanna kvar på obestämd tid.
Alla ville och behövde ju komma hem för jobb och familj som väntade.
Sagt o gjort! Vi packade ännu en gång upp vår outfit och började traska iväg, våran först sträcka var ca 1 Mil.
Men trots överraskningar med inställd helikopter och regn så var det ALDRIG några sura miner i detta gäng.
Vi traskade på och fann oss i situationen ännu en gång, vi till och med sjön en trudelutt (alla videoklipp hittar du på mitt instagramkonto #tanjafylking)
” Det är så skönt och stärkande i Fjällen”
Efter X antal timmar anlände vi till båten som skulle ta oss över sjön…….Sedan hade vi ju bara 6 km kvar 🙂
Och så kom vi till SLUT tillbaka till NIKKOLUOKTA där vi dagarna innan hade påbörjat våran vandring!
Vi var ALLA oskadda och med ett gott humör 🙂
Och ännu gladare blev jag när jag anlände Arlanda flygplats där min STOR KÄRLEK stod med ett fång röda rosor och väntade.
Jösses vilken underbar känsla!!!
”Borta bra hemma bäst”
Denna resan kommer jag att minnas för resten av mitt liv. Den var väldigt häftig på många sätt….
Att våga utmana sig själv är otroligt stärkande, man lär känna sig själv och i detta fallet även sina vänner under pressade situationer.
Så vad lärde jag mig om mig själv då ? Jo att jag är en riktigt envis jäkel som INTE ger upp i första taget. Detta visste jag nog redan innan, men jag visste faktiskt INTE att jag var SÅ envis som detta uppdrag krävde. Jag hade pannbenet som krävdes för att ta mig till toppen av Kebnekaise och det pannbenet skall jag försöka påminna mig om att jag har.
Ibland kan det ju vara lätt att glömma hur stark man faktiskt är.
Och vad gäller mina vänner så kan jag efter detta konstatera att tillsammans är vi oslagbara.
Jag hade inte gjort detta utan dem…. Tack Catherine, Susanne & Malin för en oförglömlig resa:)
Imorgon skall jag jag ge mig på ännu en utmaning i att förkovra mig, då är det nämligen dax för en vidareutbildning som LIc Personlig Tränare. Mer om detta berättar jag imorgon.
” Man blir aldrig för gammal för att utvecklas”
Det blev en tidig start dagen D och vi laddad med en rejäl grötfrukost på Fjällstationen. Vandringen mot toppen skulle ju enligt info ta allt ifrån 10-15 timmar och vi förstod att vi behövde all energi vi bara kunde få. Glada i hågen började vi traska iväg, fr.o.m. NU hade vi X antal timmar framför oss och tur är nog att vi i denna stund INTE hade en aning om vad som väntade oss!!!
Sakta tog vi oss fram genom den vackra färgsprakande dalen som sedan tog oss upp mot våran vandring mot Kebnekaise. Vädret var så långt behagligt, lite grått, uppehåll och med svag vind.
Vi började ta oss upp mot första stigningen och vinden började bli starkare och dimman tjock. Det var dax att dra på sig överdragsbyxor och en extra tröja, mössa och vantar. Vädret började tuffa till sig och vi lika så! Vi fortsatte vår färd uppåt…
Vandringen började nu över i mer av en klättring och den steniga vägen blev svårframkomlig. Vi hade nu gått halvvägs ( 3,5 timma) och det var lång väg kvar till toppen. Påvägen började vi nu möta människor som varit ute lite längre än oss, dom hade bestämt sig för att avbryta sin färd då vädret där uppe gjort sig omöjligt. Vinden var stenhård och det var minusgrader. Så kallt att dricksvattnet dom bar med sig hade frusit till is….
Våran grupp på 8 tjejer hade nu splittrats. Fyra gick tillbaks och fyra fortsatte. Min trupp bestod av Catherine, hennes syster Susanne och dotter Malin. Vi hade bestämt oss att oavsett vad alla andra gjorde eller sade så skulle vi göra vårt yttersta för att nå Toppen. Det fanns inte ännu i våran värld att ge upp. Vi var helt enkelt tvugna att se vart vår gräns gick….
Ännu ett sällskap kom emot oss, även dom hade givit upp! Vi befann oss nu på toppen av den såkallade kaffedalen ( hur faan man nu kunde döpa den till det? Helvetesdalen vore ett mer passande namn) och fick höra att väl där nere var det ett helvete, för att inte tala om uppfärden. Ytterligare ett par bröt sin vandring, dom hade varit så nära som 1200 m från toppen men klarade Inte att ta sig upp. Hård vind/ kuling på 20 m/ Sek gjorde det omöjligt.
Vårt självförtroende började naggas i kanten! Faan vi hade ju kommit så långt!!!
Halva våran grupp hade ju brutit och vi hade en lång hård väg kvar. Vädret satte oss rejält på prov men vi peppade varandra och sade ”VI måste testa” Vi har Inte kommit såhär långt för att ge upp! Skall vara helt ärlig och säga att I min värld fanns det inte att bryta vandringen. JAG skulle upp! VI skulle upp! Det är nu eller ALDRIG som gäller. Det är nu vi testar pannbenet, har vi nog vilja eller ej?
Jag MÅSTE greja det!!!
Vi kämpade verkligen på! Vi peppade varandra när det var som jobbigast, tog en paus, andades. Men inte mer än några minuter… kylan och vinden kylde ner oss på nolltid så vi var tvugna att hålla igång för att inte frysa. Kläderna vi hade var helt suveräna. Det var lager på lager som gällde. Rejält underställ i form av Ull kalsonger och bra tröjor till fleace och överdragsbyxor. Vindjacka , bra mössa , handskar och riktigt behagliga kängor. Vi hade alla fyra köpt våran outfit från outdoor märket Jack Wolfskin och jag säger bara” Satsa på kvalité” om du skall göra denna typ av äventyr. Vi frös nämligen inte en enda gång på hela denna resan.
Vi hade toppen som mål men började bli trötta i kroppen. Det sög rejält i benen och dimman gjorde att vi inte hade en aning om hur långt det var kvar upp. Herregud! Vad är det vi utsätter oss för egentligen?
Vi fortsatte vår färd uppåt och kunde efter 6 timmars kämpande skymta en stuga. Äntligen! utbrast vi och skyndade upp dom sista metrarna. I stugan var det flera som värmde sig och gjorde sig redo för de sista 1200 m som kvarstod till toppen. Några hade även givit upp och laddade för hemfärd, dom orkade helt enkelt inte kämpa den sista vägen mot målet.
Vi åt en snabb lunch bestående av köttfärssås o spagetti och sällan har väl maten smakat så gott. Nu behövde vi all energi vi kunde få. Vi var nära nu! Endast en timmas vandring kvar till toppen.
Varma och med nya krafter gjorde vi oss redo för den sista etappen. Nu ska VI upp!!!
Efter 40 min skymtade vi Äntligen glaciären och toppen…. Känslan var verkligen obeskrivlig!!!! Som vi hade KÄMPAT för att komma hit…. Tårarna började rinna av glädje, Så känslosamt;)
När dimman lättade för några sekunder så såg vi översta glaciärtoppen och skyndande upp, vi skulle ju självklart ända UPP 🙂
VICTORY!!!!
En seger skall självfallet firas med det bästa av bubblor och vi ALLA hade burit med oss en liten flaska Moet. Kan LOVA att den var mycket välkyld och smakade gudomligt:)
LYCKAN var obeskrivlig!
Efter glädjerus och fotografering i kylan vad det dax att tänka på återfärden, inte det roligaste att tänka på men ett måste. Vi hade ju lika långt tillbaka och även om vi visste att hemfärden skulle gå lite snabbare så behövde vi traska på i god takt innan mörkret kom.
Det var en oerhört tuff vandring hem, benen var helt slut och det kändes så ansträngande att gå nerför i den svåra terrängen. Jag gjorde en rejäl vurpa och blev sittandes en stund, en vass sten gav mig en rejäl lårkaka och en annan sten skar in vid mitt knä….. Ingen glamour tripp direkt! Men jag måste säga att trots våra strapatser så höll vi en otroligt god ton mot varandra, vi peppade varandra, stöttade varandra och INTE en sur min visade sig på alla dessa timmar. Det fanns en förståelse och en ödmjukhet samtidigt som det fanns en otrolig stryka och en pannben av järn. Jag beundrar verkligen tjejerna och är så glad över att vi klarade detta tillsammans.
Vi var så sjukt starka ihop!
Efter 6 timmar var vi ÄNTLIGEN framme vid Fjällstationen igen, de sista metrarna sjöng vi högt och glatt!
”Champangen vi skall Få, när vi till hotellet Nå”
Sagt och gjort! efter 13 timmars äventyr styrde vi kosan till baren och beställde en STOR flaska Bollinger, Här skulle Firas:)
Nästkommande dagar skulle vi enbart ägna oss åt att njuta av att vi nått vårt mål och tack vare dimma och regn så kunde vi verkligen med gott samvete njuta av vila o lata dagar. Hela gänget kom överens om att vi skulle lyxa till hemresan med att boka Helikopter från Fjällstationen till Nikkaluokta. Men det blev INTE riktigt som vi tänkte, dimman som ena dagen varit positiv blev nästkommande dag återigen negativ. Ingen helikopter kunde komma!!
Sitter i skrivande stund med benen högt i en fåtölj och tänker på gårdagens strapats. Vet inte riktigt var jag skall börja min berättelse då det varit ett omtumlande dygn. Kan knappt fatta att jag utsatte mig för denna överjävligt jobbiga utmaning men är så glad att vi mot alla odds fixade det;)
Resan mot Kebnekaise startade i Torsdags morgon när gänget samlades på Arlanda var vi alla fyllda av förväntan. Vädret i Kiruna visade sig från sin bästa sida med strålande och vandringen från Nikkaluokta var verkligen fantastisk:)
Våran svenska natur är fantastisk och vad är väl lyxigare än att kunna fylla på med färskt kallt vatten från en porlande bäck:)
I väntan på båten som skulle ta oss över sjön så passade vi på att testa LapDånalds omtalade renburgare. Så gott!
Efter timmar av vandring och närmare bestämt 1,6 mil i benen så var vi äntligen framme vid Fjällstationen. Den låg där vackert i dalen med alla höga mäktiga berg runt sig. Här checkade vi in i våra små primitiva rum.
Första måltiden hade Malin fraktat med ända från Stockholms restaurang KB. Det bjöds på magiska köttbullar, potatispuré, gurka o lingon och sällan har väl mat smakat så gott. Vi behövde grunda med stabil mat och en tidig kväll i säng. Nästkommande dag skulle visa sig bli ett Äventyr för livet.
Fortsättning på detta galna äventyr kommer i nästa inlägg….
Idag var det ÄNTLIGEN dax för mitt besök hos Naprapaten, har sovit så dåligt i fler dagar då min rygg verkligen ställt till det för mig. Oron kring hur jag skall lyckas med mitt bergsäventyr har också snurrat i mitt huvud och till råga på detta så kollade jag väderprognosen på Kebnekaise. Det utlovas både SNÖ och MINUSGRADER!!!
Ha ha, är det något jag hatar så är det faktiskt att frysa…..är så frusen att jag sover med raggsockor på sommaren:)
Men jag litar på att min noga utvalda Outfit kommer att vara tillräcklig! Igår bjöd jag på lite bilder och info från Kebnekaise Klicka in dig HÄR om du är nyfiken på våran rutt.
