Mot Toppen!!!

Det blev en tidig start dagen D och vi laddad med en rejäl grötfrukost på Fjällstationen. Vandringen mot toppen skulle ju enligt info ta allt ifrån 10-15 timmar och vi förstod att vi behövde all energi vi bara kunde få. Glada i hågen började vi traska iväg, fr.o.m. NU hade vi X antal timmar framför oss och tur är nog att vi i denna stund INTE hade en aning om vad som väntade oss!!!

Sakta tog vi oss fram genom den vackra färgsprakande dalen som sedan tog oss upp mot våran vandring mot Kebnekaise. Vädret var så långt behagligt, lite grått, uppehåll och med svag vind.

Vi började ta oss upp mot första stigningen och vinden började bli starkare och dimman tjock. Det var dax att dra på sig överdragsbyxor och en extra tröja, mössa och vantar. Vädret började tuffa till sig och vi lika så! Vi fortsatte vår färd uppåt…

Vandringen började nu över i mer av en klättring och den steniga vägen blev svårframkomlig. Vi hade nu gått halvvägs ( 3,5 timma) och det var lång väg kvar till toppen. Påvägen började vi nu möta människor som varit ute lite längre än oss, dom hade bestämt sig för att avbryta sin färd då vädret där uppe gjort sig omöjligt. Vinden var stenhård och det var minusgrader. Så kallt att dricksvattnet dom bar med sig hade frusit till is….

Våran grupp på 8 tjejer hade nu splittrats. Fyra gick tillbaks och fyra fortsatte. Min trupp bestod av Catherine, hennes syster Susanne och dotter Malin. Vi hade bestämt oss att oavsett vad alla andra gjorde eller sade så skulle vi göra vårt yttersta för att nå Toppen. Det fanns inte ännu i våran värld att ge upp. Vi var helt enkelt tvugna att se vart vår gräns gick….

Ännu ett sällskap kom emot oss, även dom hade givit upp! Vi befann oss nu på toppen av den såkallade kaffedalen ( hur faan man nu kunde döpa den till det? Helvetesdalen vore ett mer passande namn) och fick höra att väl där nere var det ett helvete, för att inte tala om uppfärden. Ytterligare ett par bröt sin vandring, dom hade varit så nära som 1200 m från toppen men klarade Inte att ta sig upp. Hård vind/ kuling på 20 m/ Sek gjorde det omöjligt.
Vårt självförtroende började naggas i kanten! Faan vi hade ju kommit så långt!!!

Halva våran grupp hade ju brutit och vi hade en lång hård väg kvar. Vädret satte oss rejält på prov men vi peppade varandra och sade ”VI måste testa” Vi har Inte kommit såhär långt för att ge upp! Skall vara helt ärlig och säga att I min värld fanns det inte att bryta vandringen. JAG skulle upp! VI skulle upp! Det är nu eller ALDRIG som gäller. Det är nu vi testar pannbenet, har vi nog vilja eller ej?
Jag MÅSTE greja det!!!

Vi kämpade verkligen på! Vi peppade varandra när det var som jobbigast, tog en paus, andades. Men inte mer än några minuter… kylan och vinden kylde ner oss på nolltid så vi var tvugna att hålla igång för att inte frysa. Kläderna vi hade var helt suveräna. Det var lager på lager som gällde. Rejält underställ i form av Ull kalsonger och bra tröjor till fleace och överdragsbyxor. Vindjacka , bra mössa , handskar och riktigt behagliga kängor. Vi hade alla fyra köpt våran outfit från outdoor märket Jack Wolfskin och jag säger bara” Satsa på kvalité” om du skall göra denna typ av äventyr. Vi frös nämligen inte en enda gång på hela denna resan.

Vi hade toppen som mål men började bli trötta i kroppen. Det sög rejält i benen och dimman gjorde att vi inte hade en aning om hur långt det var kvar upp. Herregud! Vad är det vi utsätter oss för egentligen?

Vi fortsatte vår färd uppåt och kunde efter   6 timmars kämpande skymta en stuga. Äntligen! utbrast vi och skyndade upp dom sista metrarna. I stugan var det flera som värmde sig och gjorde sig redo för de sista 1200 m som kvarstod till toppen. Några hade även givit upp och laddade för hemfärd, dom orkade helt enkelt inte kämpa den sista vägen mot målet.

Vi åt en snabb lunch bestående av köttfärssås o spagetti och sällan har väl maten smakat så gott. Nu behövde vi all energi vi kunde få. Vi var nära nu! Endast en timmas vandring kvar till toppen.

Varma och med nya krafter gjorde vi oss redo för den sista etappen. Nu ska VI upp!!!

Efter 40 min skymtade vi Äntligen glaciären och toppen…. Känslan var verkligen obeskrivlig!!!! Som vi hade KÄMPAT för att komma hit…. Tårarna började rinna av glädje, Så känslosamt;)

När dimman lättade för några sekunder så såg vi översta glaciärtoppen och skyndande upp, vi skulle ju självklart ända UPP 🙂

VICTORY!!!!

En seger skall självfallet firas med det bästa av bubblor och vi ALLA hade burit med oss en liten flaska Moet. Kan LOVA att den var mycket välkyld och smakade gudomligt:)

LYCKAN var obeskrivlig!

Efter glädjerus och fotografering i kylan vad det dax att tänka på återfärden, inte det roligaste att tänka på men ett måste. Vi hade ju lika långt tillbaka och även om vi visste att hemfärden skulle gå lite snabbare så behövde vi traska på i god takt innan mörkret kom.
Det var en oerhört tuff vandring hem, benen var helt slut och det kändes så ansträngande att gå nerför i den svåra terrängen.  Jag gjorde en rejäl vurpa och blev sittandes en stund, en vass sten gav mig en rejäl lårkaka och en annan sten skar in vid mitt knä….. Ingen glamour tripp direkt! Men jag måste säga att trots våra strapatser så höll vi en otroligt god ton mot varandra, vi peppade varandra, stöttade varandra och INTE en sur min visade sig på alla dessa timmar. Det fanns en förståelse och en ödmjukhet samtidigt som det fanns en otrolig stryka och en pannben av järn. Jag beundrar verkligen tjejerna och är så glad över att vi klarade detta tillsammans.
Vi var så sjukt starka ihop!

Efter 6 timmar var vi ÄNTLIGEN framme vid Fjällstationen igen, de sista metrarna sjöng vi högt och glatt!
”Champangen vi skall Få, när vi till hotellet Nå”
Sagt och gjort! efter 13 timmars äventyr styrde vi kosan till baren och beställde en STOR flaska Bollinger, Här skulle Firas:)

Nästkommande dagar skulle vi enbart ägna oss åt att njuta av att vi nått vårt mål och tack vare dimma och regn så kunde vi verkligen med gott samvete njuta av vila o lata dagar. Hela gänget kom överens om att vi skulle lyxa till hemresan med att boka Helikopter från Fjällstationen till Nikkaluokta. Men det blev INTE riktigt som vi tänkte, dimman som ena dagen varit positiv blev nästkommande dag återigen negativ. Ingen helikopter kunde komma!!

Mer om detta kommer i nästa inlägg….

Vi hörs! T