Det har varit en bra men hektisk vecka. Tar helt enkelt lite tid innan alla rutiner är på plats och det är roliga projekt som skall ros i land:) Efter en sådan här vecka är det extra skönt att få åka till landet”kobben”.
Fick börja med att byta propeller på våran båt då darlingen kört på en sten. Dyrt och tråkigt men i andra ändan fanns ju längtan efter ett glas vin i kvällssolen på Kobben;)
Denna helgen kommer jag ofrivilligt att ägna åt djupare tankar, då en väns son tragiskt gick bort i en olycka. Jag kan inte låta bli att tänka på all den smärtan som min vän med familj får utstå. Att förlora sitt barn är grymt och det värsta man kan råka ut för som förälder.Pojken var endast tonåring och hade hela livet framför sina fötter, i ålder som min egen son Kevin och dessutom kände dom varandra. Som utomstående är det svårt att veta vad man skall göra i en stund som denna, tillhör nog den typen av människa som alltid vill hjälpa och hitta lösningar. I nuläget vet jag att jag inte kan göra något mer än att skicka ett meddelande och säga att jag finns här. Att bara finnas tillhands känns dock torftigt i sammanhanget. Sorgen, frustrationen, längtan, tårarna, mörkret, kärleken är bitarna som hon och sin familj själva måste få hantera. Men jag finns här……
Kan inte låta bli att tänka på hur oron för tonåringar generellt kan vara, nog så jobbig kan man tycka! Och visst har jag hundra gånger varit rädd för att min son skall lämna mig. Och jag vet att det aldrig finns några garantier på att man har varandra hela livet, men jag kommer aldrig att kunna förlika mig med den tanken på riktigt.
För det är INTE meningen att man skall överleva sina barn!
All kärlek till vännen med familj.
