Dimman ligger som mjölk på fjärden och man hör det stora färjornas dånande tut. Att förlora sig i dimman är ngt jag fick erfara förra året så jag skulle köra Kevin till Furusund. Under tiden hade dimman snabbt lagt dig tjock och jag såg kanske 20 meter framför mig och inget mer, läskigt när man är ensam i en liten båt utan gps eller radar. Hade tack o lov min telefon med mig och ringde Gert som var kvar på Kobben, han gav mig en kompasskurs att hålla för att hamna på Kobben. Jösses, mina ben skakade av rädsla! Jag tuffade på sakta sakta och hoppades på att snart se land….. Ringde Gert igen och undrade om dom inte kunde höra båten från bryggan, själv såg jag ju ingenting! Till slut ser jag något som ser ut som land, men var är jag ?kände inte igen mig till en början. Förstod efter en stund att jag hamnat längst ute på våran ö. Jag hade alltså passerat vår brygga i dimman utan att se och var så nära att ha missat hela vår ö…..hemska tanke om jag hamnat på nästa ö, då hade jag verkligen varit förlorad i dimman. Slutet gott, allting gott. Dock skall man ha respekt för sjön och vädrets makter. Såhär ser det ut på Kobben idag 🙂
Ja vi får hoppas att det lättar snart då vi har en plan på att åka till Svartlöga i eftermiddag, vi hörs!