Jag vågar knappt säga det, knappt ens tänka det, för jag är rädd att jag jinxar det (moget, CC) men det känns som att jag äntligen ÄNTLIGEN börjar hitta min gnista igen! Det går sakta, men jag känner dag för dag att snart är jag redo för ditt, snart orkar jag datt.
Det har gått fyra, fem månader när jag varit nära på apatisk. Jag har varit nere, inte velat göra någonting (förutom våra helgutflykter och sådant) och till och med mina älskade promenader har varit svåra att ta sig för. Och än är jag inte tillbaka, vissa dagar är fortfarande mörka men det kommer såklart ta ett tag innan allt är borta. Om det ens försvinner helt.
Hur som helst, igår anmälde jag mig till ett år på ett nytt gym. Och idag gick jag dit. Jag känner mig alltid som jag är hemma, jag är CC, när jag är på gymmet. Det var så skönt och jag har saknat det så mycket och nu ska jag bannemig hålla i det framöver. Innan gymmet mötte jag upp en svensk kompis på lunch i East Gosford på ett ställe jag inte varit på förut. Det heter Drifters Warf och ligger precis vid vattnet. Men det allra bästa var att de hade en svensk typ av baguette med räkröra och dill. Det är man inte van att se här och det var så himla gott. Dit måste jag snart tillbaka igen.
Nu sitter jag och tittar på make overs på Beauty and the Geek och även om det kan anses fel på en hel massa sätt så är det ändå väldigt tillfredsställande. Och nu är det te, choklad och serie som gäller. Och eftersom jag tränat idag så måste jag eventuellt äta extra mycket choklad för att balansera. Väldigt synd.
/CC
KommenteraLåt oss ta ännu ett avsnitt i serien ”Det går inte alltid som man tänkt sig”.
Jag stod inne i köket och tömde diskmaskinen samtidigt som jag lyssnade på Sommar när T kom in och sade ”Du måste komma, ungarna har krossat fönstret.” Say what? Jag stängde av telefonen och hörde att B låg och storgrät någonstans i huset. Jag följde efter T och mycket riktigt, fönstret i deras rum var krossat rakt igenom (vi har liksom alla här i Aus englasfönster). O satt på sängen och sa ”Sorry mammi”.
Det visade sig att de hade lekt med en squishy (mjuk liten kladdig leksak) som hade fastnat i taket. Och för att få ner den så slängde de upp en bok (så där som man gör?) och denna bok råkade alltså studsa i taket och flyga rakt ned i fönsterrutan och säga kras. Som tur är hade ingen gjort illa sig.
Det var ju inget att bli arg över, barnen mådde dåligt nog ändå. Och det är ju söndag så ingen vits att ringa glasfirma heller. Så vi tejpade på en bit av en flyttlåda och fortsatte med vår dag. Imorgon får vi lösa situationen, men vi hoppas att en glasskiva inte är så himla dyr.
Som tur var hade jag och K varit på morgonpromenad i North Avoca tidigare på dagen och det hade gett mig gott om positiv energi, vilket gjorde att jag kunde ta denna händelsen med en klackspark. I eftermiddag har vi spenderat timtals nere i trädgården med att fixa mer med stenpartiet, kratta löv, trimma höga träd för att få mer havsutsikt och så vidare. Jättemysigt. Att man kan pilla i trädgården i perfekt temperatur mitt i vintern, T hade till och med bara t-shirt, är en av mina favoritegenskaper hos detta vackra land.
/CC
Kommentera