Det har varit ännu en “scorcher” idag, dvs. väldigt varmt och runt 30 grader, och jag längtade ut i brisen efter jobbet. På gymmet har de ingen AC, bara stora takfläktar, och dagar som denna kan det vara svårt att hitta energin i en bastu. Så jag tog mig ut på långpromenad istället och det var precis så skönt som jag hade hoppats. Jag lyssnade på ”Vad är det som händer i Israel/Palestina?” på Framgångspodden för att få lite mer klarhet i alla stridigheter. Det var ett bra avsnitt och jag lärde mig definitivt en del. Dock är det kanske inte det mysiga sällskap som jag brukar ha på mina rundor. Men man kan inte alltid mysa. Eller, kan man?
Ikväll åkte T och köpte en BMX- cykel som vi hittat till O på Marketplace och som fanns att hämta i Terrigal. Vi har efter många tankar fram och tillbaka bestämt oss för att köpa varsin begagnad cykel till barnen i julklapp. Här är det ju så att man måste åka till ställen för att cykla och därför blir det inte av så ofta. Visserligen råkar våran gata vara en återvändsgränd och det går att cykla lite där uppe då bilarna kör sakta, men om man vill cykla mer får man åka till Long Jetty exempelvis, som har en lång och platt cykelväg.
Men nu var det ju så att vi åkte till BMX-banan i Terrigal med O en dag för att testa och han älskade det! Då fick han cykla på sin systers gamla rosa cykel och den är inte toppen på en sådan bana. Dessutom för liten. Det verkar alltså som att O gillar att cykla lika mycket som han gillar att åka scooter (vilket är det bästa han vet) och därför behöver han en cykel. Vi vill ju även såklart att båda våra barn ska tycka att cykling är något självklart, så därför köper vi en till B också. Hur som helst, nu blir det onödigt långt om cyklar, men T kom hem med den köpta BMXen och började undra om den inte var lite för stor för vår lilla pojke. Så dags då. Han har såklart mätt och googlat och allt och det ska stämma, men vi får se. Kanske blir det pannkaka och försäljning igen.
I övrigt så håller vår gran på att ge upp efter bara en vecka i vårt hem. Den gillar nog inte värmen och slokar oroväckande mycket. Jag håller tummarna för att den klarar sig till julafton för annars blir det inte alls roligt. Inte nog med att den är liten, den är död också. Typ. Men men, inte mycket att göra åt saken ifall vi inte vill slänga ut ytterligare $120 för ett nytt exemplar. Kanske borde vi vänta längre nästa år, men samtidigt är det som sagt ganska svårt att få tag på levande granar och när de väl är slut så är de slut. Hellre liten och halvdöd än en i plast, tycker jag i alla fall.
Nu har barnen lagt sig och det är nedvarvningsdags samt middag på gång. Jag är lite sugen att se Drömträdgården, men vi får se vad T går med på. Han kan vara svår ibland. Just det, A Nearly Normal Family (svensk) stod ju näst på listan. Jag kanske får titta på trädgården själv imorgon när T är borta. Det finns tid ifall det finns tålamod.
/CC
KommenteraJag sitter på Ts kontor, tittar ut genom fönstret och undrar ifall folk som går förbi eller kommer på besök tror att det bor några galna knarkare i detta hus. Som bara låter allt förfalla.
Vi var borta förra helgen och hade födelsedagshelg den innan så vi har inte rört trädgården på kanske tre helger. Vi vet sedan tidigare att den behöver lite kärlek i alla fall varannan helg, men nu har det blivit någon perfekt väderblandning med regn och sol som har gjort att allt bara växer som ogräs. Haha, pappaskämt. Det har på något sätt kommit gräs överallt, i krukor, i alla rabatter, mellan plattorna och för högt gräs på själva gräsmattan också.
Inte tänkte jag på att den otillräckliga känslan man har för fix och städning inne i huset skulle växa och bli ännu större när man fick trädgård också. Jag var mest glad att vi skulle kunna njuta och barnen springa fritt. Nu är det vi som fixar i helgen för så här kan det inte se ut! Det är bara det att det står så mycket annat på schemat för helgen och T är i Sydney torsdag till lördag. Och helst vill jag julpynta. Fast innan dess måste huset storstädas också. Man kan ju inte julpynta på smuts och damm. Stora champagneproblem här hos mig just i detta nu.
Det är en vecka kvar till mens och jag känner mig nästan rädd för hur den ska utspela sig denna gång. Ska jag bryta ihop? Hur många gånger? Vad kommer jag att säga/skrika till barnen som jag sedan ångrar? Hur starka är panikkänslorna? Men samtidigt håller jag på med min kartläggning av varje dag i cykeln och tycker att det är intressant att hitta mönster. Jag bara önskar att vi får en snäll vecka trots det så att jag och familjen inte behöver lida för mycket. Spänningen är olidlig. Verkligen.
/CC
Kommentera