Ikväll har jag gråtit. Och varit dramatisk. Och betett mig lite som en tonåring om jag ska vara helt ärlig.
Bakgrundsanledningen är trötthet. T väckte mig med sin Covidhosta vid halv fyra imorse och sedan kunde ingen av oss somna om igen. Och jag hade en dålig natt natten innan dess också. Ja för självklart är det mest synd om mig som måste lyssna på Ts Covidhosta och inte om honom som måste känna den! Absolut. Men jag är inte bra när jag är extremt trött och lägg till lite PMS på det så kan det gå precis hur som helst. Som en bomb som konstant är på väg att sprängas och man vet aldrig vad man får. Spännande!
Om tröttheten och PMS:en är bakgrunden så är framgrunden till mitt humör att jag är besviken på mig själv för att jag har låtit dagen gå till spillo. Det är roligt det där, en annan dag när man bara är hemma och ligger och läser i solen kan vara den bästa dagen på året, men dagar som denna not so much. Det handlar ju om ens sinnesstämning just den dagen. Och idag var barnen lite lättretliga och mannen har legat och sovit med sin feber och bara kommit upp när det har passat honom eller varit något roligt (tyckte jag i min ilska).
Morgonen var dock bra. Vi knäckte äntligen isoleringen på dag 13 barnen och jag. Det var skönt att få komma ut, men kändes ovant att köra bil! Vi åkte till simningen jag och ungarna. Och när B var klar så tog vi bilen till lekplatsen. Så det blev nästan som det brukar på lördagsmorgonen, bara utan promenad och utan T. Och sedan hade jag planer på att ta barnen till stranden, kanske åka till Bunnings och så vidare. Men jag orkade inte. Det var för varmt och jag var för trött.
Trevlig människa man är ändå ibland.
/CC
Kommentera (1)Jag vet inte riktigt hur jag ska säga detta utan att verka som en total skitstövel. Fast det spelar i och för sig inte jättestor roll om man tycker det, jag vill bara försöka få ut vad jag menar.
Så här är det. Jag läser en bok. Och i början var den ganska medium, jag var på väg att sluta så där som jag gör efter ungefär 50 sidor if I’m not feeling it. Men något fick mig att fortsätta och nu är jag 180 sidor in och är helt mesmerised. Den är så annorlunda och karaktärerna är totalt bad ass (på riktigt bad, alltså småkriminella typ) och jag är fast.
Men här kommer det intressanta. Karaktärerna i boken är Black (precis så med stort B skriver författarinnan själv) och detta är någonting nytt för mig. Jag skäms för att säga det men jag har inte läst många böcker med färgade huvudpersoner. I alla fall inte så att jag kommer ihåg det. Och där har vi ju ett problem, vad är egentligen anledningen till det? Men sedan, det andra problemet är att hur ofta och bra hon än beskriver personerna så ser jag dem i mitt huvud som vita personer med kanske väldigt mörkt hår eller mörka drag.
Jag har vänner av olika ursprung, färg, kulturer, men det är precis som att mitt undermedvetna (eller vad det nu är som skapar bilderna i huvudet när man läser eller tänker) inte klarar av att relatera till något som ändå är ganska obekant i min vardag och familj. Jag tycker att det är synd att det är så här, men samtidigt väldigt intressant. Och jag försöker bara vara helt ärlig med hur jag upplever detta just nu.
Hur som helst så rekommenderas denna bok, Seven Days in June by Tia Williams väldigt varmt. Fast jag har i och för sig inte läst klart den ännu, men kan inte tänka mig att den faller ner pladask. Jag är en sådan där nörd som har appen goodreads där man hittar nya böcker, markerar de man vill läsa, läser just nu och vad man har läst (älskar appen!) och boken har även fått väldigt bra reviews där.
Men nu, Kastanjemannen och sista avsnittet! Jag är både exalterad och ledsen på samma gång.
/CC
Kommentera (4)