Det har börjat hända saker med Hörnan igen. Hörnan är alltså arbetsnamnet på vår lilla stuga på Österlen i Skåne.
I huset finns inget badrum, ingen dusch och tanten som bott där tidigare bajsade i en rosa hink i vedskjulet. Det vill inte vi göra, så nu när tre andra av grannfamiljerna (inklusive Ts föräldrar som bor två hus bort) ska byta avloppssystem så hänger vi på. Det positiva är att en granne vid namn Peter jobbar med sådant här så vi har sluppit kolla upp och undersöka själva, men det negativa är att kostnaden kommer att bli runt 100tusen kronor. Dock har vi budgeterat för det och jag betalar faktiskt hellre summan för att fixa upp vårt hus än lika mycket för fem månaders dagis. Ok, jag bör släppa det, men kan inte; 20tusen i månaden för två ungar i dagis! Vi borde flytta hem till Sverige igen. Fast nej, det borde vi inte.
Förutom avloppet ska svärfar och vår byggare börja mura upp sneda väggar och fixa i det gamla källarutrymmet som ska bli badrum. Sedan ska det läggas rör och gjutas golvplatta och jag vet inte allt. Det är så spännande att äntligen komma igång igen!
I denna delen av världen har vi haft en ganska lugn och bra dag. Anledning: ovan sagda dagis. Ungarna började alltså dagis idag och T kunde jobba ostört och jag har i alla fall lyckats söka fyra jobb. Alltid något. Och det hade gått bra, O hade inte gråtit alls lika mycket som sist utan hade haft en bra dag.
Imorgon ska vi åka ner till Bondi Junction och Sydney för O’s Dr. och T passar på att ha ett viktigt kundmöte. Vi andra får väl gå i lite butiker eller något så länge. Kanske hälsa på på mitt (gamla) jobb.
Vi får se.
/CC
KommenteraKan det bli mycket bättre än att börja sin söndagsmorgon med buttermilk pancaces, iskall nypressad apelsinjuice och en rykande kopp svart te ute i solen? Inte i min bok i alla fall. Och eftersom ungarna tyckte om det också så var de förhållandevis lugna och trevliga så att det faktiskt gick att njuta en stund.
Annars har vi haft en lång lista på saker vi behöver göra i helgen, men har såklart inte hunnit med allt. T höll på i fyra timmar ute i gassande sol, säkert 45 grader där han stod i vindstilla positioner, med att sätta upp vår bambuscreening för att dölja det fula metallstaketet (colorbond). Det ska fortfarande skäras av på höjden utefter staketet bakom, vi ska fixa med blommorna och krukor samt köpa ett utemöblemang, men det är redan så himla mycket mysigare.
Jag gästspelade ibland med att hjälpa till att hålla, men annars spenderade jag majoriteten av de fyra timmarna framför datorn och letade efter passande jobb, vilka jag ska börja ansöka om imorgon. Som tur var så hittade jag en del, långt ifrån perfekta, men för tillfället får jag nog ta lite vad som finns och så får vi rätta till det sedan. $4000 i dagis som sagt. Jag måste börja jobba! Plus att jag inte klarar att vara hemma med ungar längre. 16 dagar i rad är mer än tillräckligt, särskilt som B har någon tonårsperiod igen och vägrar allt. Allt är bara blankt nej och det driver oss till vansinne.
Hur som helst så har vi en fullspäckad vecka framför oss med två ungar som börjar på dagis, jag ska söka massa jobb, göra ett slags test som jag berättar mer om sedan, T har en massa möten i Sydney och så ska vi få reda på resultaten av O’s blodprov på tisdag. Förhoppningsvis har vi kommit en bit på vägen vid denna tiden nästa helg.
Igår började vi titta på en ny serie eftersom de slutat sända Downton på Netflix helt plötsligt. Hallå?! Vi var ju mitt i säsong 4 (eller var det 5?), de kan ju inte bara sluta helt plötsligt. Så det fick bli Counterpart istället och jag tyckte faktiskt att den var över förväntan. Få se om vi hinner titta ett avsnitt nu efter vi har skypat med alla där hemma.
/CC
KommenteraVi bestämde oss redan igår för att vi skulle åka till stranden idag, direkt efter avslutad frukost. Det händer inte så ofta på det här sättet, visst, T och B badar nästan varje dag, jag är på stranden osv., men det är väldigt sällan som vi planerar för att bara åka för en stranddag. Eller, ren strandmorgon. Dels för mitt hat av sand, men mest för att det helt enkelt blir för varmt.
Så var det i alla fall, vi åt frukost och sedan åkte vi till en liten hemlig bit av stranden i Wamberal (norrut), vilken T hade hittat på sin långpromenad dagen innan. Vi badade, jag också! och B och T såg till och med en jättestor bläckfisk precis en meter från där de höll på att simma. Hur som helst, helt plötsligt kommer det svenska paret som vi känner sedan Sydney gåendes och deras son L skriker glatt till B: ”Hej! Ska vi leka?” Det var en sådan himla slump att vi båda familjer just befann oss där vid samma tidpunkt. Barnen var överlyckliga.
Efter en stund till var de tvungna att gå hem och så också vi då O behövde sova. Han somnade som en stock redan i bilen, men B skulle minsann inte alls sova (hon behöver fortfarande sova cirka 1-2 timmar per dag, annars blir hon omöjlig att ha att göra med på kvällen). Bara det att hon vägrade. Hon gick ut ur sovrummet och skulle leka medan vi vilade, tydligen. Efter ett tag kom hon in igen och vi vaknade av att hon stod och tittade på T och ville fråga någonting helt oviktigt. Det var det och så blev det ingen mer vila. Hon förstår inte hur många gånger man än säger det att man inte får väcka folk som sover.
På eftermiddagen/kvällen tog T med sig båda barnen till Bunnings för att köpa screening att sätta för vårt staket, vilket är ful colourbond. Därefter rensade vi ut ordentligt i garaget, fast vi kan bara inte ta oss för att packa upp de sista lådorna. Bara det att vi inte har hittat O’s kläder ännu. Så i två veckor har vi fått nöja oss med vad som funnits till hands, ingen stil alls. Vi kanske borde ta tag i det där.
/CC
KommenteraDet är första mars och den officiella starten på hösten. Det firade vädergudarna med att brassa på med det varmaste vädret på länge.
Vid 9.45 imorse gick jag och ungarna ner till stora lekplatsen och mötte upp en svensk tjej och hennes son, vilken är en månad äldre än O. Dessa lärde vi känna på julfesten innan vi hade flyttat upp, så än en gång är vi så tacksamma att vi gick dit. Det var väldigt mysigt att träffas och vi hann prata litegrann i alla fall, trots att O envisades med att springa runt som en toking och jag efter. Dock var vi tvungna att gå klockan elva, för då hade vi andra planer.
Igår kom nämligen vår granne Heather och knackade på och undrade om jag och barnen ville följa med dem idag till Crowe Plaza. Det är ett megastort hotell här i Terrigal där Heather tydligen varit medlem i 23 år (hälsoklubb). Detta ställe är bara för medlemmar, men eftersom hon känner alla där tar hon ibland med sitt barnbarn och dennes barn, vilka är i B’s och O’s ålder. Därav frågade hon om vi ville följa med, bada och äta lunch och låta barnen leka tillsammans. Det ville vi ju.
Bara det att där var det liksom lite fint, sådär som man kan tänka sig på en members only health club. Och B pratar jättehögt, springer fort och är överallt på en gång. Fem minuter efter vi kom dit simmade hon med Heather i poolen och utbrast ”What did you look like before you got old?”. Pappan till barnen, han låg på en solstol bredvid poolen, utbrast i gapskratt och som tur var skrattade Heather också. Ett litet tag senare gick hon fram till Howard och petade honom i ansiktet ”What are all of these dots you have on your face?” och syftade på hans födelsemärken, sådana där som ofta växer fram när man blir lite äldre. Så där fortsatte det och jag fick bara ge upp och känna mig besegrad.
Vi hade hur som helst jättetrevligt, det kändes som om man var på lyxhotell utomlands (vilket man i och för sig var) och familjen var väldigt härliga. Hoppas vi får lov att följa med en annan gång, men det är frågan alltså, ha ha.
Två veckor in i Terrigal-livet och vi har redan mött så mycket trevliga människor. Som vanligt så känns allting lite mer relaxed och genuint på ”landet” jämfört med i city. Och det är precis det vi har längtat efter.
/CC
KommenteraVi hade en riktig katastrofnatt.
T och jag låg och räknade på och hade ångest över att nu när ungarna börjar dagis på heltid på måndag och jag inte har ett jobb ännu, så får vi inte full lättnad på dagisavgifterna längre. Dvs, redan dyrt dagis har gått till katastrof. Som det är nu kommer vi behöva betala $3000/månad. Det är lika mycket som vår hyra! Vi kommer alltså ha hyra och dagis på $6k i månaden, vilket är i runda slängar 40 tusen kronor. På en lön. Och utan mat, bil, el eller någonting annat.
Men sluta klaga och ta ut ungarna ur dagis då, tänker man kanske. Men det är inte så lätt. Vi kämpade för att få dessa platserna och när jag väl får ett jobb måste vi veta att vi har dagis. Annars kan vi hamna i en sits där jag måste säga nej till jobb för att vi inte har dagis. Gah! Hur som helst, det finns några alternativ. Självklart fortsätter jag att söka jobb som en toking och inte bara inom det jag helst vill ha. Men jag måste också fundera på om jag ska anmäla mig till någon kurs, eller ta ett extrajobb i butik eller så för att då ökar bidraget jag får till dagisavgifterna. Så de betalar mer när man har jobb och mindre när man behöver det som mest. Go figure. Det ironiska är att 2019 är enda året i våra liv som vi har två barn på dagis och då blir jag made redundant och vi väljer att flytta. Bra ändå.
Hur som helst så fortsatte natten med att B kom in och låg och slängde sig hit och dit, sedan fick O värsta hostan i flera timmar och så vaknade de ändå klockan sex. Hur är det möjligt? Men då hade O dragit av sig blöjan och kissat i sängen och B, som inte ätit sin medicin som hon ska mot refluxen, låg och skrikgrät för att hon hade så ont i magen från förstoppning. Allt detta gjorde att vi missade bussen till besöket på dagis, T fick köra oss och jag lämnade B och en otröstlig O skrikandes i en timme. Come on, give it to me life!
Sedan bättrade det sig dock när vi kom hem och vilade och vi lekte en massa ute på altanen, åt god middag och så har vi planerat en del roligt för imorgon då grannen kom in och bjöd med oss till en utepool för medlemmar på ett hotell inne i Terrigal.
Jag hoppas att detta blir en sådan situation som man ser tillbaka på om några år och är tacksam för man är på ett mycket bättre ställe och att man lärde sig en massa av det. Vi får inte hoppas att det blir en sådan situation som leder till hemlöshet och dumpster dinners.
/CC
Kommentera