Nu ska jag vara girig och ful.
Men eftersom jag alltid är ärlig så blir det ju så att man delar med sig av sina inte så charmiga tankar och känslor också. Man kan ju som bekant inte välja hur man känner eller tänker alltid, men man kan bestämma hur man väljer att agera.
Hur som helst, denna gången pratar jag om skatten. Den kära skatteåterbäringen. Vi hade nämligen telefonmöte med vår skattetjej idag och fick alltså reda på hur mycket vi skulle få tillbaka. Och jag blev besviken för att jag tyckte att det var för lite. Men kom igen, giriga, vita, majoritetspriviligerade människa! Du fick tillbaka pengar, du behövde inte betala!
Och sammanlagt fick jag och T tillbaka drygt $5,000. Vi snackar alltså över 30 papp och jag har ändå mage att vara besviken och vilja ha mer. Anledningen är dock inte så konstig som man kan tänka sig. På de tio år vi bott här så har vi nog aldrig fått så lite tillbaka som detta år. Förra året fick vi $9,000. Första året vi började jobba här och i princip levde som backpackers i kostnadsnivå fick vi drygt $10,000 tillbaka, vi snackar alltså nästan 70 tusen kronor. Och grejen är ju att det är i år som vi behöver pengarna som mest. De skulle (och ska såklart) gå till husdepositionen som vi ville boosta.
Men to be fair så tror jag att man säger så varje år. ”I år behöver vi verkligen få tillbaka mycket på skatten!”
Jo men visst, charmigt var det här.
/CC
Kommentera