Det är Australia Day och vi är alla lediga för att fira. Sedan kan man ju tycka vad man vill om att fira att några vita gubbar kom och sa att landet var deras och jagade bort alla natives som redan levde här. Men hur som helst så är vi lediga.
Vi spenderade förmiddagen med att hänga på stranden här i Wambi, (jag har för övrigt aldrig sett den så packad med folk!), tillsammans med två andra familjer. En av dem var såklart K med familj. Vi slog upp våra solskydd vid lagunen som är ganska grund och så lekte barnen medan vi kunde ta det lugnt en stund. Härlig syssla på en torsdag.
Men sedan blev det lite knivigt. Vi var bjudna på en inflyttnings- slash Australia Day- fest hos en svensk som bara bor typ fem minuters gångväg härifrån. Men jag bara kände att ”Nej, det går inte!” Normalt tycker jag att sådant är roligt och särskilt när man får titta i någons hus, som dessutom är nyrenoverat, men idag sa hela min varelse nej. Jag orkade inte ha folk runtomkring mig, orkade inte vara trevlig, orkade ingenting. Så jag sa till T och de andra att jag inte tänkte följa med.
T är en översocial varelse så han tycker alltid att jag är jätteunderlig när det blir så här. Och det kan jag förstå, att han inte känner igen den egenskapen i sig själv, menar jag. Och särskilt som jag är bra på fester, jag är inte blyg, jag är social och pratar med alla, men ibland så vill jag bara inte. Kan bara inte. Och hur skönt är det inte då att man är en vuxen människa som väljer själv över sitt eget liv? För T har inga problem att gå själv med barnen, och våra vänner var ju där också.
En fest är ju inte någon big deal, men när jag blir på detta humöret så känns det jättestarkt att det inte går. Lite som att ha sex när man absolut inte vill, det känns så otroligt fel, fastän det kanske inte borde göra det. (Nu pratar jag om i en trygg situation med ens partner, inte något annat). Som man kanske märker så har jag lite dåligt samvete, för att göra de andra och barnen besvikna, för att vara ”konstig” och what not, men jag får försöka jobba bort de känslorna. För att inte alltid vilja som alla andra, inte vilja det som förväntas av en, det är okej. Man måste till syvende och sist vara sann mot sig själv och sin person. Ingen kommer att tacka en oavsett, så man kan i alla fall tacka sig själv.
/CC
Kommentera (2)Imorgon är det Australia Day och vi alla är lediga. Så ikväll är det onsdag-fredag och det känns väldigt lyxigt eftersom jag bara hunnit ha en tvådagars jobbvecka. Dessutom sover barnen och T är ute med killarna i Terrigal, så jag är helt själv och det var faktiskt länge sedan.
Imorse var jag hos doktorn med B. Hon mår bra, det är bara att hon har en infektion som vi ville kolla upp. Och det var bra att vi gjorde det för mellan raderna sade doktorn i princip att vi skulle kommit mycket tidigare. Så jag kände mig som världens sämsta morsa och det är ju verkligen en toppenhärlig känsla. Fast B har inte klagat, haft ont eller varit speciellt röd så jag tycker inte att det är så konstigt att vi väntade. Hur som helst så har hon fått medicin nu så det kommer säkerligen bli bättre snabbt.
Efter jobbet gick jag ut på promenad. Det skulle bli gymmet idag, men det blev för tight om tid eftersom T skulle iväg så det blev promme idag och får bli gym på fredag istället. Det funkar det med och särskilt som vädret var helt fantastiskt idag med.
Jag har tittat på ett avsnitt av Hannah och Amandas Två Systrar precis. Men jag får den bara att fungera på telefonen och ej TVn så nu sitter jag och kisar framför världens minsta skärm. Men det kan inte hjälpas, så jag kollar nog ett avsnitt till innan läggning för att se om den är något. Det brukar ju vara så att allt de där systrarna tar i blir till guld. Och jag gillar guld.
/CC
KommenteraImorse pratade jag och T om hur jobbigt, hur struggligt livet var i Sverige. Inte allas liv i Sverige, såklart, men vårat var det.
Vi gick upp tidigt, det var mörkt och kallt, man gick till ett jobb som man i mitt fall avskydde och i Ts fall var OK, men inget mer. Man pendlade, hade måndagsmöten med personer som man inte ville umgås med. Man hade regler, ångest, var kall igen och hela tiden. Vi var verkligen i hamsterhjulet.
Men nu, nu känns det som att vi lever i ständig semester. Visst, jag jobbar fortfarande på min ångest. Jag letar fortfarande efter vad jag vill jobba med när jag blir stor, men vi är så glada för allt vi har gjort, för allt hårt arbete och determination vi lagt ner för att komma precis hit där vi är nu.
Vi vaknar på morgonen i ljus, oftast i värme och med peace of mind. Vi äter frukost på en altan som har en sådan utsikt som man betalar för på sin semester. Vi har en livsstil som är lätt och australiensare är i allmänhet mer avslappnade med det mesta. Jag tänker till exempel på en gång när vi var hemma i Sverige och jag ringde och bokade någon urgent vaccinationsspruta eller liknande till O. Det fanns få tider kvar och vi skulle snart vidare så det var svårt att få ihop det. Och sköterskan i telefonen säger ”Får man fråga varför du inte har ringt tidigare?” Haha, alltså det är så svenskt. Att man ska mamma varandra och försöka nästan sätta dit en annan. Det hade aldrig hänt här. Jag säger inte att hon inte hade rätt, jag säger bara att det har inte hon med att göra.
Jag älskar ju Sverige och svenskar, så man ska inte missförstå mig, men för oss i denna perioden av livet så är vi precis där vi ska vara. Precis där vi vill vara och jag är så otroligt tacksam för det. Jag är även tacksam för att jag äntligen har börjat öppna dörrar till att bli en trevligare, mer positiv och mer öppen människa. Jag är så otroligt exalterad över framtiden för mig själv och min person samt för min familj. Jag är så tacksam. Och jag är så tacksam för att jag lärt mig vara tacksam.
/CC
Kommentera (2)Jag gjorde det!
Jag tog mig fanimej till gymmet efter mer eller mindre ett halvår av att ha skytt det som pesten. Sist jag var där var nog när jag låste in väskan med bilnyckeln och allt i skåpet och fick ta taxi hem för att hämta Ts nycklar och samma taxi tillbaka. Då är det inte konstigt att den där motivationen som redan tröt blev ännu trötigare. Nytt ord för övrigt.
Jag har tidigare delat med mig av att jag är i den största träningssvackan som jag varit i på drygt tio år (då räknar jag inte med graviditeter kantade av morgonillamående dygnet runt etc., men man fattar). Det är dock konstigt, för allt annat funkar. Allt utom mat och träning. Alla mina meditationer, journaling, kursen och what not. Fast nu när jag tänker på det så är det kanske det som är själva orsaken. Att jag fokuserar på så mycket annat att det liksom inte finns plats till allt.
Och sedan ska man ju inte ropa hej för tidigt, jag har verkligen bara varit på gymmet en enda gång. Och den gången räknas ju som noll om jag inte tar mig hit snart igen. Gör jag det, och det är planen, så blir det hela två gånger. På måndag blir det för nu är det dags att skärpa sig. Nu orkar jag inte vara tung i kroppen längre. Dock har jag sedan förra veckan gjort övningar under arbetsdagen igen två – tre gånger om dagen (20 squats, 1,5 min planka, 50 tåhöjningar med axelhöjningar, 20 armhävningar på knäna och 10 på fötterna) och det känns som att det har hjälpt för jag kände mig inte skitsvag idag.
B sover hos sin kompis inatt. Hon har just kommit hem från Thailand och båda var så glada att träffas igen. Så det blir lugnt och skönt ikväll. Kanske har O redan lagt sig när jag kommer hem. Vi avslutade Huss igår och idag ska vi börja på säsong 8 av Morden i Sandhamn. Vi gillar tydligen svenska polisserier. Men jag sitter i bilen på gymparkeringen, helt enkelt för att mina ben kändes för trötta för att trycka på gaspedalen. Det kanske är ett tecken på att jag borde träna lite mer.
Men man måste ju börja någonstans och börjat är precis det jag har gjort idag. Go me!
/CC
KommenteraIdag har det varit så varmt så att jag har svettats i knävecken. Men först vid lunchtid kom jag på att jag ju kunde sätta på takfläkten (hade helt glömt den på morgonen, inte jättesmart) och då blev det lite bättre. T kom in till mig då och då, hans kontor ligger på solsidan och han visste inte vart han skulle ta vägen så varm han var. Så vi planerade att vi skulle åka till stranden efter vi hämtat ungarna vid halv sex ikväll, för ett dopp. Men då hade det mulnat på och plötsligt var man inte alls lika sugen längre. Så kan det gå.
Det har varit en bra dag, en bra vecka till och med med, med sol och glatt humör. Jag börjar känna att det inte är så långt kvar tills vi äntligen får komma hem till Sverige. Vi planerar att åka i juli, vi måste rätta oss efter barnens skollov (vilket vi förlänger lite) och förhoppningsvis vara borta i fyra veckor. Än är ingenting klart, biljetterna ligger fortfarande på ungefär 50% mer än vad vi är vana vid, men hoppet finns kvar.
Vi har inte varit hemma sedan 2019, så det blir fyra år som vi inte har träffat mina föräldrar, min syster med familj, Ts syster med familj och kompisar. En av mina bästa vänner träffade jag inte 2019 då han var utomlands, så där blir det fem hela år. Galet vad tiden har sprungit iväg. Sedan vi fick barn bestämde vi att vi ska åka hem varje år, innan åkte vi varannat, men sedan kom Covid och så köpte vi huset och då hade vi helt enkelt inte pengar över nog att motivera en hemresa. Men nu måste det ske! Vi kommer inte att boka än på ett tag hur som helst, men spara och planera börjar vi med nu.
Jag har av någon anledning precis tittat på en julvlogg. Fråga mig inte varför, men den var supermysig. Och nu blir det ännu en middag i form av röd curry med kyckling framför sista avsnittet av Huss. Synd att den är slut, men det kommer säkert fler säsonger med tanke på hur de har lagt upp det. Men nu, innan dess, så blir det att natta ungar.
/CC
Kommentera (2)