När det regnar åker man på museum, det är sedan gammalt. Fast inte för oss ändå för O har aldrig varit på museum innan idag och för oss andra var det ganska länge sedan också.
Men först började jag dagen med att inte kunna somna om efter att O väckte oss klockan tre imorse. När klockan var nära sex och jag hade försökt allt så gav jag upp och gick ur sängen. Halv åtta åkte jag till North Avoca där jag träffade K för årets första söndagspromenad. Det var lite blött, men inte kallt, så det blev en fin promenad. Vi gick förbi bygget av deras hus och det har hänt så mycket! Jättespännande! Vi klättrade upp på ett trappräcke på den gemensamma trappen utanför tomten och stod där och kikade in. När det kom förbi en ung kille som nog undrade vad vi två tanter gjorde där uppe, haha.
Jag åkte hem, duschade och bytte om och lite innan tio åkte jag och familjen till Sydney. Fast vi var tvungna att åka förbi Hornsby för att köpa skor till barnens skola då vi inte fick tag i allt vi behövde igår. Barnen behöver varsina vanliga svarta skor att ha till uniformen och även ett par sportskor var. Nu har vi hittat tre av fyra så det börjar likna något.
Därefter åkte vi vidare till Australian Museum, åt lunch och gick sedan runt och tittade på alla de roliga djuren samt dinosaurieben etc. Barnen tyckte att det var toppen och det var en mysig aktivitet för en regnig och trött dag som denna. Ikväll har jag pratat med mina föräldrar och nu när klockan är lite över nio så känner jag verkligen den tidiga morgonen komma krypande i form av tunga ögonlock.
Jag har zoommöte med kursen klockan tre inatt, men jag känner motvilligt att inatt så får jag hoppa över mötet för jag klarar inte av att förlora mer sömn. Då kommer jag aldrig att klara av veckan.
Jag är helt enkelt redo att gå och lägga mig. Så det gör jag nu.
/CC
Kommentera
Imorse pratade jag och T om hur jobbigt, hur struggligt livet var i Sverige. Inte allas liv i Sverige, såklart, men vårat var det.
Vi gick upp tidigt, det var mörkt och kallt, man gick till ett jobb som man i mitt fall avskydde och i Ts fall var OK, men inget mer. Man pendlade, hade måndagsmöten med personer som man inte ville umgås med. Man hade regler, ångest, var kall igen och hela tiden. Vi var verkligen i hamsterhjulet.
Men nu, nu känns det som att vi lever i ständig semester. Visst, jag jobbar fortfarande på min ångest. Jag letar fortfarande efter vad jag vill jobba med när jag blir stor, men vi är så glada för allt vi har gjort, för allt hårt arbete och determination vi lagt ner för att komma precis hit där vi är nu.
Vi vaknar på morgonen i ljus, oftast i värme och med peace of mind. Vi äter frukost på en altan som har en sådan utsikt som man betalar för på sin semester. Vi har en livsstil som är lätt och australiensare är i allmänhet mer avslappnade med det mesta. Jag tänker till exempel på en gång när vi var hemma i Sverige och jag ringde och bokade någon urgent vaccinationsspruta eller liknande till O. Det fanns få tider kvar och vi skulle snart vidare så det var svårt att få ihop det. Och sköterskan i telefonen säger ”Får man fråga varför du inte har ringt tidigare?” Haha, alltså det är så svenskt. Att man ska mamma varandra och försöka nästan sätta dit en annan. Det hade aldrig hänt här. Jag säger inte att hon inte hade rätt, jag säger bara att det har inte hon med att göra.
Jag älskar ju Sverige och svenskar, så man ska inte missförstå mig, men för oss i denna perioden av livet så är vi precis där vi ska vara. Precis där vi vill vara och jag är så otroligt tacksam för det. Jag är även tacksam för att jag äntligen har börjat öppna dörrar till att bli en trevligare, mer positiv och mer öppen människa. Jag är så otroligt exalterad över framtiden för mig själv och min person samt för min familj. Jag är så tacksam. Och jag är så tacksam för att jag lärt mig vara tacksam.
/CC
Kommentera (2)Otis grät när vi åkte hem från Sydney idag. Han sa ”I don’t want to leave”. Och det är ju i och för sig ett väldigt bra betyg, om än lite synd att han behöver gråta.
Vi har alltså haft det tokmysigt! Sömnen inatt gick bättre än förväntat trots att vi alla sov i samma rum och barnen låter under natten (hosta, röra sig, prata i sömnen etc.). Och det var härligt att vakna upp imorse till stadens ljus och veta att man inte behövde skynda iväg till jobbet. Jag har ju haft mina år i hamsterhjulet i CBD och även om det hade sin charm då, så längtar jag verkligen inte tillbaka.
Hotellfrukosten var riktigt omfattande och god och ungarna var i sjunde himlen över pannkakor med nutella, muffins, juice och allt annat som de fick lov att äta till frukost. Efter att vi avnjutit den så gick T och ungarna till utepoolen medan jag gick över Pyrmontbron till city och shoppade lite. Jag hann bara in på H&M innan det var dags att gå tillbaka eftersom vi skulle checka ut klockan tolv. Men det var lika bra det för det gjorde att det blev lagom shopping och inte för mycket.
När vi checkat ut så åkte vi till Bondi Junction och åt på Betty’s Burgers. Jag tror på riktigt att det är de godaste burgarna jag vet. Jag har bara ätit på In-N-Out i USA en gång för en herrans massa år sedan, men jag har fått för mig att det smakar väldigt likt. Hur som helst, när vi var mätta och glada så åkte vi mot Botanical Gardens och hittade parkering. Vi gick genom trädgården och fram till Operahuset. Det var otroligt blåsigt, men det tyckte kidsen mest var roligt.
Nu är vi hemma igen, vilket är skönt på ett sätt, men det är också tråkigt att äventyret är över. Det kändes lite som att vi åkte till Dubai och tillbaka på en helg för det kändes av någon anledning inte som Sydney. Och nu ikväll bröt T en av stolparna till vår terass när han höll på att fibbla med ungarnas slack line. Jag har sagt till honom att de inte verkar starka nog, men han har inte lyssnat. Så nu kan jag inte hjälpa annat än att jag känner mig skitirriterad (läs: rädd, eftersom ifall en stolpe kan gå sönder så lätt, hur mycket kan man då lita på vår altan som dessutom är högt upp?).
Nu börjar veckan och jag vill bara ha äventyr hela jäkla livet.
/CC
KommenteraImorse stod alarmklockorna på sju för då skulle vi gå upp för att packa och åka in till centrala Sydney. Vi hade bokat en hotellnatt på Novotel i Darling Harbour och ville komma dit så fort som möjligt för att ha tid att göra olika saker i lugn och ro.
Vi satt i bilen lite över nio och började med att åka till North Avoca för att få oss en god kopp te och titta lite på havet innan det var dags för storstaden. Det var lika härligt som alltid men lite onödigt blåsigt om man ska vara petig. När vi kom fram till Sydney parkerade vi i hotellets garage och gick ut på stan direkt. Vi skulle nämligen inte få tillträde till vårt rum förrän klockan tre.
Vi gick till Barangaroo och en favoritsushirestaurang som jag och K alltid är på när vi har våra Sydneyhelger. Det var mycket gott, så som det alltid är. Efteråt så var det dags att börja vandra tillbaka mot hotellet för att checka in. När det var gjort så gick vi ut en runda till, gick runt i Darling Harbour, lekte på en jättestor lekplats och sedan fick barnen dansk strutglass.
Vi gick tillbaka till hotellet då barnen ville ta ett dopp i utepoolen och det gjorde de trots att det var blåsigt och lite ogästvänligt utomhus. Men jag satt och åt M&M’s och drack te vid fönstret i rummet medan jag njöt at utsikten och lugnet. Och sedan när barnen hade badat i badkaret så beställde vi upp roomservice eftersom klockan hunnit bli mycket. Maten var sådär, men det var ändå väldigt värt att äta hemma eftersom att klockan redan hunnit bli mycket.
Nu ligger barnen i sängen bredvid vår och rör sig en gång i sekunden trots att klockan snart är tio. Det blir att stoppa i öronproppar, annars kan det bli riktigt dåligt om sömn.
/CC
KommenteraMan kanske undrar varför jag är ute och härjar på utflykter fastän jag precis har förlorat min morfar. Eller så kanske man inte alls undrar det, vad vet jag.
Hur som helst så är det ju olika det där med sorg. Och jag känner mig ledsen på så sätt att han alltid har funnits i vårt liv och inte är där längre. Men jag känner mig också glad för att han vid 89 års ålder och trött på livet fick ett fint slut. Dessutom är det nog svårare för mig att förstå att han är borta när jag är så långt ifrån. Och samtidigt slipper jag mycket av det jobbiga, just för att jag är långt ifrån. Jag såg inte riktigt hur illa det var i slutet, till exempel. Det är nog lättare för mig än de andra att komma ihåg honom som han var när han var frisk.
Hur som helst hade vi ju redan en hyrbil hemma och hade planerat att åka på en heldag i Sydney, till den lite egendomliga ön Cockatoo Island. Så vi åkte lite över nio imorse till en suburb som heter Greenwich Point. Vi har aldrig varit där innan och valde ställe på måfå då vi ville kunna parkera lätt och sedan ta en färja ut till ön. Det var bara det att det visade sig vara ett område fullt av stora lyxiga och majestätiska gamla mansions med utsikt över vattnet och Sydney CBD och Harbour Bridge på andra sidan. Inte dumt alls för en husälskare som mig.
Vi satte oss och åt medhavda mackor i en park vid vattnet medan vi väntade på färjan. Det var en liten färja som tog tio minuter på sig att korsa över till ön, men det är fint hela vägen och barnen älskade att åka båt en liten stund. Och för mig som inte åker båt gick det också bra, en sådan kort sträcka klarar jag också av.
På Cockatoo Island har de gamla hus där fångar bodde medan de byggde skepp, det finns gamla fängelsehålor och en massa konstiga rostiga maskiner, kramar och annat skojigt. Vi vandrade runt och tittade på allt och satte oss även och fikade en stund. Det var en härlig dag. Och en härlig helg. Men en väldigt konstig sådan med tanke på morfars bortgång. Högt, lågt och mittemellan.
/CC
Kommentera