Otis grät när vi åkte hem från Sydney idag. Han sa ”I don’t want to leave”. Och det är ju i och för sig ett väldigt bra betyg, om än lite synd att han behöver gråta.
Vi har alltså haft det tokmysigt! Sömnen inatt gick bättre än förväntat trots att vi alla sov i samma rum och barnen låter under natten (hosta, röra sig, prata i sömnen etc.). Och det var härligt att vakna upp imorse till stadens ljus och veta att man inte behövde skynda iväg till jobbet. Jag har ju haft mina år i hamsterhjulet i CBD och även om det hade sin charm då, så längtar jag verkligen inte tillbaka.
Hotellfrukosten var riktigt omfattande och god och ungarna var i sjunde himlen över pannkakor med nutella, muffins, juice och allt annat som de fick lov att äta till frukost. Efter att vi avnjutit den så gick T och ungarna till utepoolen medan jag gick över Pyrmontbron till city och shoppade lite. Jag hann bara in på H&M innan det var dags att gå tillbaka eftersom vi skulle checka ut klockan tolv. Men det var lika bra det för det gjorde att det blev lagom shopping och inte för mycket.
När vi checkat ut så åkte vi till Bondi Junction och åt på Betty’s Burgers. Jag tror på riktigt att det är de godaste burgarna jag vet. Jag har bara ätit på In-N-Out i USA en gång för en herrans massa år sedan, men jag har fått för mig att det smakar väldigt likt. Hur som helst, när vi var mätta och glada så åkte vi mot Botanical Gardens och hittade parkering. Vi gick genom trädgården och fram till Operahuset. Det var otroligt blåsigt, men det tyckte kidsen mest var roligt.
Nu är vi hemma igen, vilket är skönt på ett sätt, men det är också tråkigt att äventyret är över. Det kändes lite som att vi åkte till Dubai och tillbaka på en helg för det kändes av någon anledning inte som Sydney. Och nu ikväll bröt T en av stolparna till vår terass när han höll på att fibbla med ungarnas slack line. Jag har sagt till honom att de inte verkar starka nog, men han har inte lyssnat. Så nu kan jag inte hjälpa annat än att jag känner mig skitirriterad (läs: rädd, eftersom ifall en stolpe kan gå sönder så lätt, hur mycket kan man då lita på vår altan som dessutom är högt upp?).
Nu börjar veckan och jag vill bara ha äventyr hela jäkla livet.
/CC
KommenteraImorse stod alarmklockorna på sju för då skulle vi gå upp för att packa och åka in till centrala Sydney. Vi hade bokat en hotellnatt på Novotel i Darling Harbour och ville komma dit så fort som möjligt för att ha tid att göra olika saker i lugn och ro.
Vi satt i bilen lite över nio och började med att åka till North Avoca för att få oss en god kopp te och titta lite på havet innan det var dags för storstaden. Det var lika härligt som alltid men lite onödigt blåsigt om man ska vara petig. När vi kom fram till Sydney parkerade vi i hotellets garage och gick ut på stan direkt. Vi skulle nämligen inte få tillträde till vårt rum förrän klockan tre.
Vi gick till Barangaroo och en favoritsushirestaurang som jag och K alltid är på när vi har våra Sydneyhelger. Det var mycket gott, så som det alltid är. Efteråt så var det dags att börja vandra tillbaka mot hotellet för att checka in. När det var gjort så gick vi ut en runda till, gick runt i Darling Harbour, lekte på en jättestor lekplats och sedan fick barnen dansk strutglass.
Vi gick tillbaka till hotellet då barnen ville ta ett dopp i utepoolen och det gjorde de trots att det var blåsigt och lite ogästvänligt utomhus. Men jag satt och åt M&M’s och drack te vid fönstret i rummet medan jag njöt at utsikten och lugnet. Och sedan när barnen hade badat i badkaret så beställde vi upp roomservice eftersom klockan hunnit bli mycket. Maten var sådär, men det var ändå väldigt värt att äta hemma eftersom att klockan redan hunnit bli mycket.
Nu ligger barnen i sängen bredvid vår och rör sig en gång i sekunden trots att klockan snart är tio. Det blir att stoppa i öronproppar, annars kan det bli riktigt dåligt om sömn.
/CC
KommenteraMan kanske undrar varför jag är ute och härjar på utflykter fastän jag precis har förlorat min morfar. Eller så kanske man inte alls undrar det, vad vet jag.
Hur som helst så är det ju olika det där med sorg. Och jag känner mig ledsen på så sätt att han alltid har funnits i vårt liv och inte är där längre. Men jag känner mig också glad för att han vid 89 års ålder och trött på livet fick ett fint slut. Dessutom är det nog svårare för mig att förstå att han är borta när jag är så långt ifrån. Och samtidigt slipper jag mycket av det jobbiga, just för att jag är långt ifrån. Jag såg inte riktigt hur illa det var i slutet, till exempel. Det är nog lättare för mig än de andra att komma ihåg honom som han var när han var frisk.
Hur som helst hade vi ju redan en hyrbil hemma och hade planerat att åka på en heldag i Sydney, till den lite egendomliga ön Cockatoo Island. Så vi åkte lite över nio imorse till en suburb som heter Greenwich Point. Vi har aldrig varit där innan och valde ställe på måfå då vi ville kunna parkera lätt och sedan ta en färja ut till ön. Det var bara det att det visade sig vara ett område fullt av stora lyxiga och majestätiska gamla mansions med utsikt över vattnet och Sydney CBD och Harbour Bridge på andra sidan. Inte dumt alls för en husälskare som mig.
Vi satte oss och åt medhavda mackor i en park vid vattnet medan vi väntade på färjan. Det var en liten färja som tog tio minuter på sig att korsa över till ön, men det är fint hela vägen och barnen älskade att åka båt en liten stund. Och för mig som inte åker båt gick det också bra, en sådan kort sträcka klarar jag också av.
På Cockatoo Island har de gamla hus där fångar bodde medan de byggde skepp, det finns gamla fängelsehålor och en massa konstiga rostiga maskiner, kramar och annat skojigt. Vi vandrade runt och tittade på allt och satte oss även och fikade en stund. Det var en härlig dag. Och en härlig helg. Men en väldigt konstig sådan med tanke på morfars bortgång. Högt, lågt och mittemellan.
/CC
KommenteraKlockan tio imorse hade vi packat vår lilla weekendbag och åkte hem till K för att hämta upp henne. Därefter körde vi vidare in till Sydney och direkt till Fiveways o Paddington. Det är ett mysigt område med massa fina gamla hus och här gick T och jag på söndagspromenader varje vecka när vi bodde mitt i smeten.
K skulle till en kranaffär (så där som man ska ibland(?)), så vi följde med henne. Därefter satte vi oss på ett café för lunch och så kom vår vän L med sin hund och åt med oss. Sedan sa T och jag hejdå till K och L för en stund (K ska nämligen sova hos honom och vi hos våra vänner I och V i vårt gamla hus). Så vi körde hem till dem, drack te och pratade en stund och sedan bytte vi om och gick till bussen. Vi åkte via Bondi Junction in till The Crown, ett stort casino som är nybyggt och satt på en bar där på bottenvåningen.
Vi drack gin och tonic med ett val från en lång lista på ginsorter som jag aldrig hört talas om. Men gott var det. Vi satt där i ganska många timmar, tio stycken ur vårt älskade gäng, vår Australienfamilj, och bara pratade och hade det bra. Men när klockan blev sju så var vi hungriga och gick bort till en kinesisk restaurang en bit bort. Där delade vi på en massa olika rätter, vissa riktigt goda och andra sådär.
Efter en till bar så blev det ett sådant där ögonblick då vissa gick hem och andra fortsatte vidare. Det vill säga, jag följde med V hem och T stannade med I och några till som inte var klara med kvällen. Ingen av oss ville gå ut och dansa och ha en riktig festkväll. Dock hade jag kunnat stanna en stund till, men passade på när jag hade sällskap hem. Vi kom hem nu klockan elva, så vi har ändå varit ute i åtta timmar. Ganska lagom.
Nu sitter jag och dricker ett glas vatten och äter mörk choklad men ska snart ta tag i att röra på mig, tvätta av sminket och gå och lägga mig i sängen som de bäddat till oss i extrarummet. Det har varit en riktigt lyckad dag med fina vänner!
/CC
KommenteraVilken fantastisk jäkla brakhelg jag har haft! Jag känner mig som en gudinna och som att jag har hittat en del av mig själv som var gömd långt under många lager av morgonrockar, varma strumpor, vardagsbråk och lunch boxes.
När vi kom fram med tåget vid tretiden igår till Sydney Central så kom vår vän I snällt nog och hämtade oss och körde oss hem till deras lägenhet i Bronte. Där hade vi ungefär en och en halv timme på oss att dricka lite te och prata innan det var dags att göra sig iordning för kvällen. Klockan fem tog vi taxi in till restaurangen Mr Wong i centrala Sydney, CBD. Där satt redan alla våra vänner runt ett stort runt träbord och bakom så var det mörka träbokhyllor ända upp till taket med keramikvaser etc. Viben var så härlig!
I mitten på bordet stod en Lazy Susan och serveringspersonalen bara började fylla på med en rätt efter en annan. Det var allt ifrån duck pancakes till sashimi till friterad glass till efterrätt och sammanlagt åt vi nog runt trettio rätter. Jag satt dessutom och drack på en riktigt fin GT, min favoritdrink, och stämningen var hög. En i gänget jobbar nämligen på denna restaurangen fast i en sushidel tre våningar upp och han hade fixat allt till oss. När vi var proppmätta så kom en tjej i en spektakulär rosa blåsa och högt hår och ledde oss genom en hemlig dörr i väggen, vilken visade sig leda till den fantastiska tjugotals coktailbar som heter Palmer & Co. Jag har velat gå dit många gånger tidigare, men kön har alltid varit för lång. Men idag var vi VIP och fick gå direkt till ett eget bord.
De som jobbar där är klädda i 1920-talskläder och drinkarna är gammaldags och genuina och fantastiskt goda. Det är verkligen ett ställe för sig. När vi var redo att gå vidare så sa vi hej då till det flashiga livet och tog bussen en bit bort till Oxford Street. Där ligger alla gaybarer och även bordeller och det är partygatan nummer ett. Ian, vars födelsedagsfirande det var, samt många andra i gänget är gays och älskar dessa ställen. Vi stod i kö en stund och där träffade för övrigt en i gruppen en gammal pojkvän han inte sett på åtta år. Det blev ett kärt återseende.
Stället heter Palms och man går ner i en källarlokal som har sett bättre dagar. På golvet har de en grön heltäckningsmatta och den klistrade sig fast i sulorna på skorna när man dansade. Men stämningen är verkligen bara glad och där fanns alla åldrar, alla kön, transor och även en australiensisk gayversion av min egen morfar. Musiken var hemsk, schlageraktig och glättig, men det tyckte inte majoriteten av klubbgångarna och det sjöngs, dansades och skrattades. Det var bara att ge med sig och gå all in och roligt hade vid det! Vid halv tre var vi hemma igen och sedan spenderade jag två timmar på att försöka sova. Det gick inte så bra.
Imorse gick vi upp klockan nio, jag fick nog någon timmes sömn till slut, V hade köpt färska croissanter från bageriet och I hade gjort ägg- och bananpannkakor. Efter att ha duschat och klätt på oss gick vi en långpromenad i mina gamla favoritkvarter, längs havet till Clovelly och mot Bondi och sedan satte vi oss ned på ett fik för en kopp kaffe/te. Vi gick tillbaka hem till lägenheten igen för att hämta våra väskor och åkte sedan för att äta lunch på ett thaiställe i Randwick. Alla dessa ställen som vi hängde på i flera år när vi bodde där nere.
Därefter var det dags att åka hem så pojkarna släppte oss på Central igen och på tåget pratade jag och K om vilka val de ska göra i sitt hus. T och barnen kom och hämtade mig på stationen i Gosford och nu är jag hemma med värme i hjärtat. Jag har glömt att man faktiskt kan blanda liv. Man kan vara flera olika versioner av sig själv på samma gång. Jag hoppas att jag kan hålla i detta länge till. Så tacksam!
/CC
Kommentera