Idag var det den stora utflyktsdagen.
Jag kan räkna på ena handens fingrar de antal dagar som vi i våran lilla familj varit tillsammans bara vi under denna semester. Det har ganska naturligt blivit så eftersom att T åkte tillbaka till Sydney för att jobba medan vi var hos mina föräldrar i en månad. Sedan han kom hit igen så har han mestadels varit nere i Hörnan för att riva och bygga och allt annat som gjorts.
Men idag tog vi ledigt från allt och bara åkte till alla de mysiga Österlen-ställen som vi älskar samt åkte in på de småvägar och in i byar som vi alltid velat åka till, men aldrig gjort. Jättemysigt! Då B ville leka i lekpark hamnade vi i Kivik till lunch och då blev det sillmacka på Buhres. B fick pannkakor igen då det var lite dåligt utbud för barn, men det slutade med att hon åt massor av min stekta salta sill istället och jag och T delade på resten av pannkakorna. Tvärtomungar ibland alltså. Men bra ju, såklart!
Efter några fler byar så åkte vi till Qvesarum, en mysig butik som har klinkers, badrumsmöbler och allt möjligt och ligger i ett stort och fint hus ute på landet. Vi funderar på att köpa klinkers till köket därifrån, men har inte ens bestämt oss ifall vi kanske vill ha trägolv istället. Det tål att tänkas på…
Just det, dagen började lite okonventionellt med att det knackade på dörren efter frukost. Det var en granne och hon gav oss 1000kr! Det skulle vi ha, menade hon, för att gå och äta lunch på Kiviks Musteri en dag. Alltså, jag fick lite ont i magen för vi känner inte denna kvinna. Vi har gett henne ganska mycket möbler och grejer som vi ändå skulle göra oss av med (huset kom med alla möbler och grejer kvar), men det kommer ändå inte upp i så mycket pengar. Det känns väldigt osvenskt, hon är polack, så kanske har det något att göra med kulturskillnader.
Hur som helst, hon vägrade ta nej som svar, så det var bara att tacka och ta emot denna oerhört generösa men oväntade gåva. Så Kiviks Musteri i nästa vecka it is!
/CC
KommenteraImorse kom svärmor med förslaget att vi skulle åka till Simrishamn. Där skulle vi gå på en (tydligen) jättefin affär som heter Apotekarns för att köpa en födelsedagspresent inför en fest vi ska på på söndag och därefter kunde vi gå med B för att låna böcker på biblioteket. Bra idé, sa jag som alltid är sugen på utflykter.
Så, vi åkte vi fyra medan T och hans pappa var hemma och fortsatte att bryta upp betonggolvet i Hörnan. Igen: arbetsfördelningen är finfin i denna familj. Närå, men det blir ju som sagt svårt för mig att jobba där nere med liten O. Kan i princip bara vara där medan han sover. Men tillbaka till dagen. Det blev en jättehärlig dag där vi tog omvägar förbi massa mysiga byar med fina hus, till exempel Rörum där författaren till Delhis vackraste händer tydligen bor. Vart tredje hus ungefär är ett drömhus. Älskar!
Vi hade dock inte helt tur med Apotekarns då de precis höll på att flytta butiken och hade väldigt få varor kvar samtidigt som den nya inte öppnar förrän i slutet på september. Men vi lyckades ändå hitta en present till på söndag. Därefter gick vi i några fler butiker, köpte lite kläder till B på Lindex och åt sedan lunch på en uteservering. B har varit på ganska gnälligt humör hela dagen, men utöver det har det varit en riktigt mysig dag. Biblioteket hade en hörna för barn med böcker och leksaker och B hade jätteroligt. Vi gick hem med 17! lånade böcker.
Väl hemma gick jag ner till Hörnan och blev riktigt imponerad över hur långt de hunnit. I de tre rummen där golvet måste göras om låg endast sten/sand/betonghögar mitt i rummen av golvrester som de brutit upp. Ibland blir man ju lite rädd för hur det ska gå när man kommer in i ett rum utan tak, utan golv, utan rör och med sneda väggar, men som ska bli badrum. Men det är ju samtidigt extremt givande och spännande och jag vill inte byta bort det!
Nu är det mat, 9.40pm och magen kurrar.
/CC
KommenteraIdag var den fjärde gången sedan jag kom till Uppsala och mamma och pappa som jag åkte in till Stockholm. Och det gick ju bra till en början. Bara det att tåget stannade utanför Märsta för tydligen stod alla signaler i Märsta stilla på rött. Det berömda ”signalfelet”.
Det var snack om att backa tåget, folk frågade om de fick hoppa av för att gå, men det fick man såklart ej av säkerhetsskäl och så var det jag som frågade om… MAT. Jag var så in i helsike hungrig, men hade än en gång glömt den där frukten som jag tänkt lägga in i väskan. Men såklart sålde de ingen mat på denna strecka. Hur som helst så hade vi världens härligaste konduktör, och i detta tåg fungerade faktiskt AC:n, så det var svårt att bli arg, trots att jag läst ut min bok två minuter innan vi stannade.
En timme tog det och sedan började vi rulla utan att ett ord sades om det. Som att ingenting hänt. Min kompis hade fått vänta, men han var glad ändå eftersom han hunnit gå i några affärer och köpt en datormus och annat som han ville ha.
Vi gick och satte oss på ett burgarställe, fast konstigt nog var jag mer sugen på halloumisallad, så det fick det bli. Det är ju lite speciellt det jag håller på med nu. Det här med att träffa sina vänner i ett par timmar om året eller vartannat år. Eftersom jag suger på att höra av mig så blir det ofta bara en liten (privat) text på Facebook eller liknande att jag är på väg hem och så pusslar vi för att träffas. Och med de kompisarna jag håller fast vid, de som betyder något, så tar vi bara vid där vi slutade sist och så är allt som vanligt. Så även idag.
Men nu är jag hemma, en osthyvel rikare, (för osthyvlar har de inte i Aussieland och vi har tappat bort vår) från Åhléns och jag har precis kramat mina barn godnatt. B sa att hon vill gifta sig med mig när hon blir stor för att jag är så fin. Klart vi ska gifta oss!
/CC
Kommentera
Han sov ”hela” natten!
Jag är så himla glad! För första gången på två-tre månader har jag fått sova längre än 2,5 timme i sträck, hela fem timmar till och med! Det gör en sådan skillnad. Visst, man känner sig självklart trött ändå, men jag tycker att man märker att man har bättre ork på kvällen när man har sovit fyra timmar eller mer i ett svep. Det hjälper bättre än till exempel sex timmar sammanlappat av en timme här och en där och så vidare. Så här tänker bara en förälder.
Gårdagskvällen var jobbig. Vi körde femminutersmetoden och det tog 1,5 timme innan O somnade av utmattning. Men jobbigast var nog ändå den panik som B fick av att höra att O var så ledsen. Så jag hade två ungar att trösta innan jag själv kunde stupa isäng lite över elva. Och när jag vaknade hade jag fått ett mess av en kompis hemma i Sydney om att en annan kompis förlorat sin ettåriga son. Så hemskt att jag inte kan ta in det. Och somna om kunde jag inte heller efter något sådant.
Den extra sömnen kom väl till pass när jag åkte in till stan (Stockholm) idag för att träffa två kompisar som vi lärde känna när vi bodde i Oslo ett år 2006-2007. Den ena träffade jag förra gången vi var hemma, för två år sedan, medan jag inte träffat den andra på sex år. Dvs innan bådas våra barn och massa annat som skett på mer än ett halvt decennium. Vi åt och pratade och hade väldigt trevligt.
Efter några timmar var kompisarna tvungna att gå och jag mötte upp syrran och hennes man på Åhléns City där de shoppade lite kläder innan vi tog det övervarma tåget till Uppsala, köpte sushi till nio personer och åkte hem.
Och nu sitter jag här och skriver till O’s skrik då vi ytterligare en kväll kör femminutersmetoden. Får hoppas att det går fortare idag.
/CC
Kommentera
Det råkade bara bli så att jag har shoppat igen. Syrran och jag skulle få lite egentid eftersom att man sällan kan prata ordentligt över etern med sammanlagt fyra ungar runtomkring sig. Eftersom att det spöregnade så valde vi att åka till ett köpcenter. Detta var samma dito som jag varit på två gånger tidigare och därför gjorde jag misstaget att tro att jag inte skulle hitta något fint att köpa.
Men. Så funkar ju inte shoppinglivet och shoppingbehovet. Jag råkade köpa en klänning med leoprint, vilken kanske mer borde sitta på en läderhudad soldyrkande åttioåring i Marbella som röker gula Blend. Men den talade till mig och jag behövde den i min garderob. Jag har inte tagit kort på den och nu är det för mörkt, så jag borde egentligen inte nämna den överhuvudtaget. Men det är ju tyvärr för sent nu. Jag köpte även den fina kokboken för barn som Underbara Clara och hennes kollega skrivit.
Annars har ungarna mest sprungit runt och varit galna som vanligt. Mamma berättade att B hade vaknat inatt och varit rädd efter en mardröm om en elak krokodil. Varpå mamma (B’s mormor) sa att det ju inte finns några elaka krokodiler eller några andra farliga djur här. Jo, säger B. ”Det finns sådana där, vad heter de? Bärfisar!” Ha ha.
Nu är klockan elva igen och som vanligt är det senare än vad jag önskar. Men ungarna kom inte isäng förrän tio, så man vill ju hinna andas lite.
/CC
Kommentera