Jag är lite tråkig ibland. Men nej, det stämmer ju inte alls för jag är skitrolig (och behöver man ens säga det så stämmer ju inte det heller). Men det jag skulle komma till är att jag älskar rutiner. Jag älskar äventyr och resor, att se nya ställen och träffa nya människor också, men mina rutiner sitter hårt. Och då pratar jag inte om min morgonrutin osv.
Jag syftar på det faktum att jag alltid beställer samma meal när jag går på McDonalds, att jag hittar min favoritväg till skolan eller gymmet eller vart det än är och så håller jag fast vid den. Jag möblerar aldrig om. Fattar liksom inte grejen. Man ställer ju möblerna där de är finast och passar bäst så varför ska man då ändra och göra det sämre?
K och jag går alltid samma runda i North Avoca på söndagarna. Nu har hon börjat tröttna och föreslår andra ställen, och det måste jag ju snart gå med på men jag vill egentligen inte. Allt det handlar om är att jag undermedvetet hoppas på att jag ska få den där känslan som jag hade första gången något bra hände. Som en knarkare jagar jag kicken. Pirret i magen i morgonsolen i North Avoca. Den där ”Gud så gott!” när man valt den speciella pizzan osv. Och rädslan för att bli besviken om man skulle avvika från mönstret och prova någonting annat.
Anledningen till att jag började fundera på allt det här är att jag tittade på filmen Faraway på Netflix igår. Och jag älskade den! Den var så fin, rolig och härlig bara. Och jag kände att jag vill att T ska få uppleva den också. Så jag berättade att jag tänkt att vi skulle se den ikväll. Varpå han säger ”Men, såg inte du den igår?” Och jag fattar knappt frågan för vad spelar det ens för roll? Om man visste hur många gånger jag såg Dirty Dancing i min ungdom så skulle man bli mörkrädd. Och när jag sedan var lite äldre blev det Sökarna gång på gång.
Sånger går på repeat år efter år och jag har ju bokat samma Airbnb i Shoal Bay som förra året till oss nu i maj. Så jag är skitrolig. Jag lovar. Man vet i alla fall vad man får. Och det kan ju vara bra det med. Ett säkert kort så att säga.
/CC
Kommentera (2)Hej, lördag! Imorse åkte vi på simningen och det gick bra som vanligt. Jag har börjat ta med mitt te i den termoskopp jag köpte för ett tag sedan och det är både mysigt och gott att sitta där på bänken och temysa. Fast det är lite väl varmt på dessa 30+ dagar måste erkännas.
Från simningen åkte vi direkt till bensinstationen för barnens val av lördagsgodis och sedan vidare till Woy Woy Bay. Det är en sömnig liten by vid vattnet med en lång brygga och lite dimmiga kullar i bakgrunden. Vi var helt ensamma där och helt plötsligt kom det en stor rocka simmandes under bryggan. Vi blev förvånade över att se en sådan där, men var såklart glada för att få titta på den så nära. Barnen var överlyckliga!
Vid tolv var vi alla tokhungriga och åkte till en thairestaurang i Woy Woy. Vi har varit där en gång innan och den var precis så god som vi mindes den. Efter vi ätit klart skyndade vi vidare till en svensk kille, M, som bor i Woy Woy. Det var ju därför vi var i trakterna från första början, för att T skulle på fetefest från klockan ett och framåt. T skulle hämta upp den här M och så skulle de några kvarter bort till den andre svenska killen som brygger sitt eget öl och där skulle det alltså provas öl så det står härliga till. Runt 20 personer tror jag att de skulle bli.
Men M har en husbil som vi ville titta på. De hyr nämligen ut den och för en kompispenning kan vi få låna den lite senare i år för en långhelg eller så. Den var så fin och mysig inuti och jag blev positivt överraskad över all plats. För mig som älskar hus är husvagnar och husbilar inget undantag. De är så mysiga, hemtrevliga och med smarta lösningar. B älskade den också, så det får absolut bli en sådan tur lite senare i år. Kanske i vinter eller vår. Efter Sverige i alla fall.
M har två barn så O sprang rakt in i huset och började leka med dem och titta på deras leksaker osv. Inte blyg där inte. Så vi fick både en tur i husbilen och i deras hus, väldigt mysigt det med. Vi lämnade T och de andra efter ett tag och så åkte jag och barnen hem tillsammans. Vid tre hade vi bestämt med en kompis till B att hon skulle på övernattning. Så det var bara att packa en väska, kissa och så köra henne till Terrigal. Hennes mamma är väldigt trevlig så vi stod ute ett bra tag i hettan och snackade.
Jag frågade O vad han ville göra nu när det bara var vi två. Ville han åka in till Terrigal och gå vid stranden, äta någonstans eller något helt annat? Men han ville bara hem. Så vi åkte hem och spenderade de följande en och en halv timmarna med att bygga ihop ett lego i form av ett Bunningsvaruhus (byggvaruhus). Det var ganska klurigt med många små delar, men vi klarade det och hade en väldigt mysig stund tillsammans. O är så exalterad över att visa B och T när de kommer hem från varsitt håll imorgon. (Hur många gånger har jag förresten använt ordet ”mysigt” i denna text?)
Till middag ville O ha Mad Mex, quesadillas, corn chips och churros. Jag tog en tallrik nachos med pulled beef och guac. Det var väldigt gott och så fint att sitta med O och fokusera på bara honom. Nu har vi tittat på TV en stund och han försöker sova medan jag ska sätta på den där nya filmen som jag längtat efter att se, Faraway. Det har varit ännu en fin dag i ett liv.
/CC
KommenteraIdag känner jag mig mer på banan än igår. Fast nu när jag skrev det så kom jag på att jag, när jag skulle laga pasta till barnen och samtidigt fixa en kopp rött te till mig själv, var en liten millimeter ifrån att lägga tepåsen i pastavattnet istället för koppen innan jag insåg vad jag gjorde. Så helt på banan är man kanske inte ändå.
T är på ett gratis seminarium på skolan som handlar om ångest hos barn. Nu har vi inte jättestora bekymmer med det just nu, men det känns som att det kan vara väldigt bra att ha sådana kunskaper. Så T får berätta i stora drag för mig när han kommer hem.
Idag har jag ringt och försökt få in B på en gymnastiklektion på tisdagskvällar, vilken två av hennes kompisar går på. Men jag förväntade mig inte att de skulle ha en väntelista och att vi nu är nummer tre på den. Så vi får se hur lång tid det tar innan det är vår tur. Jag håller tummarna för att det går snabbt och inte tar hela terminen eller ännu längre.
Idag fick vi även meddelande om att Mr Snygg-simlärare har opererat knät och är borta på obestämd tid. Kanske är det nu som jag återtar mina lördagsmorgnar och hittar på något annat. Nej då, jag skojar bara. Klart jag är med på simningen för att titta på barnen. Självklart. Jag är ju ingen kallhjärtad cougar heller. Eller?
Det börjar rulla in mess från folk där hemma som undrar över datum för vår hemkomst i sommar. Det kan vi tyvärr inte svara på ännu, men augusti lutar det åt eftersom det då är trettio tusen billigare än i juli (eftersom Aus är ett expat-land och alla vill åka hem till Europa under julilovet). De glada nyheterna (för oss) är att vi nog kommer kunna vara hemma längre än de dryga tre veckor som vi brukar. Jag tänker dryga fyra, där själva resan tar fyra dagar allt som allt.
Augusti är inte så långt borta ju! Jag känner pirret i magen. Efter fyra år verkar det äntligen gå vägen att få komma hem. O ska få lära känna alla, han var ju bara 1,5 år senast, och så får de båda träna på sin svenska. Och så ska det byggas lite på Hörnan, åkas på utflykter, kuskas runt landet för att hälsa på alla osv. Så mycket glädje!
/CC
KommenteraIdag har B varit på sitt livs första discokalas. Det var i Davistown, en knapp halvtimme hemifrån och faktiskt i den lilla pittoreska by där jag jobbade när vi flyttade upp på kusten 2019. Jag körde henne dit vid femtiden och hon var så otroligt peppad i bilen att det var roligt att se.
Hon sprang in i lokalen och hittade sina vänner och efter att jag hade hälsat på mamman så insåg jag att jag inte kände eller kände igen en endaste förälder. Så jag gick fram till en ensam mamma i hörnan och började prata med henne. En timme senare var jag fortfarande kvar och vi var fem stycken som stod utanför det mysiga lilla huset i solskenet och hade trevligt.
Men sedan sa jag hej då till B och de andra och körde hem, lagom till att T skulle åka och hämta henne nu igen klockan åtta. B var alldeles lyrisk när hon kom hem med sprayfärg i håret, ansiktsmålning, ballongdjur samt party bag. En lyckad kväll!
I övrigt började vi med simning imorse som alltid. O är så busig så hans snygga lärare har lite svårt med att hålla ordning på honom, stackarn. Men vi skrattar mest allihopa för han gör det han ska och så busar han emellan. Så där oskyldigt som en femåring gör. Jag tycker mest att det är bra att han älskar vatten och inte är rädd.
Efter lördagsgodis på bensinstationen åkte vi till Erina Fair och köpte present till födelsedagsbarnet och försökte sedan länge hitta kläder till B, dels till ikväll men också för att hon blivit för lång för alla sina kläder. Vi hittade en jeanskjol och ingenting mer. Halv ett började ett slags simevent i en annan simhall än den vi går till och dit åkte vi. B var med i några tävlingar, men sedan fick hon nog, tyckte inte alls det var roligt och då åkte vi därifrån igen. Man vet aldrig vad man får med barn.
Vi åkte till Gyzman y Gomez och åt mexikanskt och därefter åkte vi faktiskt till Davistown på utflykt. Detta för att vi var i närheten samt inte varit där på länge. Det var lugnt, varmt, spegelblankt vatten och härligt. Men vi hann inte hem i mer än en timme innan det var dags att åka dit igen till kalaset. Så dagen har varit lite flängig, men rolig också så nu går jag till sängs nöjd och glad.
/CC
KommenteraIdag fick jag köra den vanliga bilen igen och det var som att glida fram. Men tyvärr inte så länge. För när jag kom ut på vägen och började gasa på lite så hördes ett konstigt ljud. Jag kunde inte placera det, såg inget konstigt så jag fortsatte. Men ljudet försvann inte och till slut såg jag något som såg ut som en lapp på vindrutan.
Döm om min förvåning när jag såg att det låg ett nät med vitlök på min vindruta! Haha, Say what?! Så vid nästa rödljus rullade jag ner sidorutan, tog in vitlöken och gapskrattade för mig själv. Alltså, hur hade den kommit dit? Jag började tänka att någon granne kanske är arg på oss, typ för att vi nu tar upp två parkeringar istället för en på gatan, och de bara ”Nu ska de få smaka på vitlök!”
Men nu efteråt, sedan jag kommit hem och T bekräftade att det inte var han som gjort det, så tänker jag att det kanske är en granne som handlat, tappat nätet på gräset och någon annan som kommit förbi har lagt upp det på vår bil. Haha, hur jag vänder och vrider på det kommer jag inte på någon bra anledning. Men kul i alla fall. Minst sagt oväntat. Och så behöver vi inte handla vitlök på ett tag…
När jag hade hämtat barnen och var på väg hem igen berättade jag precis för dem om vitlökshändelsen. Vägen mellan Terrigal och Wamberal är 50, men det är fysiskt omöjligt att köra saktare än 60. Så där blåste jag i 60 när jag för sent upptäcker att det klart och tydligt står en trafikpolis och mäter mig på andra sidan gatan. Så det är bara att vänta sig en saftig parkeringsbot i brevlådan om några dagar. Har jag otur drar de av demerit points också.
Så kan det gå en helt vanlig dag på en egendomlig skolhämtning. Det ska bli spännande att se vad som händer imorgon. En vattenmelon på vindrutan kanske. Spännande.
/CC
Kommentera