Jag har spenderat mycket av jobbdagen med att försöka undersöka hur vi ska sköta visumsituationen för en anställd. Det är en djungel och slungade mig tillbaka till alla de år, alla de gånger, vi själva var tvungna att skaffa nya visum för att få stanna i landet. Det är ofta både komplicerat, tidskrävande och dyrt. För att inte tala om det nervösa i att veta att en visumperiod håller på att ta slut medan man inte vet ifall nästa visum kommer att godkännas. Men sedan ett par år tillbaka är vi äntligen medborgare och det känns fantastiskt skönt och var en stor lättnad. Vi var ju bland annat tvungna att göra prov i engelska och australiensisk fakta. Helt okej att se tillbaka på nu när allt är över dock.
T ska åka till Sydney imorgon förmiddag och vara där med jobbet tills på lördag. Eller, det är inte riktigt sant för på fredag kväll är han klar med jobbgrejer och ska åka hem till vännerna I och V i Bronte, äta middag med dem och sova över. De har sedan planerat ett morgondopp på lördag och därefter ska T gå runt med kameran i stan tills han kommer tillbaka hem på lördag kväll. Lyckost. Men eftersom jag inte kommer att lyckas ta mig till gymmet imorgon när jag är ensam med barnen så tänkte jag åka dit idag. Jag var klädd och allt, men det har kommit ännu en storm. Det låter kanske inte så farligt, men vädret här kan bli som tropiska stormar och då vill inte jag ge mig ut i hällregnet, åskan och blåsten med blankslitna däck.
Det blir dock mysigt att vara hemma ändå för T har köpt tacos som vi ska ha till middag ikväll och så hinner vi förhoppningsvis sitta lite med projekt och sedan titta på någonting. Det är min tanke, men nu kom jag på att T snackat om att han måste förbereda sig samt packa inför imorgon. Så vi får se vad som händer, men mysigt kan jag ju ha i vilket fall. Med eller utan T.
/CC
KommenteraMin chef ringer fem i fem varje fredag och vill få saker gjorda. Vi brukar skratta åt det, att han inte tänker på vad klockan är och ringer på vägen hem i bilen för att det passar honom. Men idag var det inte så roligt att jobba till halv sju när man haft en stressig vecka med en massa övertid och är trött från att ha vaknat innan fem imorse. Dessutom har ju min födelsedagshelg börjat. Hallå! Man borde stå och ge mig champagne och skåla för min existens. Nej, inte så drastiskt kanske, men nu börjar den i alla fall.
Och som den kvinna man är kommer man (kvinna?) ut i köket och börjar plocka undan, tar sedan fram dammsugaren och går ett varv i huset och därefter kan man börja varva ner och hålla helg. Tills barnen kommer hem och allt börjar om igen. Jag vet faktiskt inte vart de är. Antingen så handlar de presenter till mig, men mer troligt är att de fastnade med de andra svenskarna på stranden i Terrigal efter Bs board training och äter pizza tillsammans. Jag klagar inte, ifall jag sätter mig ner nu så hinner jag kanske läsa en stund och njuta av tystnaden. Ska bara torka av sopkorgen först, den var så äcklig.
Nu är det en dryg timme senare och jag hann såklart inte sätta mig ner innan de andra kom hem. Varför gör man så? Är sin egen största fiende? T kallar mig martyr, men jag plockar inte för att man ska tycka synd om mig, jag plockar för att ha lugn och frid i kroppen när jag ska sätta mig ner och mysa. Det är säkert många som känner igen sig i detta. Bara bland mina vänner är det så himla vanligt.
Nog om det, nu ska vi få barnen i säng och sedan sitta med våra projekt en stund innan det blir mat framför dumburken. Vilket gammalt ord. Det är ju verkligen tvärtom, smartplattan istället för dumburken nu för tiden. Hur som helst, nu ska jag gå och göra mer nytta. Här kan jag inte sitta och hänga, det har ju säkert gått hela fem minuter på rumpan.
/CC
Kommentera (2)Jag borde vara på gymmet nu. Och när jag säger det så känns det lite som ett nederlag att så inte är fallet. Men i eftermiddag så svartnade himlen och det började blåsa upp. Lite senare var det fullskaligt åskoväder och T kom in till mig och sade att de varnar för storm, översvämningar och drumroll…hagel. De rekommenderade folk att stanna hemma.
Så han åkte snabbt och hämtade barnen (strax efter fyra istället för efter fem som vi brukar) för att sedan vara hemma ifall det man fasar för skulle hända. Jag har skrivit om det innan, men i detta land är stora hagel en grej. Det händer ungefär fem gånger om året att det regnar isbollar och om man då inte har något garage (japp, man är vi) så ligger man risigt till. Särskilt som vi har en bil här som inte är våran, men som är vårt ansvar. Det är inget skämt för det blir många och stora bucklor på bilarna, det har hänt oss tidigare också, och det är både dyrt och en tråkig och lång process att fixa skadorna efteråt.
Så T gick in i full mission man- mode och tog fram presenningar och olika slags träplattor (typ 1m2), vilka han skulle försöka skydda bilarna med. Den ena bilen skulle vi eventuellt i panik ha kunnat köra in under grannens carport för de verkade inte vara hemma. Men de där plattorna och grejerna såg jag framför mig hur de bara skulle blåsa iväg och skada någon annan bil eller dylikt i närheten istället. Hur som helst så kom ovädret, levde om ordentligt, men utan isbollar. Och sedan klarnade det upp igen som om ingenting hade hänt. Och jag hade kunnat åka till gymmet, men då var jag redan ombytt och ominställd.
Nu är klockan åtta och jag har tappat precis all energi i hela kroppen. Kanske tur att jag inte är på gymmet ändå. Det kom över mig och blev så där ordentligt så man nästan känner sig sjuk. Om jag ska vara ärlig så har jag varit så stressad på jobbet hela veckan att jag känt det i kroppen, och det skulle inte förvåna mig ifall det är det som spökar. Men nu ska jag gå och säga godnatt till mina småspöken, äta och sedan lägga mig tidigt. Vad man kan vara tacksam för att konceptet sömn finns ändå. En chans att ladda batterierna och starta om varenda dag. New beginnings. Imorgon kör vi!
/CC
KommenteraT har som rutin att möta upp två killar i Terrigal varje fredagsmorgon klockan sex. De antingen går eller springer och sedan avslutar de med ett bad.
Av någon anledning så hade B tagit fasta på detta och häromdagen frågade B T ifall inte hon och han kunde göra det en morgon bara de två. Klart de kunde! Så imorse stod B inne hos oss halv sex, exalterad som få. De gav sig iväg, gick en lång runda och badade sedan. B hade tydligen glatt kvittrat på hela tiden och T hade inte fått en syl i vädret. Vi får se om det blir fler gånger, men B var i alla fall väldigt glad och nöjd när hon kom hem. Sötis.
Själv har jag varken varit ute på promenad eller tagit något bad idag. Men jag har jobbat, städat lite, suttit med mitt projekt och nu har jag fått ungarna i säng. Det är onsdag och då är sannolikheten att T har någonting planerat väldigt stor. Det är dock inte bastu idag utan killkväll ute i Gosford. Då blir det mat ute, några öl och en massa svensksnack.
T lagade ett otroligt gott recept från vår nya ”What the heck should I eat?”- kokbok igår. Det är en slags moussaka med sötpotatis och aubergine och så en liten crust ovanpå av mandelmjöl och vad det nu var. Det är muskot i också. Alltså, jag tyckte att det smakade typ äppelpaj eller liknande. Så det jag ska komma till är att jag är väldigt sugen på detta nu för det blir min middag! Jag tror att jag ska fortsätta titta på Who is Erin Carter? med vår svenska talang i huvudrollen. Men det blir eventuellt en semi-kort film istället. Vi får se.
/CC
Kommentera
Ibland är det så himla skönt att bara skita i alla måsten en stund och bara koppla av. Jag borde göra läxan med O. Jag borde plocka undan i köket och kanske till och med börja med maten. Dammsuga. Göra vårt projekt. Borde så mycket.
Istället gick jag nu ut och satte mig i kvällssolen med min bok. Det har varit 28 grader idag, men det har inte märkts så mycket inne på mitt rum. Där har det varit jobb jobb jobb. Dock är det fortfarande 25 grader och sol nu när klockan är efter halv sex. Då vore det väldigt synd att bara fortsätta städa och plocka i sin cirkel utan att stanna upp.
Jag har det ganska bra i huvudet just nu. Det hjälper väl att det varit mycket roligt som hänt de senaste dagarna. Eller så är det vart jag är i menscykeln som hjälper också. Hur som helst är det skönt. Det var en snäll läsare (tack igen!) som rekommenderade en video som heter ”I had a black dog, his name was depression”. Det är tydligen WHO som står bakom den. Den var väldigt fin och stämmer bra in på mig (och många andra). Så nu tänker jag ofta på hunden. Och just idag är han ganska liten och sitter lugnt i kopplet.
Men nu var det ju så att jag kom ut för att läsa och njuta och inte sitta med telefonen. Så nu ska jag lägga ner den och påbörja mitt njut! Telefonfri tid börjar NU!
/CC
Kommentera