Jag har just kommit hem från frissan och det var så himla härligt idag. Det var en ny tjej som hade hand om schamponeringen och skalpmassagen och hon var så långsam och noggrann och det var så härligt så jag bara satt och njöt.
Dock var det inte lika härligt när hon skulle ta bort den färg som hamnat på skinnet med sådana där särskilda typ wipes som de har. Hon började gnugga som man gör, men sedan fortsatte hon runt och stannade till på min kind och gnuggade och gnuggade. Men javisst, hon hade hittat mitt födelsemärke och försökte allt hon kunde för att få bort det. Jag var precis på väg att säga något när hon insåg sitt misstag och slutade. Vad gjorde hon då? Jo, hon gick över till andra kinden och började gnugga där också för att låtsas som hon inte hade gjort något konstigt. Så himla roligt ju! Men stackars tjej, hon höll ju säkert på att dö av skam när hon kom på det. Jag höll på att börja skratta men kände ändå att det var snällast att låtsas som ingenting.
Nu är det snart helg och T och B åker iväg på svensklägret imorgon direkt efter skolan. Jag har så mycket att göra på jobbet så jag vet inte hur jag ska hinna med allt, men när det blir kväll så ska jag och O förhoppningsvis kunna ha det lite mysigt och så är det bara vi hela resten av helgen. Förutom att vi ska träffa vänner och gå på kalas på söndagen då, men jag menar hemma i huset.
Nu ska jag ge upp för dagen och hoppas att jag vaknar full med energi imorgon för att orka med dagen. Who am I kidding, jag har inte vaknat full med energi sedan innan kidsen, men man kan ju alltid hoppas.
/CC
Kommentera
När jag kom hem från jobbet idag så dykte jag in i drömvärlden som är det Turkosa Huset. Jag tror att vi var så spända och kände så mycket press under flera veckor så att när vi fick reda på att det var vårt så bara släppte vi allt och andades ett tag. Vi firade lite någon kväll och har såklart pratat massor om det och varit glada, men vi har inte tagit oss tiden att sitta ner och prata praktiska saker, planera och riktigt dyka in i det gottiga.
Mina vänner som är landskapsarkitekter, designers eller datagenier ritar ju upp allting i flashiga 3D-program. Men inte jag inte. Jag satte mig och gjorde på det gamla hederliga sättet, med papper, penna och linjal. Jag ritade ”problemrummen”, de två små sovrummen, på varsitt papper för att få det lite större och då få överblick över vilka möbler som får plats och hur. Tyvärr kommer varken barnens rum eller kontoret med gästsång bli speciellt snyggt möblerade, vi får literally ställa in saker på det enda sätt de får plats. Men sedan kan man ju göra det fint så gott det går med tyger, tavlor och mattor.
Det är heltäckningsmatta i alla tre sovrummen och det kommer det nog tyvärr få vara ett tag, tills vi har bestämt hur vi vill ha allt. Förhoppningsvis kan vi kasta på lite isolering under huset och bara slipa golvplankorna för att få ett fint originalgolv. För ja, så är det, vårt hus är precis som många andra aussiehus, öppet undertill och det ligger ingenting under golvplankorna. Galet, men så är det.
Än så länge så känns det ändå bra för det som måste få plats, typ T’s jobbskrivbord och ungarnas våningssäng som måste köpas på grund av att det inte finns plats för två sängar, får i alla fall plats. B’s älskade skrivbord likaså. Så det är ju en bra början. I vårt sovrum är det inga problem att få plats och i vardagsrummet finns det också plats, vi måste bara figurera ut hur soffan ska stå för att det ska kännas naturligt och ändå vara snyggt.
Detta är ju riktigt roliga saker. Dock är det extremt farligt att öppna Pinterest för att få idéer. Man må lyckas få massa bra idéer, men man får också en tom plånbok. Det pirrar i magen när jag tänker på allt det roliga och att jag ska få bo i det finaste huset jag vet. Så tacksam!
/CC
KommenteraJag sitter på en tegelmur utanför huset och pustar och stånkar. Jag har varit ute och joggat igen, tredje gången på kort tid. Men idag var en sådan dag där det var jobbigt redan innan jag började, benen var tunga som stockar och jag fick känslan av att jag rullade fram istället för liksom ”hoppade” fram. Visserligen hoppar jag väl nästan aldrig fram när jag joggar. T däremot, han är så störigt sprättig i benen så när vi brukade jogga ihop, innan barn, så hoppjoggade han alltid bredvid mig utan att vara trött och det var så himla provocerande.
Turkosa Huset var det ju också… ja, men idag fick vi reda på att vårt ärende behövde skickas till ännu ett ställe inom banken. Det var det ingen som sagt tidigare. Och tydligen kommer det ta till torsdag. Alltså, ärligt. Man undrar ju nästan ifall folket runt oss verkligen vet vad de gör, men de hävdar att detta är processen. Och trots att mäklaren nästan går i spinn så säger våra killar (mortgage brokern och solicitorn) att han gott och väl vet att det kommer att ta sådan här lång tid och att han bara försöker psyka oss. Well, psykningen funkar ganska bra skulle jag vilja säga. Vi är ju rädda att säljarna drar sig ur. Det finns knappt några hus ute alls nu, så de skulle få det sålt fortare än jag fäller min första tår.
Nu ska jag gå in till kvällskaoset hos min familj. Jag älskar min familj, men kvällskaoset vill jag kölhala.
/CC
KommenteraJag hade precis ett seriöst psykbryt. Det känns i och för sig som att det händer lite för ofta just nu. Antagligen för att jag är trött, stressad och i obalans allt som oftast.
Denna gången var droppen i samband med att T åkte till verkstaden imorse. Det var ju toppen att han gjorde det. Men han fick för sig att städa bilen och då rev han bara ut allting som var där inne och lade precis nedanför trappan i hallen (as you do?). Jag har tokjobbat hela dagen och har sett det, men inte brytt mig överdrivet mycket. Men nu ikväll när klockan var halv åtta och jag äntligen slutade jobba och kom ut i köket så var det bara dags att börja plocka. Inte högen, den får han ta, men alla andra rum ett efter ett.
T går ut med ungarna och sprutar dem med vattensprutan och de har jättekul alla tre. Och det är ju en bra sak och det är kanske mitt eget fel, men jag bara går och plockar och plockar och mitt liv bara rinner iväg medan de andra (T i detta fall, ungarna är ju bara ungar) kan slappna av och njuta. Dag efter dag, månad efter månad. När de kom in (och för övrigt droppade ner hela huset utan att torka upp), så frågade jag varför han inte hade tagit undan högen och hans svar var att han hade ”inte hunnit dit ännu”.
Då blev det psykbryt och skrik från min sida. Jag borde kanske inte berätta detta för det ställer varken mig eller T i ett bra ljus, men jag är en ärlig människa och det vore konstigt att skriva om min dag och utelämna detta. Det blir bra om en liten stund och imorgon är en bättre dag alldeles säkert, men just nu är det ganska argt.
/CC
Kommentera (2)Jag har en sådan skön känsla i kroppen. Jag var nämligen ute och joggade ikväll. Som vanligt kan man nog mer kalla det lunkande än joggande, men det spelar ju ingen roll!
Jag har berättat tidigare att jag har kommit in i en lång period där jag har noll motivation till att röra på mig. Det har nog varit runt två år nu men bara blivit värre och värre. Jag brukade älska att ta en promenad, men nu känner jag mig bara likgiltig. Och i ungefär sju år älskade jag gymmet och träning. Det var mitt liv och jag mådde så himla bra av det. Det var till och med så att när man skulle sätta epidural på mig när jag skulle föda B, så frågade doktorn om jag var elitidrottare för jag hade så mycket muskler runt ryggraden. Det var följden av allt det skrot jag hade lyft.
Det jag försöker komma till är att jag längtar tillbaka till att ha träningen som en naturlig del i mitt liv. Jag kan inte träna sex gånger i veckan längre, och det behövs ju inte heller, men ett par till tre gånger riktig träning och så promenader de andra dagarna hade väl kunnat vara ett rimligt mål. Jag jobbar på detta.
Nu undrar man kanske hur det gick när värderaren kom ut för att titta på Turkosa huset imorse. Först nu ikväll fick vi reda på att huset har blivit värderat till vårt köpepris, jippi!!! Men vi vågar fortfarande inte ropa hej, det är en sådan djungel det här. Imorgon ska vi gå till Post Office och visa alla våra ID- dokument. Vi ska också lyckas skriva på en kopia av kontraktet för att banken ska kunna skriva ett dokument om att vi faktiskt får köpa huset med hjälp av deras pengar. Men det roligaste av allt (låt oss kalla det roligt istället för diverse fula ord) är att T måste få ett dokument av vår advokat som han sedan måste skriva på FRAMFÖR en Justice of the Peace för att han har både å och ö i sitt namn och myndigheterna här trilskas med att översätta dem olika (aa och oe eller bara a och o). Så T är inte samma person på sina viktiga identitetsdokument, pass och körkort, citizenship certificate och Medicare card.
Jag orkar inte. Är det inte det ena så är det det tredje. Men nu biter vi ihop in i det sista, gör allt vi kan för att skynda på detta hjul som rullas i uppförsbacke och om vi har tur, fantastisk tur, så står vi där i slutet med ett turkost platthus med asbest i väggarna och fantastisk utsikt, vilket vi kan få äran att kalla vårt hem.
/CC
Kommentera (2)