Jag är så arg ikväll. Och stressad. Och har städpanik.
Jag försöker förklara för T att när jag blir så här så är det inte bara EN sak det beror på. Det är en jäkla gröt av saker; stress över jobb, över allt som behöver göras, över oordning överallt, över att jag behöver ringa Skatteverket, ATO och komma ihåg att svara på mina vänners mess. Att tvätta, köpa nya skor till B, försöka hålla i pengarna som tar slut för snabbt och så vidare. De flesta, i alla fall kvinnor, känner nog igen sig. Man räcker inte till.
Och i och med detta så ”hann” jag inte ut på min långpromenad som jag skulle ta efter jobbet. För jag jobbade längre och när jag väl var klar så kände jag panik över att komma hem efter sagda promenad och ha missat värdefull tid att catcha upp på ovan sagda lista. Och så där håller det på.
Jag skriver inte detta för att man ska tycka synd om mig. Det är inte alls synd om mig. Men jag skriver det för att vara ärlig om hur min kväll har varit och hur jag känner just i detta nu. Kanske vill man kasta hårda snöbollar på mig eller kanske känner man igen sig lite.
Men nu ska jag försöka andas och göra något mysigt av kvällen.
/CC
Kommentera (8)Där satt den!
Vi fick idag veta att vår lock-down är förlängd med en månad, fram till 28:e augusti. Surt som skjutton. Dock så öppnar de upp för byggarbeten igen från och med måndag och det känns som det viktigaste för mig just nu. Så länge mitt jobb rullar på så ska vi nog klara att vara instängda lite till.
Idag var det till exempel hela 23 grader och soligt. Vi är fortfarande i vintern så det faktum att sådana här dagar blandas in då och då är så himla skönt. Vi satt och åt lunch ute på altanen och undrade hur det ska gå till i sommar för då kommer det att vara alldeles för varmt. Vi ska dock köpa ett stort parasoll från Ikea när det blir dags så det hjälper förhoppningsvis lite.
Både vårt kommande bilköp och vår renovering av vattenskadan i garderoben står för tillfället på vänt eftersom det är lock-down. För att vara på den säkra sidan och inte leva i mögelpartiklar så sover vi fortfarande i extrarummet och jag jobbar vid matbordet istället för i den lilla hörna av sovrummet som är mitt kontor. Vi ska fixa detta så fort vi bara får lov. Men jag måste också ha ett nytt skrivbord då det jag har är minimalt, så det har vi börjat titta på nu. Det jag vill ha kostar 8000kr, så jag får nog ge upp den lilla önskan.
Ikväll sa vi till barnen att ”Inte en chans att ni kan duscha och göra er iordning för natten på 10 minuter!” ”Det kan vi visst”, sa dom och sprang iväg medan jag satte på timern. Åtta minuter senare var de klara och satt på sina sängar totallyckliga över sin vinst. Och T och jag var överlyckliga även vi över att det som annars brukar vara en halvtimmes arbete fylld med skrik och gnäll nu klarades av på glada åtta minuter. Detta ska vi mjölka så gott det bara går.
Och nu är det äntligen jag som får gå och lägga mig också. Har längtat sedan imorse.
/CC
KommenteraVi har börjat lägga oss orimligt sent på sistone. Det är nog en följd av att ingen har en tid att passa i skolan eller på kontoret. Eller, vi har ju tider att passa, men man behöver inte vara uppe och fixad för en dag i stan och ha hunnit droppa av kidsen innan dess etc. Samtidigt så blir läggningen lite mer flytande och barnen är uppe längre, då är vi uppe längre för att få lite vuxentid alls och sedan måste jag hinna titta på Farmer Wants a Wife och läsa min braiga bok. Så då är det inte konstigt att det blir sent.
I alla fall så var jag lite trött imorse på grund av ovan. Och därför låg jag fortfarande i sängen, precis på väg att gå upp, när det knackade på dörren klockan åtta. Så kommer alltså bilmekanikern igen. T är ute på morgonpromenad så det är jag som får gå. Håret på ända, pyjamas och morgonrock. Och morgonwhiskeyröst. För något år sedan hade jag dött om någon sett mig så. Jag kunde till exempel aldrig lämna huset utan mascara. Men nu kände jag ändå att jag inte orkade bry mig så mycket.
Jag kan inte bestämma om det är för att jag börjar bli gammal, eller om det bara är en mer hälsosam syn på livet. Jag bara tänker att man börjar släppa på saker allt eftersom, sådant som tidigare var väldigt viktigt. Helt plötsligt har man vanliga trosor istället för stringtrosor i byxor där det blir kant. Man skiter i att raka benen så noga och man struntar i mascara. Igen, det är inte hela världen, men jag kan inte låta bli att tänka att det var alla de där sakerna som man undrade varför mamma gjorde, eller inte gjorde snarare, när man var yngre.
Är det så att ålderdomen kryper på en och att dessa små saker som förr var så viktiga fasas ut en efter en tills man vaknar upp som en gammal tant en dag?
/CC
KommenteraFrån och med midnatt mellan lördag och söndag så skärptes reglerna för lock-downen ytterligare. De gjorde något som de inte gjort tidigare, nämligen satte stopp för construction work som inte är absolut nödvändigt.
Helt plötsligt är vi alltså där igen, min lön är osäker och det blir till att söka bidrag och så vidare. Än så länge är slutdatumet 30 juli och ifall de släpper på restriktionerna då så är det ju inga större problem, men jag tvivlar verkligen på att så är fallet. Byggföretaget jag jobbar för är troligtvis berättigat till bidrag också och eftersom att det kommer att finnas saker för mig att göra fortfarande så tror jag att det ändå kommer lösa sig för mig med en blandning av lön och bidrag.
Tyvärr är det värre för våra anställda byggare. Snacka om ett arbete där man inte kan jobba hemifrån. Detta är alltså åtgärderna de tar till vid en ökning av cirka 100 fall om dagen. Det vill säga, inte jättehöga siffror. Men Aus har hela tiden varit väldigt strikta och stackars Melbourne har verkligen haft otur med långa perioder av i princip total lock-down. Och nu har fall från NSW spridit sig dit ner också.
T pratade idag med en kollega som bor i KL. De har tydligen varit i strikt lock-down med hemskolning och bara tillåtna att lämna lägenheten för handling eller motion en gång om dagen sedan tidigt i 2020! Vad gör det med ens psyke? Vad för konsekvenser får detta för barnen? Både gällande utbildning och den vanliga sociala interaktionen med andra varelser.
Jag har varit tålmodig ganska länge, men nu säger jag som alla andra. Iväg med dig, onda sjukdom, vi vill inte ha dig här!
/CC
KommenteraNär jag var yngre så tänkte jag ibland att det skulle bli skönt att bli typ 30-40 år för då skulle ju många av ens tramsiga rädslor och ångestar försvinna. Så som att jag avskydde att flyga, till exempel. Det gav mig ångest. Har det blivit bättre? Marginellt kanske.
Jobbångest? Den har bara gått och blivit värre med åren. Det spelar ingen roll vilket jobb ens, men ångesten följer med. Dock måste jag ändå säga att en del saker faktiskt har blivit bättre. Jag vet mer vem jag är och vågar vara sann mot mig själv, vågar säga nej utan att bry mig om vad andra tycker och tänker så mycket. Man är mer trygg i sig själv.
Men tillbaka till detta med jobb, det är något jag måste få bukt med. Den sitter så hårt i mig, rädslan för att göra fel, för att misslyckas, så varje gång jag ska göra något nytt så undrar jag hur jag kommer att fucka upp det. Men det konstiga är att det är inte direkt ofta jag misslyckas. Jag misslyckas varken mer eller mindre än någon annan, men ändå sitter det kvar.
Problemet är att jag inte vet vart jag ska börja. Jag borde nog gå i terapi av något slag. Men det är för många trasiga bilar, vattenskador, behövda barnkläder och mat på listan innan det. Kanske är det så att vi alla måste ha något att fightas med. Annars blir kanske livet för lätt?
/CC
Kommentera