Redan vid nio imorse gick jag till busshållplatsen för att påbörja den nästan 3 timmar långa resan ner till Sydney. Det är ju inte så långt egentligen, tar ju bara 1,5 timme med bil, men lokaltrafiken är inte helt vad den borde vara. Det blev buss, tåg, buss och jag var som tur framme en kvart innan mitt appointment med nästa titthålskirurg för att få ett andra utlåtande.
Det var dock inte helt vad jag hoppats, han tyckte att jag ev. skulle operera navelbråcket men menar att det kommer inte göra någon skillnad om man syr ihop magmusklerna (trots mesh) då de är så sönderslitna att de ändå bara delar sig igen. Ja ja, det är ju i alla fall samma operation för både navelbråcket och att sy ihop gapet, så det är väl bara att köra på och hoppas på någon slags bättring i alla fall. Annars är mitt bästa alternativ en tummy tuck (just för att man då öppnar tillräckligt för att kunna sy och ordna om som man vill där inne), men då snackar vi en heeeelt annan nivå, vilken jag inte är beredd att köra på med nu i alla fall.
Efter det snabba mötet gick jag till mitt favoritcafé i Randwick där sjukhuset ligger och tog en äggröra med getost och tomat på glutenfritt bröd. Så himla gott! Jag köpte även några nattlinnen till B innan det var dags att påbörja den långa resan hem igen. Denna gång med betydligt fler folk då klockan var halv fem. På tåget satt jag i ena änden av en vagn och hade ryggen mot vagnen. Plötsligt hör man hur en dam börjar hosta ordentligt och någon dunkar henne hårt i ryggen. Man förstår att hon nog har satt något i halsen. Efter ytterligare ett tag av fortsatt hosta börjar hon väsa och kippa efter luft, det låter riktigt obehagligt.
Hela vagnen har vid detta laget riktat sina blickar mot damen, men alla sitter kvar på sina platser och glor. Inklusive jag, då jag sitter så långt ifrån och på ett fönstersäte. Då ställer sig dock en man upp och försöker hjälpa henne, tack snälla man, annars hade jag sprungit dit och påbörjat Heimlich eller något, och efter ett tag hör man hur hon slutar att väsa och kan andas vanligt igen. Jag hör mannen fråga vad som hände och om det hänt förut och damen sa att hon satt lite av sitt snacks i halsen och att det aldrig skett förut. Jag antar att han precis som jag tänkte lite om det var astma eller något med lungorna då hon var till åren. Hur som helst, otroligt obehagligt och jag kan bara tänka mig hur hon kände sig. Allt kan vända så himla fort.
Jag har en sådan huvudvärk så nu tänker jag knyta mig, klockan är 10.00pm. Och jag försöker att inte tänka på hur lätt det kan ske att ens ungar sätter i halsen och att det inte går så bra som idag. Vik hädan, hemska tankar!
/CC
KommenteraSent jobb ikväll också, som planerat.
Jag har just kommit hem, klockan är 10. Jag hade dock turen att ha sällskap hela tiden på jobbet. Eller, mer eller mindre, jag satt vid mitt skrivbord och jobbade, medan två av de andra tjejerna var i köket och pimplade vin. Men det kändes ändå roligare att jobba till tonerna av deras fnitter och snack.
När jag så kom in i köket för att säga hej då så började vi av någon anledning att prata om omskurna respektive inte omskurna penisar. Man tänker ju inte på det, eller jag hade i alla fall inte tänkt på det innan jag flyttade hit, men jag skulle vilja påstå att de flesta av våra vänner här är omskurna. Mångas familjer är katoliker (icke-praktiserande) och då gör man som man alltid gjort, man skär av den lilla hudbiten på nyfödda pojkar. Jag kände att jag ville veta, så jag googlade precis och ungefär var tredje man under 30 är omskuren i Australien. Och då har det minskat något otroligt på senare år.
Det spelar ju egentligen ingen roll, men det är ganska roligt att tänka på hur saker blir så självklara för en bara för att det är så man växt upp och vad man har haft runt sig. Och samma för dem här, såklart. Men det blev ju verkligen en twist på det när min kompis K fått sin första son med en engelsman och han frågade när de skulle omskära bebisen. Det gjorde de sedan inte. De kom båda fram till att det kändes bättre att inte göra det, trots att pappan själv ju som sagt är omskuren.
Nog om det nu. Just det, kom precis på varför vi började snacka om det. Det går en TV-show nu som heter någonting Laws of Attraction eller typ så. Jag råkade ha på TVn när den kom på igår. Det var en engelsk tjej som skulle välja en kille att dejta utefter hur han såg ut naken. Först fick man bara se deltagarnas underkroppar med könspaketet i fokus och sedan fick man även se överkroppen och sist, när hon hade valt sin dejt utifrån detta, fick man se ansiktet. Helt sjukt. Och mer och mer sådant är på väg. Jag orkar inte.
Jag är trots allt en gammal vis och elegant kvinna med klass och stil. Typ.
(Update: Jag fick en kommentar här inne, vilken fick mig att vakna till lite. Ibland går det för snabbt. Många av mina kompisar är visserligen katoliker eller har gått i katolsk skola, men katoliker brukar inte praktisera omskärelse. Jag har frågat runt lite, men det verkar inte vara någon av mina nära som faktiskt vet varför omskärelse är så vanligt här. Dock verkar det ha annan anledning än religiösa skäl, troligtvis medicinska.)
/CC
Kommentera (5)Så igår kom jag hem sent och T bara ”Surprise!”. Han var superglad över att han köpt ett skrivbord på Gumtree (Blocket), vilket han varit och hämtat och lämnat kvar i bilen.
För det första, visst, han hade visat mig en bild på skrivbordet och jag sa att jag tyckte att det var ganska fint, men vi hade inte bestämt ifall vi skulle köpa det eller inte. För det andra, att skrivbordet låg i bilen och båda barnstolarna var urtagna, gjorde att vi var tvungna att ta oss till Bondi Junction på annat sätt imorse. Jag kände mest att jag bara var arg på det där jäkla skrivbordet efter att ha kommit hem sent och varit så trött. Men vad vi inte visste var att då hade inte ens problemen börjat ännu…
Så imorse gick jag upp vid sex, ingen var vaken. Tanken var att jag skulle smyga in i köket och göra lite äggröra till mig själv innan O vaknade eftersom han skulle ta blodprov och behövde göra det på fastande mage. Medan jag kissade och tvättade mig så vaknade såklart hela familjen. Det blev ingen frukost. Bara nötter och lite torkade cranberries. B fick vi i en macka när inte O såg. Sedan promenerade vi med dubbelvagnen till Junction och tänkte bara ta blodprovet snabbt och sedan gå och ha en mysig familjefrukost. Klockan var åtta.
Stället var riktigt skabbigt, hade galler utanför dörrar och fönster och såg ut som ett riktigt slitet kommunhus och var ganska fullt. T, som avskyr sjukhus och allt som liknar dem, höll på att vända i dörren. Som tur var fick O komma in ganska fort eftersom han är ett barn som dessutom var på fasta. B och T gick ut och gick en runda medan jag och två kvinnor skulle ta hand om O. Bara det att de inte kunde hitta några bra vener. Efter ett tag skickade de iväg oss för att vi skulle ta en halvtimme till att försöka få O att dricka en massa vatten för att förhoppningsvis få venerna att poppa. Vi ringde T och så fick ungarna leka på lekplatsen inne på Westfield. Allt medan detta pågick hade O en påse på snoppen för att vi behövde urinprov också. Det gick inte heller så bra. Just denna dag hade han tydligen valt att kissa minimalt.
Efter en halvtimme gick vi så tillbaka, fick komma in och det kom även en tredje person, en man som hade en skylt med ”trainer”. Tydligen var han experten. Den som lär alla andra. Alla tre stod i rummet och sa att ”Nej, vi hittar ingen bra ven. Vi kan inte göra detta.” ”Jaha. Vad menar ni? Vad ska jag då göra?”. Ni får åka till sjukhuset. Eller ring doktorn och fråga om han verkligen måste fasta. Annars kan ni ju lätt komma tillbaka en annan gång. Nu var klockan typ halv elva, O hade inte ätit sedan kvällen innan, men var ändå i ganska gott skick. Vi ringer sjukhuset och kollar om vi kan komma direkt, tänkte jag.
Det kunde vi. MEN! Jag hade glömt att vi inte hade bilen. Jäkla skrivbord! Så det var bara att hoppa på bussen och åka till sjukhuset i Randwick istället. Det gick bra, trots att det som vanligt var varmt, O började tappa det då det både var sovdags och han måste ha varit jättehungrig, samt att vi fick vänta en stund. När vi väl kom in på rummet sa även kvinnorna där att O har små vener, men de tänkte i alla fall köra på. Så det var skönt. Nästa steg skulle tydligen vara att göra någon slags X-Ray, ifall de inte fått något blod.
O fick ligga ner och jag lutade mig över honom, allt medan de andra två höll hårt i armen och O skrek som en stucken gris redan innan vi börjat. De ska ta massa prover av blodet, så de var tvungna att fylla åtta rör för att få ihop till allt. Jag vet inte hur lång tid det tog, men jag skulle tro runt fem minuter. O skrek och skrek och jag själv var så trött och hungrig och förvånade mig själv när jag inte kunde hålla tårarna tillbaka. Jag brukar inte ha några som helst problem med sådant här. Det är ju inte smärta som så och allt är ju for a good cause. Men idag blev det för mycket. För mycket hattande fram och tillbaka. Stress och väntan. Hungriga allihop och sedan O’s panikskrik och det faktum att själva samlandet tog så lång tid.
Men ja ja, det är nu över och de fick det blod de behövde. Skönt ändå att vi fick gjort det medan O fastade och att vi till slut lyckades idag och inte behöver göra favorit i repris en annan dag. Inte att förglömma är att vi nu ska vänta i tre veckor för att få reda på om något är fel med vår lilla älskling, men jag tänker inte ens börja den tankekedjan.
Vi avslutade förmiddagen på ett populärt café fem minuter hemifrån, vilket vi aldrig varit på. Fantastiskt! Sedan lite vila och packning på det. Lång och jobbig dag på många sätt, men ändå bra och mysig med min fina familj.
/CC
Kommentera (2)Dagen började med att vi gick till en paediatrician för att kolla O. Som tidigare nämnts är han ganska liten i kroppen och han har dessutom en stor och hård mage. Så vår GP gav oss ett referral till Dr. Con (inte ett helt lugnande namnval, betyder bedra/vilseleda) i Bondi Junction och dit åkte vi klockan 9.15am idag.
Dr. Con var en översittare som slängde sig med massa medicinska begrepp, men var samtidigt väldigt professionell och man kände att han visste vad han gjorde. Magen innehåller bara luft och är inget vi behöver göra något åt nu då O inte lider av det. Det verkar bara vara så han är skapt. Men sedan mätte doktorn mig och T och kom fram till att jag (1.74m) ligger i 95 percentile och T (1.79m) ligger på 75 percentile. Därför förväntar man sig inte att ens avkomma ska ligga på 25 percentile. Han sa att vi inte ska oroa oss, men att vi ändå ska gå vidare med detta och försöka förstå varför. Det har inte med mat att göra, sa han. Så vi börjar med blod- och urinprov på torsdag, får svaret tre veckor efter det och ska tillbaka till Con efter fyra veckor. Under tiden är det väl bara att försöka leva som vanligt och försöka att inte oroa sig.
Väl hemma körde jag på på läkarspåret och ringde för att boka tid för min diastasis-/navelbråcksoperation. Så nu är det spikat till den 12 april. Väldigt snart ändå, gah! Undrar vad man har att vänta? Får googla järnet och förbereda för oväntade sidoeffekter etc. Det ska ju tydligen vara extremt smärtsamt. Kul.
Det blir nog bra.
/CC
KommenteraGlada besked idag!
Jag var på appointment hos en titthålskirurg och han sa att han kan operera min Diastasis (magmuskelseparation) om cirka åtta veckor ifall jag vill. Och det bästa, tack vare att jag har ett (litet) navelbråck så kommer det att gå på Medicare, dvs. vara gratis! Det är skillnad från att tidigare fått höra att det skulle ligga på runt 70 tusen ur vår ficka. Wihoo! Det är något lurt, alltså.
De frågade om jag ville boka datum för operation där och då, men jag blev lite överväldigad (kände mig oförberedd) och sa att jag ringer tillbaka. Jeeez, snabba vändningar helt plötsligt. Det de gör är alltså att gå in via 3-4 hål och syr ihop magmusklerna. Därefter sätter de in ett mesh (nät) som de ”häftar” fast med 50-60 klämmor. Dessa klämmor bryts ber av kroppen sedan. Läkaren sa att operationen kommer att vara mer smärtsam än jag förväntar mig och kanske inte kommer ge de resultat jag hoppas på, men det kommer i alla fall bli bättre. Jag kommer kunna träna igen och få en stabil core, jag kommer slippa obehagen i att ha ”ett hål” längs med hela magen, vilket knappar på byxorna etc. trycker in i och känslan av gravidmage kommer minska. Sounds good to me! Ska bara googla ihjäl mig gällande risker, misslyckade operationer etc.
Efter detta möte stannade jag på mitt favoritcafé i Randwick där jag inte varit på evigheter och åt scrambled eggs med karamelliserad tomatröra, getost och det godaste glutenfria brödet någonsin. Självklart med en nypressad juice till. Men efter ett tag ringde T och sade att barnen hade vaknat och att han behövde jobba, så då var det bara att ta sig hem igen.
Väl hemma så svidade vi snabbt om och promenerade upp till en fotoaffär för att ta kort till vår medborgarskapansökan. Nu är det inte mycket kvar! Nu ska vi få alla tummar ur och skicka in allt. Helgen har jag satt som deadline.
Dags att bli Aussies.
/CC
Kommentera