Lugnet har precis lagt sig efter att vi haft fyra ungar här ikväll. Två av dem var såklart våra egna. Men det har gått bra, det var bara ett par, tre timmar och då klarar man vad som helst. Nästan i alla fall. Vi hade Ks barn medan föräldrarna gick på restaurang och fick vara lite själva. Och om två veckor gör vi tvärtom. Bra upplägg faktiskt, men vi får se hur länge vi lyckas hålla i det.
Annars har dagen gått från långt ner i de djupaste dalar till högt upp bland bergen. Jag får nog erkänna att jag är lite deprimerad, fast det är jag så himla trött på att prata om nu så just idag struntar vi i det. Det kommer utan tvivel komma upp framöver också. Varesig jag vill eller ej.
Det som är bra är i alla fall att veckorna går i ultrarapid och det är redan helg igen imorgon. Det är dessutom långhelg eftersom det är Queen’s birthday. Det roliga är dock att det inte alls är drottningens födelsedag eftersom hon fyller år i april. Konstigt det där, men jag tar gärna en röd dag med familjen oavsett riktig födelsedag eller ej.
Vi har lite olika planer så det blir nog en bra helg den här gången också. Men först sovdags och sedan jobbdag.
/CC
Kommentera
Då var det dags för PMS igen och jag sitter här och gråter framför datorn. Så här kan man ju inte ha det. Jag känner mig trött, olycklig och i någon slags hopplöshet. Allt detta är inte verkligt. Jag är inte olycklig egentligen, bara ibland. Och kanske inte olycklig egentligen, bara inte särskilt lycklig. Men som de säger, det är inte meningen att man ska gå och vara lycklig hela tiden. Men det är samtidigt inte meningen att man ska gråta och känna detta svarta.
Jag skrek på O imorse. Vi vaknade sent och morgonen blev stressig. Vi hade bestämt att O skulle tillbaka till förskolan idag efter mer än en vecka borta och han var nog lite nervös, eller ville inte i alla fall. Han skrek och vred sig när jag skulle klä på honom, när jag borstade hans tänder och hans hår och till slut slängde jag borsten i soffan och skrek att jag inte orkar mer. Jag fräste och svor. Det var inte vackert. Men framför allt så blir jag besviken på mig själv. Jag trodde att jag hade kommit längre än att skrika och gorma på mina barn. Så ovärt. För oss båda.
Detta skrev jag i stundens hetta imorse och sedan slutade jag, skärpte till mig och jobbade en vanlig dag så där som man gör när man är en duktig flicka. Men dagen blev, som dagarna ju oftast brukar, bättre. Jag prickade av saker från to do-listan, jag beställde en ny note book att skriva mina morning journals i och vi har troligtvis fått tag på två marsvin som kan bli våra hos en breeder vi blivit rekommenderade. T har också köpt charkuterier och god mat till mig på som han säger ”min sista måltid innan jag lämnar honom och familjen”.
Stackars T alltså. Det är inte lätt att leva ihop med en hormonell, halvdeprimerad övertänkare som alltid vill vara någon annanstans än där man är just nu. Tur att man kan vara fantastisk, rolig och charmig ibland också så att inte han tar barnen och sticker. Det hade varit jobbigt. Men nästan rätt åt mig ibland. Men jag jobbar vidare med mig själv och mina tillkortakommanden, det är väl allt jag kan göra för tillfället.
/CC
Kommentera (2)Man tänker, om man haft det bra som jag har under Covid, att det inte har påverkat en så mycket. Men det har det ju. För det första har vi nog alla mer eller mindre vaknat upp lite och insett att livet inte bara är att leva hur som helst, vart som helst och med vem som helst. Men det andra som jag börjar känna mer och mer av är att man inte kunnat resa, inte ens röra på sig kortare sträckor och man har liksom kommit ur sitt momentum. Allting är lite lugnare, tystare och tar lite längre tid.
Jag vaknade upp med känslan imorse och igår morse att jag längtar efter att träffa nya spännande människor, uppleva lite och connecta. Det är ju en hel värld där ute och det känns så läskig ibland att man har en sådan otroligt liten cirkel där man lever. Särskilt när vi inte åker hem till Sverige på sommaren. Jag har sagt det innan och säger det igen, jag vill leva här, vill bo i detta huset med min familj, men jag måste ändå vidga vyerna och vara öppen för nytt. Jag vet inte riktigt på vilket sätt ännu, men jag kommer nog på någonting.
Jag har just kommit hem ifrån frissan och som alltid var det riktigt skönt att bli ompysslad. Jag fick en väldigt bra massage också, så det var toppen. Tjejerna som jobbar där är i princip alla runt 21 och de är så roliga att lyssna på. Alla står med varsin kund, men ändå så pratar alla med alla som i en serie ungefär. En utav de unga söta tjejerna hade nyligen blivit singel och nu pratade de om att anmäla henne till Love Island, Big Brother eller The Bachelor. Det var högt och lågt och mycket skratt. Och så blev jag fräsch i håret på kuppen också.
Nu ska vi försöka få ungarna isäng. De är på skränhumör, jag hörde dem från inne i huset när jag gick ur bilen uppe vid gatan. Och det betyder att minst sex andra hus kan höra dem också. Det är en sak att ha roligt, men att skrika och skräna känns inte så kul. Förhoppningsvis är de trötta nog att somna fort så att vi får lite kväll. Vuxentid är alltid välkommet.
/CC
KommenteraSå O blev feberfri igår men fick vara hemma idag med hosta och snuva. Tanken var att han skulle tillbaka till förskolan imorgon. Men så ville inte livet. Han verkade okej hela förmiddagen, men så gick han frivilligt och lade sig vid lunch. Och när han vaknade så storgrät han och slutade bara inte. Han bara grät och kommunicerade inte vad som var fel. Men till slut fick vi reda på att han hade jätteont i högra örat. Vi hade frågat om örat innan, men då sa han nej. Det visade sig att han hade blandat ihop det svenska ordet öra med öga och ont i ögat hade han ju inte.
T satte sig i bilen och tog honom till doktorn i Terrigal. Fast hos vår vårdcentral var det helt fullt, men de lyckades komma in hos en annan. Dock fick de sitta utomhus medan de väntade eftersom O har Covidsymptom. Och i farten hade varken O eller T fått med sig varmare kläder. Men det gick det med. Doktorn tog en titt på hans öra och såg direkt att han hade en severe ear infection. Så det blev att köpa penicillin och hålla honom hemma flera dagar. Vardagssjukdomar är man lite trött på nu ju. Men O är okej nu med hjälp av sina mediciner och det är ju huvudsaken såklart.
Och B kom hem ifrån sin kompis, där hon varit efter skolan, arg som ett bi. Hon hade frågat T i bilen om hon kunde få sova över, men när T hade sagt nej så skulle det inte förlåtas på hela kvällen. Vem visste att tonåren börjar vid åtta års ålder? Hon önskar sig även hair extensions i födelsedagspresent och igår refererade hon till en pojke i klassen som sitt ex. Vad är det som händer? Jag hänger inte med.
Imorgon ska jag äntligen få klippa mig och färga bort det gråa som börjar titta fram igen. Det ska bli skönt att känna sig lite fräsch. Men nu blir det såklart serie och en kopp te med någon ruta choklad. Denna kvällsstunden betyder mycket för psyket och själen.
/CC
KommenteraDet har börjat bli kallt i Aussieland och det är ju inte så konstigt med tanke på att den officiella vintern börjar imorgon, den 1:a juni. Idag har vi burit upp våra element från källaren och har ett i mitt rum och ett i Ts kontor under dagen och på natten flyttar vi det ena från Ts kontor till barnens rum. Vi har ju en AC, men den har inte räckvidd längre än vardagsrummet med tanke på englasfönster och oisolerat hus. Säg välkommen till höga elräkningar framöver!
Idag har det äntligen vänt för lilla O som haft feber i nära en vecka. Han har börjat prata igen, äta och börjar likna den glada energiska unge som han faktiskt är. Men nu är det Ts tur att vara sjuk istället. Han har haft feber idag och det har, som alltid när han är sjuk, varit riktigt synd om honom. Det säger jag med lite ironi och lite sanning för det är klart att det inte är roligt att vara sjuk, men han är samtidigt ganska dålig på att vara just det. Han är sjuk så sällan så han har inte riktigt kommit på hur man gör. Låt oss vänta några dagar tills jag blir sjuk och lika gnällig, så får jag nog äta upp min hatt.
Idag har vi också tagit kontakt med ett par olika uppfödare av marsvin, men jag vet inte riktigt om vi har kommit så mycket längre. För de vill sälja två hanar, istället för två honor, och så har de långhåriga raser och vi vill ha korthåriga. Jag tycker i och för sig att de långhåriga oftast är sötare, men vi vill inte ha extra jobb med att hålla dem rena osv. Och så tänker jag, möjligtvis totalt felaktigt, att min allergi kan reagera mer på de långhåriga än de korthåriga. Det är ju tur att vi har Sydney nära för där finns fler uppfödare och alternativ ifall vi känner att vi behöver det. Söndag närmar sig nu med stormsteg så det är dags att vi blir lite organiserade.
Jag ska höra med T om han orkar med att titta på serie ikväll, annars får jag klara mig själv och välja något annat. Men det är mysigt det med. Och soffan är precis framför ACn, så härifrån lyfter jag mig inte gärna förrän det är dags för min varma säng.
/CC
Kommentera