Ja, vad ska man säga? Jag bröt ihop och grät imorse igen. Men man orkar ju inte komma in här och höra en massa tråkigheter hela tiden. Kanske ifall man själv också mår dåligt, i syfte att känna sig mindre ensam i sin situation. Men annars är jag lite av en buzz killer och har varit ett bra tag.
Ibland mår jag inte så bra helt enkelt. Och jag har egentligen ingenting att må dåligt över. Jag har den bästa familjen och bor i paradiset. Jag har hälsan och de runtomkring mig också. Och så vidare. Men det spelar ingen roll. Om man har lätt för att få ångest och känna sig nere så spelar det andra inte så mycket roll. Det betyder inte att jag inte är tacksam för allt jag har, för tro mig, jag förstår verkligen hur lyckligt lottad jag är. Dock så bryr sig inte kemikalierna i hjärnan (eller vad det nu är) om det när de vill att jag ska må dåligt.
Men sedan blev det lite bättre ikväll och nu klarar jag i alla fall av att inte gråta hela tiden. Det är ändå ett framsteg. Jag måste nog boka in en tid med en psykolog. Jag känner bara som att jag vet vad de kommer att säga. Äter du rätt? Tränar du? Sover du ordentligt? Jag kan ge dig antidepressiva om du vill. Och jag håller ju med. Allt detta är viktigt. Men hur går man till gymmet när man knappt orkar klä på sig vissa dagar? Och tabletter är ett jättebra alternativ, men jag känner att jag vill försöka komma till botten av mina problem istället.
Varför har jag så mycket ångest? Varför kan jag inte ha ett vanligt jobb utan att vilja kasta mig ned för ett stup på morgonen? Varför kan inte jag nöja mig med ett vanligt liv? Varför låter jag som en jäkla trasig skiva? Jag blir så trött.
Återkommer imorgon när det förhoppningsvis finns mer ljus i hjärtat.
/CC
Kommentera (4)Jag hann ut på en promenad efter jobbet idag. Tyvärr blir det kolmörkt vid lite efter fem på kvällen så man ser inte så mycket, men det är ju alltid skönt att komma ut i alla fall.
På rekommendation lyssnade jag på ett speciellt avsnitt på Framgångspodden (Bertil Marklund) medan jag gick. Bertil är läkare och forskar på hur man håller sig frisk och lever längre. Och jag visste ju att det är riktigt illa att sitta stilla så länge som jag och många andra gör i jobbet. Sitta framför datorn i nio timmar i sträck kan ju inte vara bra för ens stackars kropp. Men han säger alltså att en dag sittandes på det sättet är som att röka 20 cigaretter. Det är ju faktiskt helt sjukt skrämmande. Kanske lika bra att börja röka och stå upp vid skrivbordet.
Hur som helst så berättade K detta för mig för några veckor sedan och sedan dess har jag och T (på Bertils rekommendation) satt klockan och flera gånger om dagen står vi tillsammans och gör 15 squats, planka i 45 sekunder, 20 tåhävningar och 15 armhävningar (på knäna). De flesta dagarna blir det kanske tre gånger, men det är ju inte kattskit. Då kanske man går från storrökare till bara en liten partyrökare.
Om man vill leva längre ska man dessutom försöka vara positiv och ha bra vänner för då lägger man på sju år på sitt liv. Så det är ju bra att jag jobbar på min positiva resa, även om den går trögt vissa stunder. Jag ser hur som helst fram emot att leva längre i min positiva partyrökarvärld.
/CC
KommenteraDå var det dags för PMS igen och jag sitter här och gråter framför datorn. Så här kan man ju inte ha det. Jag känner mig trött, olycklig och i någon slags hopplöshet. Allt detta är inte verkligt. Jag är inte olycklig egentligen, bara ibland. Och kanske inte olycklig egentligen, bara inte särskilt lycklig. Men som de säger, det är inte meningen att man ska gå och vara lycklig hela tiden. Men det är samtidigt inte meningen att man ska gråta och känna detta svarta.
Jag skrek på O imorse. Vi vaknade sent och morgonen blev stressig. Vi hade bestämt att O skulle tillbaka till förskolan idag efter mer än en vecka borta och han var nog lite nervös, eller ville inte i alla fall. Han skrek och vred sig när jag skulle klä på honom, när jag borstade hans tänder och hans hår och till slut slängde jag borsten i soffan och skrek att jag inte orkar mer. Jag fräste och svor. Det var inte vackert. Men framför allt så blir jag besviken på mig själv. Jag trodde att jag hade kommit längre än att skrika och gorma på mina barn. Så ovärt. För oss båda.
Detta skrev jag i stundens hetta imorse och sedan slutade jag, skärpte till mig och jobbade en vanlig dag så där som man gör när man är en duktig flicka. Men dagen blev, som dagarna ju oftast brukar, bättre. Jag prickade av saker från to do-listan, jag beställde en ny note book att skriva mina morning journals i och vi har troligtvis fått tag på två marsvin som kan bli våra hos en breeder vi blivit rekommenderade. T har också köpt charkuterier och god mat till mig på som han säger ”min sista måltid innan jag lämnar honom och familjen”.
Stackars T alltså. Det är inte lätt att leva ihop med en hormonell, halvdeprimerad övertänkare som alltid vill vara någon annanstans än där man är just nu. Tur att man kan vara fantastisk, rolig och charmig ibland också så att inte han tar barnen och sticker. Det hade varit jobbigt. Men nästan rätt åt mig ibland. Men jag jobbar vidare med mig själv och mina tillkortakommanden, det är väl allt jag kan göra för tillfället.
/CC
Kommentera (2)