Ja, vad ska man säga? Jag bröt ihop och grät imorse igen. Men man orkar ju inte komma in här och höra en massa tråkigheter hela tiden. Kanske ifall man själv också mår dåligt, i syfte att känna sig mindre ensam i sin situation. Men annars är jag lite av en buzz killer och har varit ett bra tag.
Ibland mår jag inte så bra helt enkelt. Och jag har egentligen ingenting att må dåligt över. Jag har den bästa familjen och bor i paradiset. Jag har hälsan och de runtomkring mig också. Och så vidare. Men det spelar ingen roll. Om man har lätt för att få ångest och känna sig nere så spelar det andra inte så mycket roll. Det betyder inte att jag inte är tacksam för allt jag har, för tro mig, jag förstår verkligen hur lyckligt lottad jag är. Dock så bryr sig inte kemikalierna i hjärnan (eller vad det nu är) om det när de vill att jag ska må dåligt.
Men sedan blev det lite bättre ikväll och nu klarar jag i alla fall av att inte gråta hela tiden. Det är ändå ett framsteg. Jag måste nog boka in en tid med en psykolog. Jag känner bara som att jag vet vad de kommer att säga. Äter du rätt? Tränar du? Sover du ordentligt? Jag kan ge dig antidepressiva om du vill. Och jag håller ju med. Allt detta är viktigt. Men hur går man till gymmet när man knappt orkar klä på sig vissa dagar? Och tabletter är ett jättebra alternativ, men jag känner att jag vill försöka komma till botten av mina problem istället.
Varför har jag så mycket ångest? Varför kan jag inte ha ett vanligt jobb utan att vilja kasta mig ned för ett stup på morgonen? Varför kan inte jag nöja mig med ett vanligt liv? Varför låter jag som en jäkla trasig skiva? Jag blir så trött.
Återkommer imorgon när det förhoppningsvis finns mer ljus i hjärtat.
/CC
Kommentera (4)Jag hann ut på en promenad efter jobbet idag. Tyvärr blir det kolmörkt vid lite efter fem på kvällen så man ser inte så mycket, men det är ju alltid skönt att komma ut i alla fall.
På rekommendation lyssnade jag på ett speciellt avsnitt på Framgångspodden (Bertil Marklund) medan jag gick. Bertil är läkare och forskar på hur man håller sig frisk och lever längre. Och jag visste ju att det är riktigt illa att sitta stilla så länge som jag och många andra gör i jobbet. Sitta framför datorn i nio timmar i sträck kan ju inte vara bra för ens stackars kropp. Men han säger alltså att en dag sittandes på det sättet är som att röka 20 cigaretter. Det är ju faktiskt helt sjukt skrämmande. Kanske lika bra att börja röka och stå upp vid skrivbordet.
Hur som helst så berättade K detta för mig för några veckor sedan och sedan dess har jag och T (på Bertils rekommendation) satt klockan och flera gånger om dagen står vi tillsammans och gör 15 squats, planka i 45 sekunder, 20 tåhävningar och 15 armhävningar (på knäna). De flesta dagarna blir det kanske tre gånger, men det är ju inte kattskit. Då kanske man går från storrökare till bara en liten partyrökare.
Om man vill leva längre ska man dessutom försöka vara positiv och ha bra vänner för då lägger man på sju år på sitt liv. Så det är ju bra att jag jobbar på min positiva resa, även om den går trögt vissa stunder. Jag ser hur som helst fram emot att leva längre i min positiva partyrökarvärld.
/CC
KommenteraLåt oss fortsätta på följetången ”Det går inte alltid som man tänkt sig”. Jag hade en väldigt lyxig morgon. Ledig måndag och jag hade inte bokat in någonting alls eftersom jag visste att jag skulle vara trött efter min partyhelg. Så jag plockade undan i köket, planerade veckan i min Sunday Download, fixade lite annan familjeadmin och satte mig sedan ned för att titta på Stärkelsefabriken på YouTube. Han den killen som var med i Husdrömmar och hade det så fint har ju fortsatt att filma själv när han gör sina projekt.
Hur som helst så ringde de från Os förskola. Han hade spräckt örat och de var på väg att ringa ambulansen, men ville kolla med oss om vi ville köra till sjukhuset med honom själva. Det ville vi så jag flög upp, bytte från myskläder och hämtade honom. Jag valde att åka till GPn först för att fråga dem om det behövde sys på sjukhuset. Men vår GP hade inte tid så jag försökte med den andra GPn i Terrigal. De sa samma sak, men som tur var så förbarmade sig en sjuksköterska över oss och vi fick komma in.
Efter ett tag kom en doktor, tittade på örat och sa att det måste sys. Jag trodde att det automatiskt betydde att vi skulle behöva åka till sjukhuset i Gosford och spendera hela kvällen på akuten, men han sa att de kunde göra det där. Dock var risken ändå stor att vi skulle behöva åka till sjukhuset i och med att O bara är fyra år och då är det svårt att få dem att andas i the green whistle (bedövning som är som lustgas och smakar riktigt illa tydligen) plus att ta bedövningssprutan som skulle göra väldigt ont att ta vid såret precis på örat. Men jag sa att vi gärna provar, så det gjorde vi.
Och O var så himla duktig. I början så hostade han och ville ha vatten, men han fortsatte att andas i visslan och efter ett tag märkte man att han började bli yr och ofokuserad. Då lade vi honom på britsen, jag höll fast honom lite lätt, och så tog doktorn bedövningssprutan. Då grimaserade O, men det gick bra. Sedan sydde doktorn fyra stygn och örat var helt igen. O sa att ”I love this day!”, Vilket ju var bra men mest berodde på att han upplevt sitt livs första rus, men även att han fick en klubba och en liten present att öppna.
Så, slutet gott, allting gott. Vi är såklart glada att det inte blev värre och att han inte slog i huvudet. Dessutom är jag glad att vi slapp åka till akuten. Det sparar vi till de som verkligen behöver det.
/CC
Kommentera (4)Lugnet har precis lagt sig efter att vi haft fyra ungar här ikväll. Två av dem var såklart våra egna. Men det har gått bra, det var bara ett par, tre timmar och då klarar man vad som helst. Nästan i alla fall. Vi hade Ks barn medan föräldrarna gick på restaurang och fick vara lite själva. Och om två veckor gör vi tvärtom. Bra upplägg faktiskt, men vi får se hur länge vi lyckas hålla i det.
Annars har dagen gått från långt ner i de djupaste dalar till högt upp bland bergen. Jag får nog erkänna att jag är lite deprimerad, fast det är jag så himla trött på att prata om nu så just idag struntar vi i det. Det kommer utan tvivel komma upp framöver också. Varesig jag vill eller ej.
Det som är bra är i alla fall att veckorna går i ultrarapid och det är redan helg igen imorgon. Det är dessutom långhelg eftersom det är Queen’s birthday. Det roliga är dock att det inte alls är drottningens födelsedag eftersom hon fyller år i april. Konstigt det där, men jag tar gärna en röd dag med familjen oavsett riktig födelsedag eller ej.
Vi har lite olika planer så det blir nog en bra helg den här gången också. Men först sovdags och sedan jobbdag.
/CC
Kommentera
Då var det dags för PMS igen och jag sitter här och gråter framför datorn. Så här kan man ju inte ha det. Jag känner mig trött, olycklig och i någon slags hopplöshet. Allt detta är inte verkligt. Jag är inte olycklig egentligen, bara ibland. Och kanske inte olycklig egentligen, bara inte särskilt lycklig. Men som de säger, det är inte meningen att man ska gå och vara lycklig hela tiden. Men det är samtidigt inte meningen att man ska gråta och känna detta svarta.
Jag skrek på O imorse. Vi vaknade sent och morgonen blev stressig. Vi hade bestämt att O skulle tillbaka till förskolan idag efter mer än en vecka borta och han var nog lite nervös, eller ville inte i alla fall. Han skrek och vred sig när jag skulle klä på honom, när jag borstade hans tänder och hans hår och till slut slängde jag borsten i soffan och skrek att jag inte orkar mer. Jag fräste och svor. Det var inte vackert. Men framför allt så blir jag besviken på mig själv. Jag trodde att jag hade kommit längre än att skrika och gorma på mina barn. Så ovärt. För oss båda.
Detta skrev jag i stundens hetta imorse och sedan slutade jag, skärpte till mig och jobbade en vanlig dag så där som man gör när man är en duktig flicka. Men dagen blev, som dagarna ju oftast brukar, bättre. Jag prickade av saker från to do-listan, jag beställde en ny note book att skriva mina morning journals i och vi har troligtvis fått tag på två marsvin som kan bli våra hos en breeder vi blivit rekommenderade. T har också köpt charkuterier och god mat till mig på som han säger ”min sista måltid innan jag lämnar honom och familjen”.
Stackars T alltså. Det är inte lätt att leva ihop med en hormonell, halvdeprimerad övertänkare som alltid vill vara någon annanstans än där man är just nu. Tur att man kan vara fantastisk, rolig och charmig ibland också så att inte han tar barnen och sticker. Det hade varit jobbigt. Men nästan rätt åt mig ibland. Men jag jobbar vidare med mig själv och mina tillkortakommanden, det är väl allt jag kan göra för tillfället.
/CC
Kommentera (2)