Jag har just kommit hem från gymmet och har den där sköna känslan i kroppen av trötthet, lite muskelvärk samt att man faktiskt gick dit och bara gjorde det. Nu börjar jag fasen komma in i det igen, som jag har längtat efter lite go! Det tog sin tid. Över ett halvår.
T har lagat Marley Spoon:en idag så jag kommer hem till marockanska lammbullar med en freekehsallad som vi ska äta snart framför Hjerson. Och imorgon blir det min tur att laga igen. Det är fullt upp på dagarna nu när skolan börjat och särskilt med alla mina (självvalda) rutiner också. Jag sitter fortfarande på morgonen och gör kursen i en timme, men nu börjar den tyvärr snart ta slut. Jag har tre eller fyra videor kvar och det är så himla bittersweet. Det är klart att det är skönt att kunna pricka av och vara helt färdig efter dessa nästan två månader, men att ha inspirerande sällskap som man lär sig av varje morgon är inte kattskit det heller.
Men nu kommer T med maten så jag får avsluta. Jag återkommer imorgon. Och dagen efter det. Och den efter. Och… ja, man fattar.
/CC
KommenteraIdag är det måndag och på måndagar är jag ju ledig. Idag var det en riktigt bra ledig dag och jag tog mig till gymmet för omgång nummer två sedan jag började i torsdags. Det var ben som gällde idag och jag hade ett riktigt bra pass.
Men när jag var klar och skulle åka hem så svängde bilen inte höger i rondellen som den borde. Den åkte istället rakt fram över gatan till Erina Fair. Det kan knappast vara mitt fel. Och där råkade jag köpa ett par sandaler, två stycken shorts (ett par träningsshorts och ett par mjukisshorts att ha hemma), en rashie till O och sminkborttagning då min tagit slut.
Fyra timmar efter jag åkt kom jag hem igen. Vi hade B, Os kompis, hemma hos oss idag och T hade alltså fått jobba och ta hand om tre barn medan jag roade mig. Men det hade gått bra och det var jag värd, tycker jag.
När jag provade sandalerna för att köpa dem så fick jag en sådan enorm beslutsångest. Den som bestämde hur jag skulle se ut bestämde att min vänsterfot skulle vara nästan en hel storlek större än min högerfot. Jag vet att de flesta har olika fötter, men jag skulle alltså behöva köpa en sko i 39 och en i 40. Som tur är så ser man inte direkt någon skillnad när man tittar på fötterna. Och jag kunde bara inte bestämma om jag skulle köpa skorna så att en ser lite för liten ut eller så att en ser stor ut. Det blev storlek 39, vi får se om jag kommer ångra det. Annars kanske man kan slipa av några millimeter, det vore ju smidigt.
Det zoommöte som skulle hållas med min kurs imorse klockan tre flyttades och är imorgon bitti klockan fyra istället. Tur för mig för jag satte inte klockan inatt eftersom jag haft tre katastrofdåliga nätter och behövde sömn. Men nu har jag alltså chansen. Det är bara det att det är så svårt att ställa tiden rätt i kroppen igen efteråt. Men jag satsar på att gå upp 3.45am imorgon. Jag går alltid därifrån med inspiration och lyckokänsla, så det brukar vara värt det med råge.
/CC
KommenteraJag gjorde det!
Jag tog mig fanimej till gymmet efter mer eller mindre ett halvår av att ha skytt det som pesten. Sist jag var där var nog när jag låste in väskan med bilnyckeln och allt i skåpet och fick ta taxi hem för att hämta Ts nycklar och samma taxi tillbaka. Då är det inte konstigt att den där motivationen som redan tröt blev ännu trötigare. Nytt ord för övrigt.
Jag har tidigare delat med mig av att jag är i den största träningssvackan som jag varit i på drygt tio år (då räknar jag inte med graviditeter kantade av morgonillamående dygnet runt etc., men man fattar). Det är dock konstigt, för allt annat funkar. Allt utom mat och träning. Alla mina meditationer, journaling, kursen och what not. Fast nu när jag tänker på det så är det kanske det som är själva orsaken. Att jag fokuserar på så mycket annat att det liksom inte finns plats till allt.
Och sedan ska man ju inte ropa hej för tidigt, jag har verkligen bara varit på gymmet en enda gång. Och den gången räknas ju som noll om jag inte tar mig hit snart igen. Gör jag det, och det är planen, så blir det hela två gånger. På måndag blir det för nu är det dags att skärpa sig. Nu orkar jag inte vara tung i kroppen längre. Dock har jag sedan förra veckan gjort övningar under arbetsdagen igen två – tre gånger om dagen (20 squats, 1,5 min planka, 50 tåhöjningar med axelhöjningar, 20 armhävningar på knäna och 10 på fötterna) och det känns som att det har hjälpt för jag kände mig inte skitsvag idag.
B sover hos sin kompis inatt. Hon har just kommit hem från Thailand och båda var så glada att träffas igen. Så det blir lugnt och skönt ikväll. Kanske har O redan lagt sig när jag kommer hem. Vi avslutade Huss igår och idag ska vi börja på säsong 8 av Morden i Sandhamn. Vi gillar tydligen svenska polisserier. Men jag sitter i bilen på gymparkeringen, helt enkelt för att mina ben kändes för trötta för att trycka på gaspedalen. Det kanske är ett tecken på att jag borde träna lite mer.
Men man måste ju börja någonstans och börjat är precis det jag har gjort idag. Go me!
/CC
KommenteraIdag kom jag mig, tro det eller ej, till gymmet! Jag har inte varit där sedan den kvällen jag låste in bilnycklar och allt i skåpet och fick ta taxi hem för att hämta Ts nycklar och ta taxi tillbaka. Det är såklart inte anledningen till att jag inte har gått dit, men det är lätt att komma ihåg när sista omgången var eftersom den var lite speciell. Den enda anledningen till att jag inte varit där är helt enkelt brist på motivation. Jag har inte kunnat hitta den på länge.
Men så idag var jag där och det var som vanligt det bästa jag vet. Jag körde armar och axlar efter 20 min löpning på bandet och det kändes skönt. Jag stötte dessutom på K, som jag vet brukar gå på ett pass vid klockan ett. Nu får vi bara hoppas att Herr Motivation stannar kvar lite. Han är så bra att ha nära.
Morgonen började dock med att jag tog vår bil och T tog hyrbilen och så åkte vi till Terrigal för att lämna B på skolan. Därefter följdes vi åt till Hertz i Gosford för att lämna tillbaka bilen. Dock var det mitt i skol- och jobbruschen och det tog en hel timme att komma dit. Så vi blev sena och missade sista tiden för återlämning. Vi slapp som tur var betala avgiften, så det gick bra ändå.
Annat jag gjort idag är att prata med banken, dammsuga, städa toaletten, läsa lite på min kurs, spelat Finns i sjön med O två gånger, förlorat i sagda Finns i sjön två gånger, vika tvätt och mycket mer. Mina måndagar brukar vara lugna dagar, men nu när vi är så många jämt så går allt i ett. Men det är ju bara en kortare tid och vi kommer sakna dem när de har åkt hem.
Nu blir det kycklingsallad till middag. Dock är jag på lite dåligt humör så jag vill inte gå ut till de andra förrän jag har kunnat släppa irritationen. Det har inte med någonting speciellt att göra utan är mer en blandning av hunger, trötthet, bråk med ungar inför läggning och måndagsångest för en ny jobbvecka. Men det ska nog lösa sig det med. Det brukar ju göra det.
/CC
KommenteraMitt lyckonummer är 18. Det är min födelsedag och ett fint och runt nummer. Men just idag var det inte så turbringande.
Jag var på gymmet efter jobbet, skönt och klapp klapp på axeln att jag tog mig dit. Men. Och såklart är det ett men. Jag lämnade min gymväska med lite grejer i, min tröja och min nyckelknippa i ett av gymskåpen, skåp nummer 18, i omklädningsrummet medan jag tränade. Skåpen är lite speciella, man låser dem med en fyrsiffrig kod och sedan fyrkant. Man öppnar dem likadant. Jag har gjort det tidigare gånger och det har fungerat bra.
Man fattar ju vart detta kommer leda… Just idag så tränade jag länge och personalen hade hunnit gå hem. Det är ett 24/7-gym och det var fortfarande mycket folk kvar, men ingen som jobbade där och kunde hjälpa mig. För när jag skulle öppna skåpet sa det bara pip pip och öppnade sig inte alls. Jag försökte allt. Försökte slå stjärna istället för fyrkant. Försökte andra koder om jag råkat komma åt knappen bredvid den jag menat trycka på och så vidare. Men ingen lycka.
Jag ringde till T och vi kom fram till att det enda alternativet var för mig att boka en Uber från gymmet och hem, hämta Ts bilnycklar och åka med samma Uber tillbaka till gymparkeringen och sedan köra bilen hem. Sagt och gjort, där stod jag på den mörka parkeringen i bara linne och väntade på min Uber för att försöka få ordning på situationen. Och det fungerade ju. Jag kom hem vid halv tio och jag hade som tur var min plånbok, mina glasögon och annat jag behöver i min väska i bilen.
Allt löste sig ikväll, men imorgon får jag åka till gymmet igen med svansen mellan benen och be dem öppna åt mig. Det är inte så mycket viktigt i skåpet egentligen, men mina nycklar till hus, bil och PO Box vill jag gärna ha tillbaka. Gärna min väska, mina skor och annat också. Men nummer 18 kanske är ett turnummer ändå. Kanske hade det blivit värre om jag tagit nummer 13.
/CC
Kommentera