Morgonen började med att jag vaknade upp till spöregn för tredje dagen i rad. Vad är det här? Jag trodde att jag var i mitt i den tokvarma australiensiska sommaren? Såklart är det bra för bränderna, men här behöver vi inte mer regn just nu. När jag sedan går till badrummet och det första jag ser är en död kackerlacka känner jag att det är tur att det är fredag, för sådana här mornar är mycket lättare att hantera när man har en hel helg framför sig.
En annan grej som jag tänkt på är allt som krävs av en på daglig basis. De små grejerna som stressar. Vi får mail av O’s dagis varje dag med uppdateringar, de har en app där man förväntas hänga med och kommentera och B’s skola ska vi inte tala om. De har också en app, skickar hem en massa broschyrer med information, varje dag ska man titta i dagboken och signera och varje fredag (eller så att det är färdigt till måndagen i alla fall) ska man signera på ett annat ställe. Det stressar mig så otroligt mycket.
Självklart finns jag där för mina barn, hjälper med läxor och kommunicerar gärna med lärare och förskolepedagoger. Men varje dag? En gång i veckan räcker väl? Och behöver vi köra både email, appar och skriftligt? Jag vill skicka iväg ungarna på dagen, veta att de har det bra, men behöver inte konstanta rapporter. Det är nog med att jobba heltid, rodda hem och barn, försöka träna, laga mat och lunchlådor och allt annat som ska hinnas med.
Ja ja, det finns väl värre saker. Men man vill ju inte vara den där sunkiga föräldern som glömmer kolla i dagboken och därför har glömt packa ner picknick/sportkläder/vaddetnumåvara till sin stackars oskyldiga avkomma. Gah, stress! Men det är ju jag som får lära mig att koppla av och inte ta det till mig.
Hur som helst så har vi idag tittat på andra avsnittet av Blinded (Fartblinda) på paddan. Vi brukar ju koppla till TVn, men det går inte längre. Nähej, för T har tappat fjärrisen i golvet så att den skallrar när man skakar på den. Den funkar alltså inte och därmed går inte TVn att använda. Det finns bara en ON/OFF- knapp på själva TVn. Jäkla teknologi. Jag tycker att vi ska försöka köpa en universal, men T säger att det är onödigt dyrt och vill köpa en ny TV istället. Jag tror att hela fjärrkontrollförstörelsen var planerad. T har länge velat ha en större TV.
Och då är det inte ens han som har synfel.
/CC
KommenteraIdag har det varit en sådan dag då jag har känt mig edgy. Som att det kliar i mig. Det händer liksom ingenting.
Vi väntar på att få brev i postlådan om att få gå på vår Citizenship ceremoni. Det i sig är ju roligt, men vi behöver vara citizens för att få gå vidare med banklån för att kunna köpa ett hus så småningom. En sådan liten teknikalitet, för vi har ju redan fått besked att vi är godkända för medborgarskap. Men men, vad kan man göra?
Vi fick också reda på att någon har brutit sig in i våra postlådor. Alla tre husens var tydligen uppbrutna i tisdags. Vem gör ens det? Troligtvis var det några fulla ungdomar. Men detta får mig att tänka att de har snott våra brev. Det är 2020 och det enda sättet man kan få reda på datumet för ceremonin är brevledes. Suck. Ingen tur i livet.
Förutom väntandet på ceremoni, pengar och hus så väntar jag på helgen. Men den är i alla fall snart här. Då blir det Sydney och hotell och bort från ungar och kvalitetstid med bästa K. Sedan räknar jag med att min förkylning ska vara över till nästa vecka så att jag kan gå tillbaka till gymmet.
Livet just nu går ut på att vänta och jag gillar det inte.
/CC
KommenteraDet kanske inte var ett skitbra sammanträffande att båda barnen har börjat ny skola/dagis precis samtidigt som jag har varit tvungen att jobba som en gnu.
Särskilt för O verkar det vara jobbigt. Han är van vid att jag kommer efter jobbet för att hämta honom och B och så åker vi hem tillsammans. De senaste dagarna har jag jobbat från tidigt till sent och inte kommit hem förrän barnen gått och lagt sig. Så även idag, verkade det som.
Men när jag kom in genom dörren närmare åtta ikväll så var O fortfarande vaken. Jag hörde honom säga till T att ”Nu is my mamma coming home” på den där speciella blandningen mellan svenska och engelska som han har och som är så himla söt. Tydligen hade han gått runt på dagis hela dagen med sin ryggsäck på sig. Redo att gå hem, antar jag. Han har det nog lite jobbigt just nu, lilla älsklingen.
I alla fall så tog det inte mer än lite kramar och en macka innan han kunde gå och lägga sig i sin säng och somna gott. Han visste att alla var hemma och att allt var som vanligt och kunde koppla av. Jag tror inte att detta skadar honom på något sätt, jag tror till och med att det är nyttigt. Men jag måste ändå säga att det är inget jag tycker om. Ett av mina bästa talesätt är att en förälder aldrig är gladare än sitt minst glada barn och så är det ju verkligen.
Själv är jag annars en blöt trasa med halv-Corona. Förkylningen började innan jag åkte och frotterade mig med sjuka människor uppe i Gold Coast, så jag är troligtvis okej. Jag tycker bara om att klaga. Men veckan känns ändå mest som en enda lång uppförsbacke till lördag då jag och K ska ha Sydneyhelg och sova på Four Seasons. Längtar!
/CC
KommenteraDå var dagen full av ”First Day” avklarad.
B började skolan och det gick hur bra som helst. Allteftersom morgonen gick så blev hon tystare och tystare, det var nog lite nervöst såklart, men när vi sade hej då och gick ifrån klassrummet så var det ändå inga problem alls. Hennes lärare och upplägget verkade så bra och mysigt och man kände att man hellre ville krypa in där och stanna än att åka vidare till jobbet.
För O gick det inte riktigt lika bra till en början. Han skrek och hulkgrät när T gick därifrån, men tydligen hade det också lättat efter fem minuter och allt hade blivit bättre. För mig blev det jobbstart vid elva och då informerades jag om att vi alla skulle jobba över eftersom att det är så mycket att göra denna veckan. Så kan det gå. Tur att inte mycket annat var planerat. Gymmet får vänta ännu längre, jag är fortfarande sjuk (Corona?).
Alltså har jag inte hunnit mycket mer än att komma hem, få lite uppdateringar av T som har roddat hämtningar och läggning, och så var vi såklart tvungna att titta på sista avsnittet av Wisting, vår serie. Den var bra, men det är störigt för de har lämnat extremt många lösa trådar under hela serien. Inte på det sättet att de vill göra en säsong två och knyta ihop allt då, utan bara lämnat. Väldigt störigt.
Imorgon blir ännu en lång dag, som alltid varannan tisdag, så nu är klockan tio och jag tänker vara smart och lägga mig för natten. Hej och hå.
/CC
KommenteraImorgon börjar min lilla flicka skolan.
Hon är 5,5 år gammal och ska ta på sig sin uniform, få sitt hår flätat eller uppsatt i tofs med den mörkt blåa skolfärgen på hårbandet och klampa iväg med sina fula svarta uniformsskor. Så mycket som liknar min egen skolstart för alla dessa år sedan och så mycket som inte gör det.
Vad tycker jag egentligen om uniformer? Är det enbart positiv påverkan att kalla sin lärare Mrs. Efternamn (i B’s fall är det en kvinna som är gift)? Jag vet vad jag tycker om det faktum att vi måste packa tre olika slags lunchlådor, en för fruktstunden (om än liten), en med snacks för recess och en vanlig lunch (läs: macka). Jag tror inte på något sätt att det är dåligt för B, tvärtom, men det ställer ganska höga krav på oss som föräldrar och vår organisationsförmåga. Särskilt nu när O precis byter till ett dagis där han inte behöver lunchlåda.
Idag har vi hunnit panikstressa till simningen klockan tio, men komma fem minuter för sent, sedan åka till Ettalong där vi köpte fruktsallad och färskpressad juice och lät barnen leka på lekplatsen och sedan åkte vi till Erina Fair. Där tittade vi efter pennskrin och pennor, ryggsäck och så köpte vi mat till veckans lunchlådor. Efter ett tag fick O nog och jag satte mig på en bänk med O i knät och B bredvid och så fick de titta på min telefon en stund.
Men det skulle jag inte gjort. När T kom tillbaka efter att ha köpt sig ett par shorts och jag stängde av efter att ha förvarnat ett par gånger så fick O panik. Det var bara andra gången i livet jag har sett honom få ett sådant utbrott. Han skrek, sparkade, bets och jag fick bära honom genom köpcentret medan det kändes som jag hade en miljon heta blickar på mig. Hela episoden tog nog en halvtimme och han skrek och skrek och tillslut hade han saliv som skummade ur munnen och liknade mest en rabiessmittad räv med fradga. Jag skulle satt ut honom i skogen.
Herregud. Jag kommer ihåg hur hemsk B var i tvåårsåldern. Snälla, jag vill verkligen inte gå igenom allt det ännu en gång. Låt mig slippa!
Men nu kör vi ny vecka med ny skola och nytt dagis. Inte så mycket som händer just nu alltså. Phew.
/CC
Kommentera