Jag hade precis ett seriöst psykbryt. Det känns i och för sig som att det händer lite för ofta just nu. Antagligen för att jag är trött, stressad och i obalans allt som oftast.
Denna gången var droppen i samband med att T åkte till verkstaden imorse. Det var ju toppen att han gjorde det. Men han fick för sig att städa bilen och då rev han bara ut allting som var där inne och lade precis nedanför trappan i hallen (as you do?). Jag har tokjobbat hela dagen och har sett det, men inte brytt mig överdrivet mycket. Men nu ikväll när klockan var halv åtta och jag äntligen slutade jobba och kom ut i köket så var det bara dags att börja plocka. Inte högen, den får han ta, men alla andra rum ett efter ett.
T går ut med ungarna och sprutar dem med vattensprutan och de har jättekul alla tre. Och det är ju en bra sak och det är kanske mitt eget fel, men jag bara går och plockar och plockar och mitt liv bara rinner iväg medan de andra (T i detta fall, ungarna är ju bara ungar) kan slappna av och njuta. Dag efter dag, månad efter månad. När de kom in (och för övrigt droppade ner hela huset utan att torka upp), så frågade jag varför han inte hade tagit undan högen och hans svar var att han hade ”inte hunnit dit ännu”.
Då blev det psykbryt och skrik från min sida. Jag borde kanske inte berätta detta för det ställer varken mig eller T i ett bra ljus, men jag är en ärlig människa och det vore konstigt att skriva om min dag och utelämna detta. Det blir bra om en liten stund och imorgon är en bättre dag alldeles säkert, men just nu är det ganska argt.
/CC
Kommentera (1)Vi har haft ännu en härlig dag! Och som vanligt är problemet med extremt bra helger att jag får ångest över skillnaden mellan de fantastiska helgerna och de inte så fantastiska vardagarna. Detta är ju någonting som jag måste jobba på för det har definitivt med inställning att göra också.
Vi har i alla fall spenderat dagen i Ettalong och började med korvgrillning på en filt vid vattnet, fortsatte med lek på lekplatsen och här tog jag en promenad längs boardwalken i min ensamhet medan ungarna lekte. Det var så mysigt att få gå själv en stund och titta på hus. Det är min favoritset-up för övrigt, hav på ena sidan och hus på andra. Det bästa av två världar helt enkelt.
Efter lekplatsen tog T och ungarna ett dopp såklart och jag satt på stenmuren och tittade på. Det var långgrunt och fritt från vågor vilket betydde lite lugn och ro eftersom man inte behövde passa på ungarna lika mycket som på de andra stränderna vi oftast besöker.
Klockan är tre och vi är på väg hem, man hinner göra mycket när man kör hemifrån redan halv tio, och tanken är väl att vi ska få lite gjort hemma i huset också. Det är bara så himla tråkigt att åka ifrån soliga, härliga dagar utomhus för att hänga inne i vår grotta. Det är för övrigt det jag ser mest fram emot ifall vi får det Turkosa Huset (eller något annat hus i annat fall)- att det är ljust och härligt även när man är inomhus. Vårt hus nu är inte så illa egentligen, men köket i mitten av huset utan några fönster är inte min melodi. Innan veckan är slut borde vi få veta hur det går med husköpet.
/CC
KommenteraVi har haft en riktigt bra dag, ifall man bortser från den stunden när jag stod i badrummet och skrek i vredesmod till mina bråkande ungar att ”Ja, men slå varandra då! Slå hårdare nu när ni ändå är igång. See if I care!” Sen stormade jag ut till T i köket och sa att nu får du ta hand om dina ungar, jag blir gaaaalen och så stängde jag in mig i vårt sovrum och tog en lång dusch. Sen blev det bättre och då gick jag och pratade med de små liven och sade förlåt. Varför är det ibland så himla svårt att vara den person och den förälder man vill vara? Jag hör saker komma ur min mun och tänker, men herregud det är ju jag som ska vara den vuxna här. Tåls att jobba på! Förhoppningsvis blir det bra människor av dem ändå.
Vi var på B’s gymnastik imorse och hon tyckte att det var precis lika roligt som sist. Det är skönt att se när hon hittar rätt, simning och gymnastik är rätt, men Nippers och svenskaskolan not so much. Men man kan ju samtidigt inte älska allt hela tiden. Därifrån åkte vi till MacMasters och köpte med oss Subway som vi brukar. Lunchen intogs på lekplatsen och därefter gick vi den lilla promenaden som vi brukar, fast tog en liten extrarunda också. Det blev inget bad för det var lite molnigt och inte jättevarmt.
Efteråt så åkte vi såklart förbi Wagstaffe och hängde en liten stund och så direkt till Terrigal och den lilla affär som öppnat och som säljer munkar. Och nu ikväll så gick jag faktiskt ut och joggade för andra gången på en vecka! Så himla skönt! Och därefter var det dags för mig att skrika på ungarna. Upp och ned, ned och upp.
Det har i alla fall varit skönt att inte tänka så jättemycket på husköpet för en dag.
/CC
Kommentera
Nope, vi blev inte husägare denna veckan heller. Det är fasen vad lång tid det ska ta.
Vi har fått huset värderat till vår köpesumma nu och det är ju bra. Dessutom var vi på posten idag för att identifiera oss och som tur var godkände de T’s identitet med juristens brev som underlag för översättningen av hans å och ö. Men nu ska banken skriva ett brev om att vi får unconditional approval och sedan ska tydligen en annan avdelning på banken godkänna detta och därefter ska vi betala deposition och skriva under kontraktet. Så nästa vecka borde vi klara av det. Troligtvis i slutet på nästa vecka. Men så har jag sagt innan. Jag hade helt enkelt ingen aning om att det var så här mycket pappersarbete hos olika människor som skulle klaras av. Och jag är fortfarande nervös över att ägarna ska dra sig ur. Jag vill så gärna att detta ska gå vägen!
Ikväll hade vi i alla fall K med familj här på pizzakväll. Vi försöker att träffas varannan fredag hos dem och varannan hos oss. Men idag var det någonting med ungarna som gjorde att de var så högljudda, livliga, busiga och jag vet inte vad. Så det kändes bara som att hela kvällen gick ut på att reda ut skador och gnäll och mitt huvud gjorde ont. Så just ikväll var nog inte den bästa träffen vi haft, men ändå mysigt att ses såklart.
Nu är klockan snart halv elva men jag tänker gå och lägga mig redan nu. Är så himla trött och över. Hej då jobbiga men ändå spännande vecka, nu tar vi helg.
/CC
KommenteraJag har en sådan skön känsla i kroppen. Jag var nämligen ute och joggade ikväll. Som vanligt kan man nog mer kalla det lunkande än joggande, men det spelar ju ingen roll!
Jag har berättat tidigare att jag har kommit in i en lång period där jag har noll motivation till att röra på mig. Det har nog varit runt två år nu men bara blivit värre och värre. Jag brukade älska att ta en promenad, men nu känner jag mig bara likgiltig. Och i ungefär sju år älskade jag gymmet och träning. Det var mitt liv och jag mådde så himla bra av det. Det var till och med så att när man skulle sätta epidural på mig när jag skulle föda B, så frågade doktorn om jag var elitidrottare för jag hade så mycket muskler runt ryggraden. Det var följden av allt det skrot jag hade lyft.
Det jag försöker komma till är att jag längtar tillbaka till att ha träningen som en naturlig del i mitt liv. Jag kan inte träna sex gånger i veckan längre, och det behövs ju inte heller, men ett par till tre gånger riktig träning och så promenader de andra dagarna hade väl kunnat vara ett rimligt mål. Jag jobbar på detta.
Nu undrar man kanske hur det gick när värderaren kom ut för att titta på Turkosa huset imorse. Först nu ikväll fick vi reda på att huset har blivit värderat till vårt köpepris, jippi!!! Men vi vågar fortfarande inte ropa hej, det är en sådan djungel det här. Imorgon ska vi gå till Post Office och visa alla våra ID- dokument. Vi ska också lyckas skriva på en kopia av kontraktet för att banken ska kunna skriva ett dokument om att vi faktiskt får köpa huset med hjälp av deras pengar. Men det roligaste av allt (låt oss kalla det roligt istället för diverse fula ord) är att T måste få ett dokument av vår advokat som han sedan måste skriva på FRAMFÖR en Justice of the Peace för att han har både å och ö i sitt namn och myndigheterna här trilskas med att översätta dem olika (aa och oe eller bara a och o). Så T är inte samma person på sina viktiga identitetsdokument, pass och körkort, citizenship certificate och Medicare card.
Jag orkar inte. Är det inte det ena så är det det tredje. Men nu biter vi ihop in i det sista, gör allt vi kan för att skynda på detta hjul som rullas i uppförsbacke och om vi har tur, fantastisk tur, så står vi där i slutet med ett turkost platthus med asbest i väggarna och fantastisk utsikt, vilket vi kan få äran att kalla vårt hem.
/CC
Kommentera (2)