Jag tror att jag behöver något att se fram emot.
Just nu går vardagarna medan jag längtar till helgen. Helgen är slut innan jag har hunnit blinka och varje gång känner jag att jag orkar verkligen inte en ny vecka. Jag kan inte göra det igen!
Samtidigt går jag och myser och har många delar av varje dag som jag verkligen ser fram emot och njuter av. Men jag kan inte komma ihåg senast vi var på semester. 2019 var vi på vår senaste Sverigeresa och efter det har vi sparat så mycket vi bara kan till huset och inte tillåtit oss själva någonting annat.
Så trots att vi måste köpa ny bil, fixa vattenläcka och är skyldig massa till Centrelink så kunde jag inte låta bli att titta på Airbnb och drömma om en liten långhelg någongång i september eller så. Man måste ju faktiskt få unna sig ibland för att inte bli helt galen.
Idag har vi i alla fall haft en härlig dag och åkte till MacMasters för att gå vår mysiga runda som vi hittade för någon vecka sedan. T har även tvättat framsidan med sin högtryckstvätt och som den nyblivna husägare han är så älskar han det. Men jag ska inte klaga för det blir ju fint.
Nu ska jag sova så att vi kan börja en ny vecka, Groundhog Day.
/CC
KommenteraIdag tog vi äntligen tag i att måla listerna i ungarnas rum. Det är som bekant sådant som lätt skjuts på framtiden alltmedan man går och stör sig på ojämnheterna som målats utanför när vi målade väggarna. Så imorse flyttade vi in alla möbler i mitten av rummet, slipade, tejpade och målade i tre omgångar. Och så ikväll satte vi tillbaka möblerna och vips så är rummet klart. Fast förresten, vi ska måla fönstret vitt också, inte själva fönstret såklart (kul skämt, CC), men det får bli senare.
T och ungarna åkte till Spoon Bay och sprang lite på stranden för att kidsen skulle göra av med energi. Så jag fick åtminstone lite lugn och ro medan jag målade listerna. Bättre det än att ha ungarna därinne var femte minut för att snacka sönder en och pilla på allt.
Nu är det lördag kväll och vi har börjat på en ny serie, The Bureau, medan vi åt en riktig åttiotalsklassiker i form av potatisklyftor, fläskfilé och gorgonzolasås med isbergssallad. Väldigt gott. Som ofta på lördagskvällen har jag ångest för att helgen snart är över. Med det ska jag gå och lägga mig och fly in i min bok.
/CC
Kommentera
Vi har börjat lägga oss orimligt sent på sistone. Det är nog en följd av att ingen har en tid att passa i skolan eller på kontoret. Eller, vi har ju tider att passa, men man behöver inte vara uppe och fixad för en dag i stan och ha hunnit droppa av kidsen innan dess etc. Samtidigt så blir läggningen lite mer flytande och barnen är uppe längre, då är vi uppe längre för att få lite vuxentid alls och sedan måste jag hinna titta på Farmer Wants a Wife och läsa min braiga bok. Så då är det inte konstigt att det blir sent.
I alla fall så var jag lite trött imorse på grund av ovan. Och därför låg jag fortfarande i sängen, precis på väg att gå upp, när det knackade på dörren klockan åtta. Så kommer alltså bilmekanikern igen. T är ute på morgonpromenad så det är jag som får gå. Håret på ända, pyjamas och morgonrock. Och morgonwhiskeyröst. För något år sedan hade jag dött om någon sett mig så. Jag kunde till exempel aldrig lämna huset utan mascara. Men nu kände jag ändå att jag inte orkade bry mig så mycket.
Jag kan inte bestämma om det är för att jag börjar bli gammal, eller om det bara är en mer hälsosam syn på livet. Jag bara tänker att man börjar släppa på saker allt eftersom, sådant som tidigare var väldigt viktigt. Helt plötsligt har man vanliga trosor istället för stringtrosor i byxor där det blir kant. Man skiter i att raka benen så noga och man struntar i mascara. Igen, det är inte hela världen, men jag kan inte låta bli att tänka att det var alla de där sakerna som man undrade varför mamma gjorde, eller inte gjorde snarare, när man var yngre.
Är det så att ålderdomen kryper på en och att dessa små saker som förr var så viktiga fasas ut en efter en tills man vaknar upp som en gammal tant en dag?
/CC
KommenteraBOOOM! Där slog det till igen. Som ett godståg kom det och körde över mig och jag måste koncentrera mig allt jag har för att inte varenda molekyl i min kropp ska flyga ut och lösas upp. Jag håller på att bryta ihop i gråt hela tiden och vet inte hur jag ska klara dagen. En helt vanlig, härlig, söndag i mitt liv.
Jag klarar inte av verkligheten! Det är verkligheten som kommer och förstör med sitt fula ansikte. Sitt monotona sätt med vardagsbekymmer, tristess, jobb, barnbråk och lunchalternativ. Det känns allt så jävla banalt. Och samtidigt vet jag ju att det är i det vanliga som det viktiga bor.
Jag tvivlar inte på mitt val av partner och barnens val av mig som mamma. Jag älskar mitt hus och att bo här, men jag kan bara inte förstå hur man kan förväntas gå runt i ett enda liv och bara vara nöjd med att livet går och de små små solglittrande ögonblicken man får ska liksom räcka.
Så vad vill jag egentligen? Festa hela nätterna, vakna i nya länder med nya människor, prova heroin? Knappast. Hålet blir nog ännu djupare efteråt. Går alla med mig runt och känner likadant? Varför är det bara jag som pratar om det i så fall?
Den tråkiga förklaringen kan vara menscykeln. Jag har känslan att jag oftare får denna känsla i samband med mens. Så nu har jag börjat göra notes i min app. Men även om det hade varit skönt om det hade varit en förklaring så hade det samtidigt varit så jäkla sorgligt. Är detta alltså inte en del av mig utan bara kemikalier som spelar mig ett spratt? Är det inte min egen hjärna utan något i maskineriet?
Men det finns faktiskt och det är verkligt för mig.
/CC
Kommentera (2)Idag kom vi oss ut på utflykt för första gången på evigheter! Först var T borta över ett par helger, och så hade vi en massa kalas etc., sedan var det flytten och måleri och viljan att hänga i nya huset. Och nu är det visserligen lock-down, men man får lov att åka ut för att ”motionera” med sin familj.
Så vi åkte vår gamla runda, till Wagstaffe och gick runt lite. En vanlig dag hade vi satt oss ner och ätit picknick, men det får man inte nu, så vi gick bland husen istället samt hittade en ny brygga. Därefter åkte vi till MacMasters och parkerade lite längre upp istället för vid stranden. Vi hade tänkt gå på vår lilla skogspromenad.
Dock brukar vi alltid vända när man kommer till en grind vid en skogsväg. Idag gjorde vi inte det. Vi gick lite till och sedan upp för en backe och döm om vår förvåning när vi kom fram till ett riktigt härligt ställe med utsikt åt alla håll, härlig natur och havet såklart. Det kommer nog att bli en favoritutflykt framöver och vi hade ingen aning trots att det ligger så nära där vi brukar röra oss.
När vi kom hem hängde vi en stund ute i trädgården och när det blev för mörkt så bakade jag rabarberpaj. Och nu har vi kollat sista avsnittet av Sex/Life. Det är en helt fantastisk och skitjobbig serie som beskriver så himla mycket det jag så ofta känner, att livet borde vara mer än vardagen. Men det är väl det som är hela grejen, alla hade vi väl velat äta kakan och ha den kvar. Särskilt om kakan är så sexig som i denna serien. Livet är så jäkla svårt.
/CC
Kommentera