VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Rakt från hjärtat

Jag är en människa som lever väldigt mycket inne i mitt huvud.
Det är en hel värld där inne; spännande, fantasifull och helt utan gränser. Jag ser inget problem med det utan tänker mer att det är en bonus att jag kan leva två liv.

Drygskåpsmin. Jag har en dålig och väldigt gravid dag.

Drygskåpsmin. Jag har en dålig och väldigt gravid dag.

Jag älskar mitt ”riktiga” liv (såklart, annars hade jag gjort något åt det). Men jag måste ändå säga att jag ibland kämpar med att livet med barn är så oromantiskt. Man tvingas verkligen leva här och nu och även att prata och fixa med helt vardagliga, tråkiga saker. Det ska serveras mat x gånger om dagen och sedan ska matplatsen och köket saneras. Det ska städas leksaker och bråkas om duschande, vilka byxor man ska ha på sig eller vilket håll jackan ska sitta åt. Mycket av detta hade jag (och säkert många med mig säkert) gärna sluppit.

Magin från livet i huvudet är svår att hålla kvar de dagar som är extra mycket barn. Jag älskar att umgås med min dotter, hon är mitt allt och jag är otroligt glad över att ha en liten pojk på väg. Detta vill jag inte ska missförstås. Men jag hade samtidigt velat finna ett sätt att göra barnvardagen lite mer magisk (såklart finns det flera små stunder om dagen som faktiskt är magiska) och filmisk. Jag är så girig, jag vill att varje ögonblick ska vara himlastormande att varje dag ska levas som vore det den sista.

Men det går ju faktiskt inte.

/CC (Idag väldigt gravid, trött och med halsbränna)

Kommentera

JAG ÄR GRAVID!

Okej. Dags att uppdatera. Så vad är det som händer här då, i min lilla del av världen? Jo, jag är ju preggers!

Det är visst en liten bebis därinne (ursäkta dålig kvalitet).

Det är visst en liten bebis därinne (ursäkta dålig kvalitet).

Idag är det vecka 17+1 och jag börjar äntligen komma ur min värsta illamåendebubbla. Tröttheten är kvar, men hellre bara den ensam än blandat med den där jäkla yrseln och klumpen i halsen som gnider på kräkreflexen.

Men, förutom illamåendet, så har det även varit jobbigt denna gång rent psykiskt. Jag fick ett missfall i september förra året och då denna graviditeten känts precis likadan som graviditeten där jag fick missfall (och varit helt totalt olik graviditeten med B), så var vi så oroliga att det skulle hända igen. Jag är normalt inte en sådan som oroar mig så mycket på detta sätt, men det gick bara inte att stänga av.

Och så började jag blöda. I vecka elva. På precis samma sätt som sist. På Ts födelsedag. Så morgonen spenderade vi på Early Pregnancy Assessment Clinic och var säkra på att nu var det kört. Igen. Men, när vi till slut kom in på ultraljud så såg vi en liten bebis som rörde sig som en galning och vi båda två bara bröt ihop i tårar. En sådan lättnad!

Sedan dess har det rullat på snabbt. Jag har varit hemma från jobbet vissa dagar då det inte gått att lämna sängen, jobbat hemifrån andra, då det varit mittemellan, och kämpat på så gott jag kunnat. Men som sagt, nu har det varit bättre sedan en, två veckor tillbaka och det är så skönt!

Nu kan jag börja leva lite igen och vara glad på riktigt för att vi ska bli fyra i familjen. Tvåbarnsmamma, here I come!

/CC

Kommentera

BARN//MISSFALL

Det här med barn.

När vi bestämde oss för att det började bli dags för att försöka få barn i 2013 så tog jag ut spiralen och vips!, på första försöket blev jag gravid. Rolig kuriosa kan vara att B blev till i Sverige på vår semester där, så hon är en mycket svensk australiensisk medborgare.

B sover på stranden.

B sover på stranden.

Jag hade det väldigt jobbigt i början av hennes liv. Jag blev aldrig diagnostiserad med Post Partum Depression, men så här i efterhand tror jag att jag hade en släng av något.

Det var otroligt svårt att gå från den träningsgalna, självständiga tjej som alltid var ute och åt eller hittade på roligheter med sina vänner i det vackra och pulserande Sydney, till en trött och skadad mjölkmaskin. Jag hade inte några som helst problem med att knyta an till min nya bebis och det är jag väldigt glad för, men den stora förändringen (trots väntad) blev för mycket för mig.

Dessutom hade jag en lång förlossning (30 timmar) som slutade med tvingad epidural och foreceps (tång?). Dock hade inte epiduralen hunnit verka när de var tvungna att dra ut B då hennes heart rate sjönk drastiskt och därmed var det första hennes små öron fick höra: ”That hurts like f*ck!” när de skar för att komma till med tången.

B i blåbärsskogen.

B i blåbärsskogen.

Nåväl, efter ett och ett halvt år kom en klar vändning och nu, när B är två och ett halvt, njuter jag mycket av att vara mamma. I slutet på 2016 började jag känna mig redo för ett syskon till B, jag har alltid sett mig själv med två flickor, och tanken blev starkare när båda mina svenska tjejer här blev gravida. Det vore ju drömmen att få vara mammalediga alla tre på samma gång!

I augusti när vi kom tillbaka från Sverige slutade vi använda skydd och jag köpte ägglossningstest för att ha lite koll på bättre dagar osv. Ägglossning två efter detta blev jag gravid. Vi blev jätteglada, såklart, och delade så småningom med mina gravida vänner trots att det fortfarande var tidigt.

I vecka sex gick jag på ultraljud. Allt såg bra ut, men man kunde inte höra hjärtljud, vilket tydligen är helt normalt så tidigt. Jag skulle komma tillbaka efter en eller två veckor. Under denna tiden var jag väldigt trött, hade extremt ont i brösten och mådde illa på eftermiddagen och kvällen. Jag tyckte hela tiden att det var underligt att denna graviditet var så annorlunda mot min förra, vid denna tiden låg jag hemma på soffan sjukskriven och var grön i ansiktet då, men hopades så innerligt att jag skulle slippa det vidriga stadiet denna gång. Ibland tänkte jag till och med, det kanske är en pojke och att det är som de säger att man mår mindre illa med pojkar.

I nionde veckan började det komma lite blod i trosan. Inte mycket och inte klarrött. Ingen fara, intalade jag mig, det blöder ju ofta lite och gjorde även när jag var gravid med B. Men det fortsatte bli färg på pappret när jag torkade mig och dagen efter gick jag till min GP som bokade in mig på Early Pregnancy Assessment Clinic morgonen efter. T och jag gick dit, det var mycket väntan, men till sist fick jag göra ett ultraljud som visade att plutten inte hade växt något sedan sist för två veckor sedan. Det var med allra största sannolikhet ett missfall. Vi fick vänta lite till och jag messade till min chef att jag troligtvis inte skulle komma in till jobbet den dagen och berättade kort vad som hänt. Hon hade inte ens misstänkt att jag var gravid.

Våra farhågor blev bekräftade att jag hade fått missfall i slutet av vecka nio. Nu var det bara att välja metod. Antingen kunde vi bara vänta på att allt kom ut av sig själv eller få ut det med piller eller ingrepp, vilket de inte rekommenderade. Vi bokade en tid för alternativ två, piller, dagen efter.

Alla bilderna har min fina T tagit.

Alla bilderna har min fina T tagit.

När jag messade min chef och skrev ordet missfall så kände jag hur jag ville gråta. Men då vi satt i ett tyst väntrum tillsammans med en massa andra människor tänkte jag, Äsch, jag får bita ihop tills vi kommer hem. T tog också ledigt den dagen och dagen efter och från sjukhuset åkte vi och åt lunch på ett härligt ställe här borta där man normalt inte får bord. Vi hade mysigt och kände oss okej. Det som hände är att den där gråten aldrig kom. Jag har fortfarande inte gråtit över mitt missfall. Och det känns lite konstigt.

Dagen efter åkte jag så in till sjukhuset och låg där i åtta timmar medan jag fick olika sorters piller för utdrivning. De gav mig stark smärtlindring så smärtan var absolut överkomlig. Jag skickades hem med rådet att vara ledig och sängliggande dagen efter också. Det blödde hela tiden, men inte så mycket som jag förväntat mig och inga kramper.

Två veckor senare fick jag förklaringen, pillerna hade inte funkat helt och det fanns tissue kvar inne i mig. Vi valde att vänta i två veckor till för att se om det kom ut av sig själv och två dagar innan jul, efter en dryg månad av ”mens” så fick vi det glada beskedet att allt var ute. Bästa julklappen! Nu var allt slut och vi kunde börja på nytt igen.

Jag vet att ett missfall är väldigt olika från person till person och beror mycket på omständigheterna. Vi har redan ett barn. Det betyder att vi vet att allting har fungerat en gång och sannolikheten är ganska stor att det ska göra det igen. Dessutom gick det snabbt. Vi hade inte försökt i månad efter månad, år efter år. Och sedan, nummer tre, det kändes inte verkligt. Jag kände mig gravid, jag hade symptom, men inte ens en tiondel av de jag hade förra gången. Kanske kände jag undermedvetet att det var något som inte stämde?

Jag tänker så här; om vi blir gravida igen och allt går som det ska så var detta en väldigt jobbig sak som hände, men absolut överkomlig. Dock, om vi inte kan få ett till barn är detta missfallet början på en katastrof i våra liv.

Men, jag ger inte upp än!

(Observera att detta är våra upplevelser och mina tankar. Jag pratar inte för någon annan än mig själv och dömer ingen för några tankar eller känslor annorlunda än mina. Jag är även extremt tacksam och medveten att jag har ett barn redan och att det hade kunnat vara värre.)

/CC

I’m writing about the hardships of falling pregnant, having a young baby and also the miscarriage I had in October last year. I’m sharing my thoughts and experiences on what happened to me. Someone else in the same situation would probably say something totally different. But this was me. This is me.

/CC

Kommentera

För att få de senaste uppdateringarna