Ja, vad ska man säga? Jag bröt ihop och grät imorse igen. Men man orkar ju inte komma in här och höra en massa tråkigheter hela tiden. Kanske ifall man själv också mår dåligt, i syfte att känna sig mindre ensam i sin situation. Men annars är jag lite av en buzz killer och har varit ett bra tag.
Ibland mår jag inte så bra helt enkelt. Och jag har egentligen ingenting att må dåligt över. Jag har den bästa familjen och bor i paradiset. Jag har hälsan och de runtomkring mig också. Och så vidare. Men det spelar ingen roll. Om man har lätt för att få ångest och känna sig nere så spelar det andra inte så mycket roll. Det betyder inte att jag inte är tacksam för allt jag har, för tro mig, jag förstår verkligen hur lyckligt lottad jag är. Dock så bryr sig inte kemikalierna i hjärnan (eller vad det nu är) om det när de vill att jag ska må dåligt.
Men sedan blev det lite bättre ikväll och nu klarar jag i alla fall av att inte gråta hela tiden. Det är ändå ett framsteg. Jag måste nog boka in en tid med en psykolog. Jag känner bara som att jag vet vad de kommer att säga. Äter du rätt? Tränar du? Sover du ordentligt? Jag kan ge dig antidepressiva om du vill. Och jag håller ju med. Allt detta är viktigt. Men hur går man till gymmet när man knappt orkar klä på sig vissa dagar? Och tabletter är ett jättebra alternativ, men jag känner att jag vill försöka komma till botten av mina problem istället.
Varför har jag så mycket ångest? Varför kan jag inte ha ett vanligt jobb utan att vilja kasta mig ned för ett stup på morgonen? Varför kan inte jag nöja mig med ett vanligt liv? Varför låter jag som en jäkla trasig skiva? Jag blir så trött.
Återkommer imorgon när det förhoppningsvis finns mer ljus i hjärtat.
/CC
Kommentera (4)Då var det dags för PMS igen och jag sitter här och gråter framför datorn. Så här kan man ju inte ha det. Jag känner mig trött, olycklig och i någon slags hopplöshet. Allt detta är inte verkligt. Jag är inte olycklig egentligen, bara ibland. Och kanske inte olycklig egentligen, bara inte särskilt lycklig. Men som de säger, det är inte meningen att man ska gå och vara lycklig hela tiden. Men det är samtidigt inte meningen att man ska gråta och känna detta svarta.
Jag skrek på O imorse. Vi vaknade sent och morgonen blev stressig. Vi hade bestämt att O skulle tillbaka till förskolan idag efter mer än en vecka borta och han var nog lite nervös, eller ville inte i alla fall. Han skrek och vred sig när jag skulle klä på honom, när jag borstade hans tänder och hans hår och till slut slängde jag borsten i soffan och skrek att jag inte orkar mer. Jag fräste och svor. Det var inte vackert. Men framför allt så blir jag besviken på mig själv. Jag trodde att jag hade kommit längre än att skrika och gorma på mina barn. Så ovärt. För oss båda.
Detta skrev jag i stundens hetta imorse och sedan slutade jag, skärpte till mig och jobbade en vanlig dag så där som man gör när man är en duktig flicka. Men dagen blev, som dagarna ju oftast brukar, bättre. Jag prickade av saker från to do-listan, jag beställde en ny note book att skriva mina morning journals i och vi har troligtvis fått tag på två marsvin som kan bli våra hos en breeder vi blivit rekommenderade. T har också köpt charkuterier och god mat till mig på som han säger ”min sista måltid innan jag lämnar honom och familjen”.
Stackars T alltså. Det är inte lätt att leva ihop med en hormonell, halvdeprimerad övertänkare som alltid vill vara någon annanstans än där man är just nu. Tur att man kan vara fantastisk, rolig och charmig ibland också så att inte han tar barnen och sticker. Det hade varit jobbigt. Men nästan rätt åt mig ibland. Men jag jobbar vidare med mig själv och mina tillkortakommanden, det är väl allt jag kan göra för tillfället.
/CC
Kommentera (2)Efter regn kommer solsken. Fast ibland kommer mer och mer regn tills det blir floods, men för mig idag kom solsken. Jag var lugn och glad och effektiv. Det är ju faktiskt ofta så att när man är på väg att ge upp och bara lägga sig ner och erkänna sig besegrad (som jag var igår) så får man en liten skjuts och så vänder det en stund. Vi ser hur det känns imorgon igen.
Jag sitter och har det mysigt i min ensamhet, T är ute och käkar med killgänget, barnen har haft den goda smaken att somna snabbt och jag funderar på vad jag ska mysa till det med på TVn nu när jag kan välja helt fritt själv. Hemma hos inredningsarkitekten lutar det åt. Men det blir nästan beslutsångest när det finns så mycket olika program att att titta på och på olika kanaler.
Jag är generellt i en helt okej period, men jag känner mig skör och som att minsta lilla vindpust kan få mig ur balans och det skrämmer mig. Det finns ju få saker som är så obehagliga som tanken på att tappa sin mentala kontroll och bara falla. Mörkret är så otroligt mörkt. Precis som att vakna mitt i natten och då inte bara känna igen dagen, fast i en mörk version, utan istället känna ångest, illamående, rädsla och obehag.
Jag balanserar på min lina och hoppas att jag inte ramlar.
/CC
Kommentera
Jag låter som en trasig skiva och jag är ledsen för det, men jag mår inte så himla bra just nu. Vissa dagar i alla fall. Jag har mycket ångest och ont i bröstet och jag kan inte bara låtsas som att allt är bra.
Jag jobbar på att ändra detta så idag har jag gått en promenad (vilket alltid gör mig glad) medan jag lyssnat på podcast om just min situation och vad man kan göra. Tre saker som jag ska försöka börja med:
Detta är en början och så ska jag jobba mot att ta mig till gymmet igen för det är ju mitt bästa. Det är bara svårt när man har kommit ut ur det. Och flyttat ifrån gymmet för den delen, men excuses excuses. Sedan jobbar jag på att få prata med någon men min life coach är löjligt dålig på att ta kontakt. Det går en vecka mellan varje litet tecken på liv från henne. Jag har tittat efter andra coacher också, men de här uppe är specialiserade på företagsledare och högt uppsatta chefer. Tänk att känna sig för värdelös för att få hjälp. Trevligt.
Nej då, det finns folk i Sydney också. Eller så får det bli en vanlig hederlig psykolog. Vi får se. Ett steg i taget, en fot framför en annan.
/CC
Kommentera (6)Det sämsta med att fylla år fyra dagar efter sin son är att man inte alls är särskilt sugen på tårta. Vi har en standardtårta vid födelsedagar, en klassisk jordgubbstårta med grädde, men det är ju inte så att vi bakar en till till mig nu när den andra just tagit slut/blivit slängd. Jag funderade på morotskaka eller Elsa Billgrens goda kaka med citron och vallmofrö, men till slut bestämde vi oss för Britatårta. Jag tror aldrig att vi har bakat den själva faktiskt, men nu får T äran att försöka. Han kom precis och gav mig lite marängsmet och den var definitivt inte misslyckad alls.
Födelsedag alltså, jag fyller 41, och jag har tänkt lite på vart jag är i livet. Det är mycket bra och en del inte lika bra. Jag känner mig väldigt glad och tacksam för min man och mina fina barn, för att få bo i paradiset och för att vi har lyckats köpa vårt Turkosa Hus. Jag älskar även vår Hörna (vår stuga på Österlen i Skåne) även om jag har lite dåligt samvete för att den har fått stå stilla i renoveringen under Corona och husköp. Jag är glad för vår hälsa och familj och vänner. Och en massa småsaker.
Dock måste jag jobba (mycket) på min ångest och på att uppskatta de små sakerna i vardagen. Jag måste även ta mig en funderare på åt vilket håll jag vill, vad ska jag jobba mot. Jag vill helt enkelt jobba på mig själv för att bli en gladare och mer balanserad människa. Men jag har inga problem med att fylla 41 egentligen. Som sagt, det är ju bättre än alternativet.
Imorgon är tanken alltså att vi ska sluta lite tidigare, hämta ungarna och kanske äta pizza i parken i Forresters och sedan gå en runda på stranden. Det ska vara 23 grader på kvällen, men eventuellt lite blåsigt så vi får se hur det känns. Sedan fortsätter firandet i helgen. Så det känns inte som att man kan klaga när livet ändå skiner ganska glatt mot en generellt.
/CC
Kommentera (2)