Redan vid nio imorse gick jag till busshållplatsen för att påbörja den nästan 3 timmar långa resan ner till Sydney. Det är ju inte så långt egentligen, tar ju bara 1,5 timme med bil, men lokaltrafiken är inte helt vad den borde vara. Det blev buss, tåg, buss och jag var som tur framme en kvart innan mitt appointment med nästa titthålskirurg för att få ett andra utlåtande.
Det var dock inte helt vad jag hoppats, han tyckte att jag ev. skulle operera navelbråcket men menar att det kommer inte göra någon skillnad om man syr ihop magmusklerna (trots mesh) då de är så sönderslitna att de ändå bara delar sig igen. Ja ja, det är ju i alla fall samma operation för både navelbråcket och att sy ihop gapet, så det är väl bara att köra på och hoppas på någon slags bättring i alla fall. Annars är mitt bästa alternativ en tummy tuck (just för att man då öppnar tillräckligt för att kunna sy och ordna om som man vill där inne), men då snackar vi en heeeelt annan nivå, vilken jag inte är beredd att köra på med nu i alla fall.
Efter det snabba mötet gick jag till mitt favoritcafé i Randwick där sjukhuset ligger och tog en äggröra med getost och tomat på glutenfritt bröd. Så himla gott! Jag köpte även några nattlinnen till B innan det var dags att påbörja den långa resan hem igen. Denna gång med betydligt fler folk då klockan var halv fem. På tåget satt jag i ena änden av en vagn och hade ryggen mot vagnen. Plötsligt hör man hur en dam börjar hosta ordentligt och någon dunkar henne hårt i ryggen. Man förstår att hon nog har satt något i halsen. Efter ytterligare ett tag av fortsatt hosta börjar hon väsa och kippa efter luft, det låter riktigt obehagligt.
Hela vagnen har vid detta laget riktat sina blickar mot damen, men alla sitter kvar på sina platser och glor. Inklusive jag, då jag sitter så långt ifrån och på ett fönstersäte. Då ställer sig dock en man upp och försöker hjälpa henne, tack snälla man, annars hade jag sprungit dit och påbörjat Heimlich eller något, och efter ett tag hör man hur hon slutar att väsa och kan andas vanligt igen. Jag hör mannen fråga vad som hände och om det hänt förut och damen sa att hon satt lite av sitt snacks i halsen och att det aldrig skett förut. Jag antar att han precis som jag tänkte lite om det var astma eller något med lungorna då hon var till åren. Hur som helst, otroligt obehagligt och jag kan bara tänka mig hur hon kände sig. Allt kan vända så himla fort.
Jag har en sådan huvudvärk så nu tänker jag knyta mig, klockan är 10.00pm. Och jag försöker att inte tänka på hur lätt det kan ske att ens ungar sätter i halsen och att det inte går så bra som idag. Vik hädan, hemska tankar!
/CC
KommenteraGlada besked idag!
Jag var på appointment hos en titthålskirurg och han sa att han kan operera min Diastasis (magmuskelseparation) om cirka åtta veckor ifall jag vill. Och det bästa, tack vare att jag har ett (litet) navelbråck så kommer det att gå på Medicare, dvs. vara gratis! Det är skillnad från att tidigare fått höra att det skulle ligga på runt 70 tusen ur vår ficka. Wihoo! Det är något lurt, alltså.
De frågade om jag ville boka datum för operation där och då, men jag blev lite överväldigad (kände mig oförberedd) och sa att jag ringer tillbaka. Jeeez, snabba vändningar helt plötsligt. Det de gör är alltså att gå in via 3-4 hål och syr ihop magmusklerna. Därefter sätter de in ett mesh (nät) som de ”häftar” fast med 50-60 klämmor. Dessa klämmor bryts ber av kroppen sedan. Läkaren sa att operationen kommer att vara mer smärtsam än jag förväntar mig och kanske inte kommer ge de resultat jag hoppas på, men det kommer i alla fall bli bättre. Jag kommer kunna träna igen och få en stabil core, jag kommer slippa obehagen i att ha ”ett hål” längs med hela magen, vilket knappar på byxorna etc. trycker in i och känslan av gravidmage kommer minska. Sounds good to me! Ska bara googla ihjäl mig gällande risker, misslyckade operationer etc.
Efter detta möte stannade jag på mitt favoritcafé i Randwick där jag inte varit på evigheter och åt scrambled eggs med karamelliserad tomatröra, getost och det godaste glutenfria brödet någonsin. Självklart med en nypressad juice till. Men efter ett tag ringde T och sade att barnen hade vaknat och att han behövde jobba, så då var det bara att ta sig hem igen.
Väl hemma så svidade vi snabbt om och promenerade upp till en fotoaffär för att ta kort till vår medborgarskapansökan. Nu är det inte mycket kvar! Nu ska vi få alla tummar ur och skicka in allt. Helgen har jag satt som deadline.
Dags att bli Aussies.
/CC
KommenteraDet var en rolig dag idag!
T är hemma förresten! Men det var inte det jag tänkte berätta. Utan att jag stack iväg till bussen för att åka till North Sydney i exakt samma ögonblick som T kom hem från flygplatsen med taxin. Hej och puss!- och så sprang jag vidare.
Jag skulle nämligen träffa en plastikkirurg för en konsultation om min magmuskelseparation (Diastasis Recti). Jag håller sakta men säkert på att försöka få koll på vad som kan göras, vart och för hur mycket. Och det var så skönt att vandra in till denna professor, som har opererat multum med folk för Diastasis och verkligen visste vad han pratade om. Han tog en titt och sade att ja, jag har en “significant separation”. Men eftersom jag har väldigt lite extra fett och extra hud, så rekommenderar han en titthålsoperation där man lägger in ett slags nät under musklerna, vilket hjälper till att förstärka området. Han rekommenderade mig till sin kollega, vilken specialiserat sig på just titthålsoperationer.
Efter ett tag sa han att jag var ett sådant bra fall (well, tack för komplimangen?!), så han undrade om han kunde få visa sin student mitt fall också. Visst visst, sa jag. In kommer, liksom på TV, en brunbränd, vältränad, välfriserad godbit och hälsar. Han tittar på min mage och liksom hmmm:ar. ”Intressant”. Alltså, ha ha! Där ligger jag på en bänk och har två vuxna män som klämmer på min mage och allt liknar en scen ur en såpopera. Men, hur som helst, jag fick en massa bra information och ska träffa titthålsmannen i slutet på januari.
Och nämnde jag att T är hemma? Jippi!
/CC
KommenteraNär klockan var halv tio hade vi redan varit uppe i så många timmar, ätit frukost och lekt, så vi gick bara rakt ut till bussen och åkte in till Bondi Junction.
Jag hade fått för mig att jag ville ha en våg som funkar. Den vi har nu är en sådan som man ställer in nollan själv på och jag tror inte att den är så himla exakt direkt. Behöver man en våg, tänker man kanske? Ja och nej. Inte om man obsessar över sin vikt. Men jag äter ju hälsosamt fortfarande och försöker gå ner några kilon till. Detta av flera anledningar, men framförallt för att mina gamla kläder ska passa samt för att jag funderar på om jag ska behöva operera min Diastasis (magmuskelseparation) eller inte. Om jag ska göra det så vill jag veta att jag har gjort allt jag kan (sjukgymnastövningar för att stärka bålen, tappa lite av magfett för att se om det påverkar diastasisen rent utseendemässigt etc.). Ja ja, lång historia om en digital våg, som jag köpte på Target.
Vi gick även en gång till till Pottery Barn och denna gången köpte vi en julduk och en liten julgran i plåt att ha på bordet. Jag är så himla mysjulboande för tillfället. Vi ska pynta i helgen är tanken. Dessutom lyckades jag med konststycket att prova en klänning och tre kjolar medan O skrek i vagnen utanför provrummet och B sprang runt och busade med en kille som jobbade i butiken. Men jag köpte en del fina grejer, så det fick vara värt det.
Direkt från köpcentret tog vi bussen till doktorn här i Bronte, längre bort på gatan. Trots att jag ringde först för att fråga ifall hon var i tid så fick vi vänta en timme. B och O lekte ganska fint i väntrummet (tycker jag det får räknas som i alla fall), men efter ett tag bytte en kvinna plats och sa att hon minsann hade fått nog! Jäkla surkärring! Skulle vara intressant att veta vad hon tyckte att barnen skulle göra i en timme i ett litet väntrum. Alltså, jag fattar att ungar är jäkligt irriterande ibland, men man måste ju ändå ha respekt för varandra. Vi måste ju också få finnas.
I alla fall så fick O klartecken att gå tillbaka till dagis efter sin Hand, foot & mouth och jag fick ett referral till en kirurg som jag ska diskutera just min Diastasis med. Han är specialist på cancer, så jag känner mig inte riktigt värdig, men jag har faktiskt ont och jag upplever att min IBS blivit värre av mellanrummet.
Hem för lunch och vila och sedan mötte vi upp grannarna I och V med hunden Teo för öl/sparkling coconut water för mig i parken över gatan. Vi har inte sett dem på så länge trots att vi bor i samma hus, så det var trevligt med en catch up.
Men nu blir det sängen!
/CC
Kommentera (2)Jag har redan ont i kroppen.
Det började med pilateslektion hos min nya physio/pilatesinstruktör, som visserligen är skitdyr, men faktiskt redan har lärt mig övningar och tips som jag inte kunde sedan innan. Mycket uppskattat! Sedan hem i 45 minuter där jag började städa lägenheten helt oplanerat. Killarna håller fortfarande på och bygger på balkongen, så de låg på knä utanför glasdörrarna och jag låg på knä och skrubbade innanför. Lite awkward, men ändå.
Efter de 45 var jag ännu inte klar och båda ungarna låg och vilade, men jag hade bokat gymdagis, så det var bara att väcka alla och börja lång dags färd mot natt för att komma till gymmet. Där körde jag ben trots att jag redan kände av morgonens pilates. Det är nog bra för mina stackars muskler att bli lite chockade. It’s been far too long. Efter gymmet köpte vi ett överkast till O’s spjälsäng samt sex par trosor till B som verkar ha växt ur alla sina och sedan gick vi hem i regnblåst. Så då var jag bra trött när vi kom hem.
Men dagens lycka var att jag ringde min syster och vi pratade om det faktum att hon eventuellt ska komma hit! Har vi tur så blir det redan i februari, men jag vågar inte hoppas. Hon fyller 40 den 28/1 och vi, tillsammans med mina föräldrar (som ju är hennes dito också) har föreslagit att vi betalar resan för henne hit till Aus! Hon har aldrig varit här, fastän vi bott här i åtta år nu, så det är verkligen dags. Vågar inte ens hoppas på att vi får ihop det. Hade varit så underbart!
Men first thing’s first- sömn.
/CC
Kommentera