Idag var det den stora målardagen igen. Vi skulle måla vänstersidan av nedervåningen för andra gången, högersidan under huset för första och andra gången och så sju stycken stålstolpar som av någon anledning varit gula. Jag tror att den gula färgen är kvar sedan innan huset blev turkost för jag har sett bilder på när det var smutsgult för många år sedan. Så när vi flyttade in var det rött fultegel med trädetaljer i dels gult och dels turkost. Fulmysigt, ja, men inte att bo i en längre period.
Men min söndag började för tredje veckan i rad med att åka och träffa K för en kopp te och en promenad i North Avoca klockan åtta. Det var soligt och skönt och det var som vanligt en magisk känsla att få börja dagen så på en av mina favoritplatser i världen skulle jag faktiskt säga.
När jag kom tillbaka hem så hade T redan börjat att slipa och greja. Och det var ju bra. Det som inte var så bra var att allt från frukosten (utom maten) stod kvar i köket, det låg grejer överallt som han bara hade släppt där han stod och ungarna ville ha snacks (mellanmål typ, antar jag). Så jag kunde inte gå rakt ut och börja måla som jag hade tänkt, utan fick städa/snackfixa och så vidare i en halvtimme först. Mood killer. Men i mitt nya positiva liv ska jag inte fastna i sådant här. Väldigt svårt mitt i situationen.
Vi målade i fyra timmar och under denna tiden hann ungarna måla lite med oss, leka ute i trädgården, leka lite inne och till sist titta på TV. De hade även varit och tagit chips i skåpet. Men vi kände att vi fick lov att vara lite slappare en dag som denna när vi var upptagna så länge. Herr T, även kallad 95-an av mig sedan ett tag tillbaka, ville som vanligt ge upp när vi var till 95% klara. Men jag peppade honom och sa att vi kan ju inte sluta nu! Vi hade ungefär 20 minuter kvar. Och han lyssnade som tur var och vi fick allt gjort. Nu känns det ännu lite fräschare där nere.
Efter en sen lunch klockan tre packade vi in oss i bilen och tog ett kvällsdopp i Copacabana. Det var fortfarande varmt och skönt ute men när jag kom dit kände jag inte längre för att bada (förvånande, jag vet), så jag satt i min lilla beachstol och läste min bok. Inte illa det heller.
Nu lagar T lax och vi ska äta framför Husdrömmar är tanken. Det blir lite paus i Yellowstone för T har inlämning av bilder till fotoklubbens tävling så han har annat för sig. Inte mig emot då jag älskar Husdrömmar! Så nu ska jag mysa ner mig i soffan och njuta av en lugn kväll och ledig dag utan ungar imorgon.
/CC
Kommentera (4)Idag skulle det ske, sidan av huset skulle målas. Vi gick ut efter frukosten och preppade och fixade och så skulle jag måla medan T skulle skruva upp gipsskivor på väggarna i garderoben. Bara det att när det var dags att börja måla så säger T ”Hmmm, jag tror att vi har slut på målarfärg”. ”Va?!” Och mycket riktigt, så var det. När jag undrade varför han inte hade tänkt på det tidigare så menade han att det ju är bådas ansvar att ha koll på. Men som jag sa till honom, om jag betalar räkningarna varje månad så kan jag ju inte bara sluta betala dem en månad utan att säga till och sedan säga att det är bådas ansvar.
Hur som helst, T åkte och handlade färg men sedan blev det som det alltid blir, ungarna var hungriga så vi behövde förbereda lunch, sedan ville vi åka ut innan det börjar regna igen imorgon och några dagar framöver och åkte därför till Copacabana och badade. När vi kom hem igen var klockan halv sju. Men då gick T mer och målade och så blev det mörkt och då satte han på sin bygglampa och så kom han inte in förrän efter åtta när ungarna lagt sig. Det tar en sådan tid att måla teglet alltså. Det sväljer ev hel del och sedan är det svårt att komma in i fogarna. Men nu är det gjort, en omgång i alla fall, och så får vi måla andra lagret när regnandet slutar.
Min lilla mamma fyller år idag så vi ringde och grattade henne nere i Sydafrika också. Henne går det ingen nöd på. Det är härligt att veta att ens föräldrar har det bra. Vi har i övrigt mycket som händer framöver. Det är Os födelsedag på söndag nästa vecka och sedan fyller jag år fyra dagar senare. Därefter är det som bekant snart advent och jul och vår långa sommarsemester (som iofs bara är runt 3 veckor, men ändå). Jag älskar att det gamla livet börjar återvända. Det gamla livet fast bättre, för nu bor vi i Turkosa Huset.
/CC
KommenteraDenna konstanta tyngd som ligger över mig. Allt det vackra som gör att det nästan gör ont i bröstet, att tårarna vill rinna. Men också det ledsamma i det vackra. Varför är det så? Att allting som är riktigt vackert också är sorgset?
Min man och mina barn badar. Det är mitt i vintern men 24 grader i luften. Det är söndag och jag har en känsla av att allting håller på att ta slut. Jag har ofta det. Skynda njuta för snart finns inte detta längre. Undra vad jag syftar på? Vad är det egentligen som ska ta slut? Min familj kommer förhoppningsvis alltid finnas runt mig, havet finns kvar och solen finns kvar. Jag finns kvar och allt det inom mig som känner så mycket, som är så ledset och så glatt, så eftertänksamt och vemodigt, det kommer nog också alltid finnas. För det har alltid funnits.
Vad är det jag vill? Vad är det jag letar efter, vad är det jag tror att jag kommer att hitta som ska få mig i balans? Det är väl som alla säger, att man kan leta högt och lågt, över hela världen, men det man egentligen behöver finns just här. Man måste bara hitta det och lära sig förstå. Jag är långt ifrån att hitta och långt ifrån att förstå.
Men jag älskar också denna mörka och ledsna sida av mig själv. Vem vill vara platt egentligen. Det går ju nästan inte att vara genuint lycklig hela tiden. Det är inte det som är meningen heller. Vi ska inte vara lyckliga jämt. Men ska vi behöva kämpa jämt då? Det är utmattande. Livets kamp. Att hålla sig över ytan och orka gå vidare.
/CC
KommenteraDet är lördag och lördagar upptas ju som bekant mest av husvisningar. Idag blev det tre stycken, utspridda från elva till två. Det första var ett stort och tråkigt tegelhus, det var för dyrt och för bland. Nummer två var ett liknande tegelhus, men hade faktiskt lite personlighet. Det var gammalt inomhus, men tydligen skulle det vara brädgolv under mattorna och det hade fin utsikt ända till havet.
Det tredje huset var ett ganska mysigt beach style- hus, litet men härligt, i Copacabana. Men tydligen har Copa boomat bland Sydneyborna så nu verkar ett litet hus som detta, en 3/2:a gå för $1,2m. Jag orkar inte. T och jag börjar undra om vi måste köpa vad som helst, första bästa hus som kommer upp och som vi har råd med. Antingen det, eller att ge upp och vänta ut denna craziness. Men risken blir ju då att priserna fortsätter stiga och stiga och att vi inte hinner spara i samma takt och att vi då missar out (på svenska?) helt och hållet.
Och Doug med turkosa huset hörde inte av sig idag heller. Vi har i princip gjort allt utom att be på våra bara knän att få komma och titta på det. Det var han som pushade oss från början och sedan när vi blev intresserade var det precis som att han tog ett steg tillbaka. Vi får helt enkelt ställa in oss på att vi inte får se huset förrän på visningen nästa lördag och att vi riskerar att förlora det i ett budgivningskrig. Det har vi i och för sig lång erfarenhet av, så vi kan ju lika bra ligga och bli sparkade på en gång till.
Om det hade varit billigare att köpa en plätt land och bygga själva så hade vi nog bannemej snart gjort det. Vi som inte ens gillar nybygge så hemskt mycket. Nu har vi kört på med detta letande i ett år, så det är väl bara att fortsätta lite till. Skam den som ger sig!
/CC
KommenteraJag är ändå ganska okej med de flesta småkryp och djur (förutom daggmaskar, har fobi), men nu börjar det bli löjligt. Det sitter en Huntsman på väggen här bakom mig när jag sitter i soffan och skriver. Och om man går upp och kissar på natten och tänder ljuset så scattrar det bort ett tiotal små skalbaggar och kackerlackor och det känns ju inte så trevligt. Kanske är det något med vädret som gör att det är extra mycket. Så nu har vi i alla fall bestämt att vi ska spruta inomhus och utomhus för att få bukt på det.
Men så nu idag så lättade äntligen regnet lite på eftermiddagen och vi gick ett spår som vi aldrig har gått förut. Det ligger mellan Avoca och Copa och leder till en stenig strand som heter Winnie Bay. Det var jättefint och gick bra förutom att B var nyvaken efter bilsovning och således grumpy och O halkade i en vattenpöl, blötte ner hela ena tröjärmen samtidigt som han slog huvudet i en sten, suck. Men det jag skulle komma till är djurrelaterat.
På vägen tillbaka till bilen känner jag hur det kittlar till på benet och tittar ner. Först tänker jag att det är en vandrande pinne som sitter på mig, men ser sedan att det är en igel som är på väg över från skon till mitt ben. Jag börjar såklart försöka sopa bort den och drar i den osv. Men det är ju det som är det värsta med iglar, de sitter fast med sin sugklocka och så drar man och de blir liksom som i serietidningar alldeles långa och utsträckta, men släpper inte. Jag var tvungen att skrapa av den med en pinne till slut. Och resten av vägen hem kändes det som om att det kröp en massa iglar innanför kläderna.
Jag har nämligen dåliga minnen av just iglar för när jag var här i Aus första gången år 2000 och jag gick i skolan, hade vi en skogshelg och efter en lång walk fick jag en igel på handen (som jag lyckades dra bort). Men jag fick senare reda på att tre andra i gruppen hade haft iglar i ljumsken som de hittat först senare när de duschat. Dvs, de jäklarna kan krypa upp, gå under kläderna och stanna på ett utvalt ställe med tunn hud, allt utan att man märker det. Huvva!
Men nog om djur nu, i övrigt hämtade vi B från hennes sleep over imorse och det hade gått jättebra. Vi hann även titta på ett hus vi inte tänker köpa och sedan åkte vi på utflykten och jag blev överfallen av en igel. Men det gick det med.
/CC
Kommentera