Då har vi sagt hej då till min lilla mamma och pappa efter att ha haft dem här i exakt en månad. Det kändes lite ledsamt att krama dem när de körde iväg i bilen, då T skulle skjutsa dem till flyget. De nästföljande två timmarna känner man en saknad som om att man har förlorat en kroppsdel ungefär, men jag har lärt mig att det blir så varje gång någon varit här en längre stund, men jag vet också att känslan går bort lika snabbt som den kommit.
Denna gång kände jag dock även en känsla av ånger och besvikelse på mig själv för att jag vid flera tillfällen inte har kunnat hålla igen och sagt saker/startat bråk som jag vet inte leder någonstans. Har de inte ändrat sig på dessa 43 år som jag känt dem så kommer det med all sannolikhet inte att hända nu heller. Men på det stora hela har vi haft det mysigt och trevligt. Och det allra bästa är att barnen numera känner sina morföräldrar på riktigt, inte bara genom en skärm.
När den melankoliska känslan gått över, fast den är faktiskt vacker den med, så lyssnade jag på musik och gick runt i huset och bäddade rent sängar, lade tillbaka allt på sina platser och allmänt njöt över att solen tittade in och att himlen var klarblå. Vi lever så bra här, men ofta är jag inte människa nog att se det genom mina arga moln i sinnet. Fast tacksam är jag alltid. Intellektuellt vet jag hur bra vi har det.
Nu har det börjat skymma och jag håller på att fixa middag till barnen. T kommer nog tillbaka från flygplatsen snart och då ska det bli ett nöje att få intaga resterna av vår indiska beställda mat från igår framför något mysigt på TV. Förutom en filmkväll som jag initierade så har jag inte sett någonting på en månad. Och jag älskar att titta på serier och filmer och har verkligen saknat det. Saknat att bara sitta och slöa utan att ”behöva” prata och vara trevlig hela dagarna i ända.
Men hur fantastiskt att mina föräldrar faktiskt varit här. Jag kan tänka mig att jag kommer tänka tillbaka på denna tiden med värme och vara tacksam. Och nu är det eventuellt tal om att min syster med familj ska komma nästa år. De har aldrig varit här så att få ha dem på besök efter 15 år känns närmast som ett mirakel. Vi jobbar mot det och håller tummarna. Men först ska vi nu njuta av rutiner och att rå om varandra vi fyra.
/CC
KommenteraDet är sent, eller halvsent i alla fall för klockan är halv elva, och jag och mamma har precis kommit hem. Vi har varit på Erina Fair för att försöka hitta lite presenter till diverse familjemedlemmar och bekanta för mamma att ta med till Sverige. Det gick inte speciellt bra alls. Allt vi kom hem med var ögondroppar (jag), rooiboste (mamma) och flip flops till O, vilka visade sig vara för små. Toppen!
Men vi hann sätta oss på sushi train och njuta av sushi. Det var bara det att restaurangen var på väg att stänga och de fyllde därför inte på bandet med nya sushiversioner. Så det var ganska utplockat och fanns dåligt om lax till mig. Men på det stora hela var det gott och mysigt. Förutom jobb är det allt jag hunnit med idag. Eller, jag har hunnit svettas också för idag var det 40 grader. Inte alls kallt. Jag snodde Ts fläkt och han satte på ACn. Sedan tog han med föräldrarna på ett välbehövligt dopp. Rent vädermässigt var nog svala Erina Fair en bra idé idag egentligen. Det var bara det att vi fick shoppa alldeles för lite för att stilla ett uppdämt behov. Men lika bra det för plånboken. Behov eller inte.
/CC
KommenteraIdag har jag haft det jobbigt. Jag kan nästan inte göra någonting överhuvudtaget utan att bryta ihop i en blöt hög. Kul ändå att mamma och pappa behöver se allt sådant så att de kan oroa sig riktigt rejält. Fast det är väl lika bra. De vet att jag mår dåligt ibland, men kanske inte hur och på vilket sätt.
Jag har haft en lång period när det känts okej. Jag har varit glad och avslappnad, såklart för att vi haft lång semester, sommar, och därefter har jag liksom flutit på vågen. Men nu verkar det som att vågen kanske inte bär mig så mycket längre. Jag har haft jobbig ångest i ett par dagar och idag blommade den alltså ut.
Det hjälper inte heller direkt att en gammal vän till mig tagit självmord för ett tag sedan och jag såg det på FB i helgen. Vi hade inte så mycket kontakt längre mer än på födelsedagar och sådant, men jag tänker ofta på honom. Han är en av de mest intressanta och äventyrliga människor jag mött och jag har alltid tänkt att våra vägar kommer att korsas igen. Men så blir det alltså inte. Inte i detta livet i alla fall. Den jobbiga tanken (om vi inte ens öppnar kranen till vad hans fru och dotter går igenom) är också att ifall inte sådana underbara, levande glädjespridare som han klarar av att få ordning på det mörka, hur fasen ska en annan lyckas med det då? Men såklart ska man inte jämföra. Man vet aldrig hur det ser ut inne i någon annans liv och huvud.
Det är väl bara att ta tag i det jobbiga och boka tid hos doktorn igen. Men det hör ju liksom till saken, man mår dåligt och orkar inte ta tag i saker men så ska man ändå orka ta tag i att lyfta sig från djupet. Det löser sig. Det blir bra det med. Men mycket av dagen idag sög. Och det suger när livet suger.
/CC
Kommentera (7)Ingen rast, ingen ro. Men kul har vi!
Imorse körde vi barnen till skolan, lämnade sedan hyrbilen, och därefter bar det iväg till vinregionen Hunter Valley. Min mamma har som nämnts blivit väldigt vinintresserad på senare år och var sugen på att åka och smaka lite vin. Så det gjorde vi.
Hunter Valley ligger en och en halv timme bort och det bästa med att åka på en måndag var att det var väldigt lagom med folk och därför också bra service vart vi än kom. Vi började på ett ställe som hade chokladfabrik och sålde chokladpraliner. Men eftersom klockan bara var morgon ännu så tog vi en kaffe/te och lite fikabröd och sedan åkte vi tillbaka och köpte praliner i slutet på dagen så att de inte skulle smälta i bilen.
Vi hann faktiskt inte så många vingårdar, men vi valde de som ligger extremt vackert med fin utsikt och så tog vi det lugnt och njöt av att vara där istället för att skynda vidare. Den druva som Hunter är känd för är Semillon, samt Chardonnay, och jag har tyvärr ännu en gång kommit fram till att de inte är mina favoriter då de lätt blir så sura. Och föräldrarna håller med. Men det spelade inte så stor roll, naturen är storslagen, vi åt en fantastiskt god lunch och hade det allmänt trevligt. Plus att det finns en massa fina små butiker att titta i.
K messade på förmiddagen och som den fantastiska människa hon är så erbjöd hon sig att hämta barnen från fritids så att vi skulle slippa skynda oss hem. Och istället för att säga nej tack, som är min första reaktion, så sa vi faktiskt ja för vi vet också hur glada ungarna blir. Så nu har vi just kommit hem och snart ska jag iväg och hämta de små liven i North Avoca. Läxorna har börjat denna veckan, men jag tror kanske att det blir att skippa denna första eftersom O kommer att komma hem först vid halv åtta eller liknande. Är man sex år gammal ska man inte behöva sitta med läxa då, tänker jag.
Nu är det inte många dagar kvar på föräldrarnas vistelse och som vanligt känns det lite bitter sweet. Vi vet inte ifall de någonsin kommer tillbaka till Aus (antagligen inte), vet inte när vi ses nästa gång i Sverige, men samtidigt längtar jag efter våra rutiner, gymmet, nyttigare mat, jobba med våra projekt samt lite mer frihet. Myntet har ju som bekant alltid två sidor. Men jag är i alla fall glad att jag har ett mynt och att det glimmar till lite ibland när man putsar på det.
/CC
KommenteraVad gör man när det är 38 grader ute och lika varmt inne där man sitter och jobbar? Jo, pustar och stånkar och bråkar om den enda golvfläkten. T hade den imorse och när han åkte och badade med mina föräldrar (jag kunde inte lämna jobbet), så passade jag på att sno den. Och den gör absolut nytta. Men inte tillräckligt. Jag svettas överallt och inne i hjärnan är det mos.
Men jag är vid gott mod! T och päronen ska snart åka och hämta upp barnen då B har board training i Terrigal klockan fyra. Och vad passar bättre än att alla de vuxna kan hänga på stranden och i plurret nu på kvällen när det blir lite mer bris? Jag får fortsätta min vänskap med fläkten så länge. Men sedan när jag slutar är det förhoppningsvis skönt på altanen också.
Pappa har sedan igår börjat pilla i trädgården och har en hacka som han försöker att luckra upp jorden med mellan oss och grannen. Vi ska plantera häck är tanken, men tydligen är det väldigt ogästvänligt i marken just där. Så tack pappa som hackar och hackar. Dock tror jag att han kommit över lite väl långt på grannens sida, ooops. Vi ser vad det blir av det och ifall det blir en häck eller bara ett hål.
Nu ska jag gå och stoppa huvudet i kylen eller något, jag smälter bort. Allt är över och förbi. Dramatiskt värre.
/CC
Kommentera