T lagar mat i köket och den goda doften sprider sig i huset. Det blir kyckling med ugnspotatis och grönmögelostsås. Och så ett gott rött vin till det. Vi ska fira lite för T har fått bonus idag. En bonus som absolut hjälper i kassan och framförallt så är det ju roligt att T fått den för att han jobbat på så duktigt. Verkligen värt att fira!
Jag sitter och tittar på det mysiga fredagsprogrammet Better Homes and Gardens, som jag fastnar framför ibland. Och idag är det alldeles speciellt för min kompis K ska vara med i detta program också. Inte dåligt alls. De har vunnit silver för sin utställningsträdgård och jag är så glad och stolt över min fina vän.
Min brist på sömn i natten som var gör att jag känner mig som en zombie. Dock en glad sådan för jag ser fram emot helgen. Vi har i år bestämt att vi ska ha som lös plan att vi är hemma en del av lördagen varje vecka så att vi hinner med det som behöver göras i hus och trädgård. Annars åker vi lätt iväg och stannar borta båda dagarna på olika ställen och så får man skämmas för att gräsmattan är längst i kvarteret.
Imorgon blir det simning, sedan Erina Fair då Bs gympaskor gick sönder i veckan och så antagligen Waggy. Därefter hem för projekt inne och ute. Och så på söndag åker vi iväg tidigt till Bronte (Sydney) och våra vänner I och V. Vi ska börja med att gå en promenad tillsammans och sedan äta lunch ihop. De är de finaste som finns och vi saknar dem så det blir mys. Men nu börjar det dra ihop sig och K är nog snart på skärmen. Jag får avsluta här för idag, men återkommer som alltid imorgon.
/CC
KommenteraDagen idag har varit alldeles fullspäckad med roligheter. Klockan sex började jag som vanligt med att meditera och sedan journala (verkligen inte ett riktigt ord). Därefter gick jag och T upp, kokade varsin kopp te och satte oss med våra grejer.
Efter det blir det automatiskt en niotimmars paus för måsten, så som att hjälpa barnen att komma iordning, köra dem till skolan samt att jobba. B har börjat ha sin gymnastik på torsdagar klockan sex till sju och eftersom det är min gymdag (och vi bara har en bil), så åkte jag och T och hämtade barnen på fritids tillsammans. B bytte om i bilen och jag blev avsläppt på gymmet, vilket ligger väldigt nära hennes gymnastik som tur är. Jag fick lite knappt en och en halv timme på gymmet, hade ett riktigt bra pass, och blev sedan hämtad igen.
Då blev det brått. För idag skulle min vän K nämligen vara med på TV! Hon är med på en trädgårdsmässa nere i Melbourne och hon och hennes kompis/kollega är så otroligt duktiga! Så vi satt bänkade hela familjen och tittade på vad de byggt upp samt hur proffsiga de var i intervjuer. Stolt vän är jag! Men nu har klockan visst slagit sängdags. Jag ser fram emot helgen och sedan påsken runt hörnet. Påsken är en sådan kravlös och mysig högtid, tycker jag.
/CC
KommenteraJag har pratat om det här bekymret innan och jag vet att många andra (särskilt kvinnor, eller folk med mycket kvinnlig energi, skulle jag tro) också reagerar likadant.
Jag fick ett jobbmail imorse från killen som hanterar vårt byte till nytt datorsystem om några Excelrapporter som inte verkade stämma. Direkt gick pulsen upp. Jag tänkte ”Tänk om jag tänkt fel” ”Usch vad pinsamt!” ”Undra vad jag har gjort. Är jag jättekorkad?”. Så där höll jag på och sköt upp mailet och öppnade inte ens hans Exceldokument.
Lite senare tänkte jag dock, lika bra att eat the frog (processen att ta det största, jobbigaste först för att bli av med det och skapa momentum), tog två djupa andetag och öppnade dokumenten. Det visar sig att jag inte alls har gjort fel utan han! Att det dessutom är samma i alla tre dokument där han har räknat fel på moms (dragit av 10% (vi har 10%, inte 25% som Sverige) räknat på bruttosiffrorna, istället för på nettosiffrorna) och därmed fått fel slutresultat.
Man kanske inte alls förstår vad jag menar, men det spelar absolut ingen roll. Poängen är att han hade gjort ett ganska stort basfel (antingen av slarv eller för att han helt enkelt inte vet) och här sitter jag och ojar mig för att han är en så himla smart datakille och jag är en osmart, mindre värd liten flicka som inte duger någonting till. Varför i hela helv*te håller man på så?! Vad frustrerad jag blir på mig själv!
Killen har absolut inte gjort något konstigt som så, han har egentligen inget med detta att göra. Men hela situationen i mitt huvud påminde mig om hur lite jag tycker om att jag så ofta förminskar mig själv. Nu slutar vi kvinnor göra oss små och mesiga. Vi är bättre än så! Bokstavligen! Power till oss!
/CC
KommenteraVi har än så länge haft en väldans tur med barnen och deras skolgång och fritids. Jag menar på det sättet att de oftast klär på sig och går dit utan alltför mycket konstigheter eller gnäll. Självklart så klagar de ibland, men det har aldrig varit några större bekymmer.
Fram tills för någon vecka sedan. O kom då hem och började säga saker som ”Måste jag gå till skolan imorgon?”, ”Jag vill inte till skolan!” osv. Och efterhand eskalerade det. Nu har han varit hemma från skolan måndag till onsdag då han varit sjuk med feber. Men idag var det dags att gå tillbaka. Då tog det helt stopp. Han grät, vägrade att klä på sig och stängde in sig på rummet. Han skulle helt enkelt inte till skolan.
Vi har tidigare och även imorse fått ur honom att han tycker att många saker är svåra. Särskilt bild, matte ibland osv. Det verkar också vara ett stort hopp mellan förra året i kindy och nu i första klass. Vi lyckades få in honom i bilen, men när vi var framme vid skolan så gick han några steg men vände sedan för att komma tillbaka till mig. Det enda alternativet var att ta honom i handen och tillsammans (B också) vandra in på skolan och till klassrummet.
Vi hade tur för hans lärare var där och jag frågade om han hade tid i några minuter. Det hade han (antagligen inte, men han tog sig tid). Jag gick först in själv och därefter kom Otis in och vi pratade allihop. Och situationen var precis som jag hade trott. O är duktig i skolan och ligger ofta över medel i ämnena. Dock tar det enligt läraren lite extra tid för O när de ska börja med en ny uppgift. Antagligen är det en blandning mellan att han inte tycker att han förstår vad de ska göra, han sätter helt enkelt onödig press på sig själv, men också att han lätt blir distraherad.
Detta gör att han ofta börjar med uppgiften lite senare än de andra, blir stressad för att alla ligger före och att han inte hinner klart osv. Så blir det en ond cirkel. Men nu när vi fick prata om det och O vet vad han ska försöka göra, läraren vet att O är nervös och mamma vet att allt nog blir bra, så känns det skönt. Jag lämnade honom med en ny självsäkerhet och dagen hade också gått bra. Ett steg i taget så blir det nog fint det med. Det är så svårt att ha barn. Svårare än man någonsin hade trott. Men vi famlar oss fram i mörkret och gör det som verkar skada dem minst och hoppas att de får ett bra liv de med. Vad mer kan man göra?
/CC
KommenteraIbland när man kan sluta jobbet i tid lite över fem (och dessutom jobbar hemifrån så att man inte har någon transportsträcka), så slår det mig hur mycket tid man egentligen har på en vanlig dag. Oftast jobbar man över lite, har aktiviteter eller andra måsten, gör mat som tar lång tid eller så. Men ibland så kommer den där perfect storm och det finns tid. Så kändes det idag.
Jag är som nämnts helt inne i att lära mig om mina hormoner och biohacking så jag har spenderat den senaste timmen ute på altanen läsandes min bok om just detta. Det är så intressant att få lära sig om vad, hur och varför man ska äta på ett visst sätt (vetenskapliga metoder) och hur detta kan påverka ens hormoner på ett bra sätt. Jag har även kollat upp hur det går till och vad det skulle kosta med en CGM som mäter ens glukos i realtid. En sådan monitor kommer jag att försöka beställa inom kort.
Och som vanligt förstår jag att detta inte är för alla. Det låter kanske flummigt eller ointressant eller vad man än tycker. Vi är alla olika. Och jag är i detta nu väldigt intresserad av att försöka förbättra mina problemområden på naturliga, vetenskapligt testade sätt. För mig handlar det inte om vikt, utan om fatigue och problem med hormonbalans. Hur som helst, det är alltså detta som jag delvis ägnat min kväll åt. Det ironiska är att vi har absolut ingenting bra hemma som ungarna kan äta till middag så det får bli chicken fingers igen. Lite som att jag och T bryr oss om vad vi äter, men skiter i ungarna… Fast så är självklart inte fallet utan det handlar helt enkelt om att vi inte handlat.
Precis nu ser jag en stor spindel som hänger under kaminen så jag ska gå och ta ut den nu innan den försvinner in i någons säng, handduk eller liknande och blir en ovälkommen överraskning. T har pillat ute i rabatten och ungarna får ha lite skärmtid nu på kvällen, så här inne är det just nu bara jag och Mr. Spider som har det mysigt. Och en av oss ska flytta ut. Huset är inte stort nog för oss båda.
/CC
Kommentera