Vilken helg vi har haft!
Vi kommer alltid hem från en helg hos fransmännen med en toppenkänsla i kroppen. Vi har så roligt och mysigt tillsammans, vi äter alltid god mat och dricker gott vin (såklart, de är fransmän!) och de är sådana som lyckas leva ett liv med lite extra lyx och att få ta del av det en helg då och då är väldigt najs. Jag menar sådant som att de väljer kvalitet över kvantitet i allt, köper fina råvaror, har lyxiga handtvålar och schampo etc. Det är liksom bara fint överallt.
Eftersom de flyttar hem i juli är detta troligtvis den sista gången som vi kommer att ha våra sådana här mysiga helger. De ska inte sälja sitt hus i Maroubra, utan hyra ut det, men de vem vet om detta var sista gången någonsin som vi var där. Sorgligt på många vis. Vi bestämde dock att vi ska få till en till träff innan de flyttar. Det blir ingen hel helg, men vi kommer att träffas ute på något matställe (kanske Coogee Pavillion igen) och sedan gå en promenad eller liknande och bara hänga lite innan det är dags att säga hej då.
Sedan är planen att lyckas hälsa på dem några dagar då och då när vi åker hem till Sverige på sommaren. Att spendera en del tid i Bourdeaux när andan faller på, ha gratis boende och människor som kan visa oss runt och vet vart guldkornen finns, det låter som en ren ynnest. Och det är ju så man får försöka tänka när man känner sig lite ledsen över att vi ”förlorar” några av våra närmaste vänner.
Det är inget ovanligt dock. Eftersom Aus består av så många sådana som oss, dvs. människor från olika länder, så är det med några års mellanrum folk som bestämmer sig för att åka tillbaka dit de kommer ifrån. Vissa flyttar såklart någon helt annanstans, som våra vänner som flyttade till Seattle för tre år sedan, men de flesta åker som sagt hem. Det är alltid en del av en som saknas, ett slags hål, när man är så långt borta från sina rötter. Och när det man offrar känns större än det man vinner så orkar man inte längre.
Hur som helst, vi har haft en fin helg och nu ska jag och T titta på film, äta middag och bara ha det bra. Man är ju lite trött efter att ha varit uppe till två inatt, så vi får se om vi klarar oss utan att somna mitt i filmen. Fast värre saker har skett i världens historia. Som att ens fina vänner flyttar till andra sidan jorden, till exempel.
/CC
Kommentera
Idag regnade det i omgångar under dagen, men sken upp med sol emellanåt. Jag väntar fortfarande på att få min energi tillbaka efter sjukdomen och nu börjar jag tappa tålamodet. Så därför är jag så tacksam för att jag jobbar hemifrån. Att slippa ta sig ut och pendla. Att kunna sitta i ett rum alldeles själv och inte bry sig om att man snörvlar eller gäspar eller att slippa vara trevlig. För ibland kan det vara jobbigt att vara trevlig.
Och eftersom att T och jag båda kände att vi behövde liva upp dagen så bestämde vi date på vår lunchalvtimme. Vi åt vår lunch framför mittendelen av Triangle of Sadness. Vi började se den igår kväll, såg alltså lite på lunchen och ska se slutet nu ikväll. Tyvärr lyckades vi dock pricka in det så att den typ 15 minuter långa kräk- och bajsscenen var precis när vi satt och åt lunch. Yuck. Jag kan inte riktigt bestämma mig vad jag tycker om hans filmer. De är så cringe och det gör nästan ont i en ibland och jag gillar inte att se det. Men han är ju ändå ett geni och denna är ändå bra på något sätt.
Barnen var på Holiday Care idag och dagens aktivitet var bio. Så de bussades iväg och såg på Super Mario-filmen. Det var även Os första gång på bio och eftersom en bytta med popcorn ingick så var han extremt nöjd med dagen. Det känns bra att barnen får göra någonting roligt på sitt lov när vi vuxna inte har tid för att vi jobbar. Men nu är det alltså dags för den sista biten av filmen. Jag ser fram emot en kräkfri sådan.
/CC
KommenteraIbland ser jag framför mig någon av de personer som har hängt med här inne länge (Ni vet vilka ni är<3) och som nästan, vare sig de vill eller ej, har koll på mina humörsvängningar och min cykel. För man märker så tydligt på mig vart i den jag är någonstans. Och så ser jag i mitt huvud hur den personen suckar och säger till sig själv ”Here we go again”. Och nu är det en sådan omgång. Så, here we go again.
Jag ska ha mens när som helst och då är jag ömsom arg och ömsom håller jag på att ifrågasätta alla val i livet och vill bara fly. Jag har dock numera kommit så långt i mina insikter att jag vet att det är här jag vill bo, att det är min familj jag vill vara med och jag är så tacksam över att vi har ett hus här och så vår lilla Hörna på Österlen där hemma.
Men resten då? Jag vill resa, uppleva världen och människor, leva i äventyr och lära mig nya saker. Jag vill brinna för det jag gör och hjälpa människor att bli gladare och få ett bättre liv. Jag vill vakna upp på morgonen och känna att jag har ett purpose. Jag klarar inte av ekorrhjulet och vägrar att acceptera ekorrhjulet. Dock måste jag säga att jag är långt ifrån det hemska ekorrhjul jag var i runt 2007-2009 där jag avskydde vart jag bodde, vart jag jobbade och inte orkade med vädret i Sverige längre. Så jag förändrade min situation, vilket jag ju aldrig någonsin har ångrat. Men i familjelivet med barn och rutiner är det lätt att ibland börja fråga sig vad man håller på med igen.
Vad är nästa steg? Jag älskar det jag läst någon säga, att ”Don’t give up on leaving a situation you feel strongly that you don’t want to be in, just because you don’t know the next step yet.” Men det är lätt att säga, lätt att tänka, men svårare att göra. Man har ju barn som går i skolan, allmänt vuxenansvar och måste ju på något sätt dra in pengar regelbundet.
Men jag fortsätter att fundera, fortsätter att gå framåt och utvecklas så gott jag kan och så får vi se vart vi hamnar.
/CC
KommenteraHej påskafton!
Jag hade ovettet att vakna vid fem efter att ha gått och lagt mig vid midnatt och det älskar min förkylning. Jag går fortfarande på nässprej, huvudvärkstabletter och har ont i halsen. Det går verkligen segt att skaka av sig detta. Men vi har varit lite piggare idag och haft ännu en mysig hemmadag.
Det blev gos i sängen alla fyra på morgonkvisten och sedan god frukost. Därefter satt jag kvar en bra stund och läste i solskenet. Det var en fin stund där det vårpirrade i magen. Japp, jag är fortfarande felinställd, men det är väl trevligt. Jag ser inte riktigt några problem med det än så länge. T kokade ägg och när de var klara satte vi oss vid köksbordet och körde all in på att måla ägg. Vi målade med tuschpennor istället för vattenfärger och det föredrog jag faktiskt. Lättare och inte så kladdigt. En annan dag kan vi ju diskutera det faktum att min åttaåring ritar bättre än jag. Hon har fått sin pappas talang och på deras sida har de konstnärsgener. Jag har ingenting att erbjuda på den fronten. Men jag har andra kvaliteter, haha.
Sedan bakade jag och O citronkaka. Då sa O ”I love baking with you, mamma!” Och senare ”Didn’t we have fun when we målade ägg?”. Så jag tror att det är bra att vi har fått så mycket tid tillsammans här hemma. I vanliga fall, när vi är friska, så skyndar vi ofta iväg någonstans men nu har vi inte kunnat annat än att stanna här och det har vi alla uppskattat.
Vi åt lunch ute på altanen och sedan var det dags för barnen att leta påskägg. Vi hade (mest T medan vi bakade) skrivit några lätta rim och barnen fick gissa sig fram till nästa lapp. Det var som en liten skattjakt och till sist hittade de äggen i tvättmaskinen. De älskade det och godiset med, inga överraskningar där i och för sig. De ska bara få se när vi kommer hem till Sverige och allt godis i affären är gott, inte bara en liten del. B kommer vara i himmelriket.
Nu ikväll tar vi oss lugnt, barnen har tittat på en film och så har vi smakat av kakan vi bakade samt en lemon- & poppy seed cake, vilken vi hade i frysen sedan i julas. Gott var det. T och jag ska titta på filmen med Julia Roberts och George Clooney som kommit ut på Netflix till middagen ikväll och imorgon ska vi försöka ta oss ut ur huset på en liten utflykt. Jag längtar, har glömt hur världen ser ut efter mer än en vecka hemma. Känner mig tacksam för att världen finns där ute, är vacker och gratis. Det bästa vi har!
/CC
KommenteraNu när jag ändå bara spenderar dagarna i min säng så kan vi ju prata om andra saker.
Som det att jag är inne på min tredje bok på fyra dagar, till exempel. Jag läste ut Secretly Yours av Tessa Bailey (inte så bra, gillade hennes andra böcker jag läst bättre) och Dolly Partons Run Rose Run (gillade den, annorlunda, countrymusik-mysig men what you see is what you get) och nu är jag 100 sidor in i Santa Montefiores The Temptation of Gracie och den verkar divine om man som jag är besatt av Italien och den magi som landet besitter. Så på ett sätt är det ju nice att inte kunna göra någonting annat än att bara ligga och ägna sig åt sin största hobby. Det vore en bonus om man slapp må så dåligt bara.
O fick feber inatt han med och medan jag börjar bli bättre så är båda barnen rejält dåliga och bara sover och sover. De vill inte äta, inte svälja febernedsättande (men det måste de för oss) och B gråter mesta delen av sin vakna tid för hon har så ont i magen. Hon har en reflux-/förstoppningsmage och när hon inte äter som hon bör mår hon väldigt dåligt av det också. Som att det inte räcker med en rejäl förkylning, stackarn. T står och lagar sin förkylningskyckling, en tråkig historia med kokt hel kyckling i buljong men som han alltid hävdar ska göra susen. Jag vet inte jag, men jag är tyst och äter. Ibland inte så tyst kanske.
Men det jag tänkte skriva om i ”andra saker” (innan en massa annat kom i vägen) är det egendomliga i att Terrigal har en ingen nakenhet-policy INNE i sina omklädningsrum i SLSC (huset vid stranden där man byter om, kissar, köper glass etc.). En medlem som havssimmar där varje morgon innan jobbet fick en varningslapp hem i brevlådan. Någon hade anmält henne för hon hade minsann vågat sig på att duscha naken i tjejernas omklädningsrum! Hon visste inte om denna regel och inte vi heller. Man ska tydligen duscha i sin baddräkt och byta om under handduk.
Jag är inte helt förvånad egentligen. Aussies ser inte varandra nakna. I skolan har man en hel dag i veckan där man har på sig sin sportuniform och så duschar man hemma sedan. Och när man surfar eller simmar med sina vänner så går man också ofta hem i badkläder eller byter om på en toalett inne i omklädningsrummet. Det gör att de har en annan syn på nakenhet och att man endast visar sig naken inom familjen. Fast oftast inte föräldrar framför större barn heller.
Hur som helst, surfklubben hävdar att man har dessa regler för att skydda barn mot pedofili, men man kan ju tycka att det är lite konstigt att en sådan stor del av befolkningen ska ändra beteende för att undvika en sådan liten del av befolkningen? Eller så är det bara jag. Men ett omklädningsrum där man inte får vara naken, det tar ju bort hela syftet. Konstiga konstiga regler ibland alltså. Jag vet inte hur det ligger till här i Wamberal, suburben där vi bor, vilken ligger nästa norrut från Terrigal, men jag kommer nog behöva tänka mig för innan jag klär av mig. Man vill ju inte betala böter och bli utpekad som snuskgumma.
/CC
Kommentera