Ibland blir jag så trött på oss, vi är som Mr Bean och då blir väl jag Mrs Bean. Idag åkte vi till Ikea eftersom att vi nu får lov efter ungefär ett år av bortavaro. Och det gick bra, vi hittade en spegel, lite fina förvaringslådor i trä, en papperskorg till under mitt skrivbord, underlakan etc.
T och barnen gick i förväg medan jag gick och kissade och eftersom att jag går lite saktare än dem, för att jag vill titta på allt, så hann jag inte ikapp. Och tur var väl det. Som en bakgrundshistoria ska nämnas att T alltid, okej väldigt ofta i alla fall, får hål i grenen på sina byxor och kalsonger. Det måste vara på sättet han går eller vad vet jag, men så är det. Imorse hade han satt på sig ett par shorts som han visste hade hål i grenen. Men han tänkte inte så mycket på det, det syns ju bara ibland när man sitter ned.
Men när han och barnen var på barnavdelningen på Ikea så satt han ned medan barnen sprang runt och lekte. Helt plötsligt tittar han ner och liksom ”Vad fasen är det där?”. Jo, det visar sig att han oturligt nog hade satt på sig ett par kalsonger med hål i grenen också och inte bara shortsen. Så nu satt han på barnavdelningen med en bit av pungen som hängde ut i full sikt. Och så hade han suttit ett tag. Han hade inte märkt av några konstiga reaktioner runt honom så vi hoppas att det faktiskt är så tur att ingen såg det. Men hallå?! Haha!
Efteråt så hann jag ikapp dem och vi gick för att titta hur stort parasollet vi åkt dit för att köpa egentligen var i paketerad form. 2,5m x 33cm. Jag sa att det finns inte en chans att vi får in den i vår minimala Peugeot 207 och övertalade honom att vi skulle skita i det och svälja delivery-kostnad på $200 istället för att vi inte hade något val. Så vi gick ut och packade in allt annat, men när T började mäta med Ikeamåttbanden så fick han ett finurligt leende. Om vi fäller det ena sätet, packar om och tar ut parasollet ur sin låda så boooorde det gå.
Så T gick in igen och kom ut med den extremt långa lådan som såg ut som den var dubbelt så lång som vår lilla bil. Och så började vi packa upp lådan och köra in allt i bilen. Och det gick! Vi måste verkligen sett ut som Mr och Mrs Bean, men det gick. Stackars B satt väldigt hopklämd, men lite casualties of war får man räkna med. Närå, men det var trångt och otroligt att det fick plats, men nu har vi vår parasoll och vi sparade dessutom typ 1500kr.
En finfin dag med andra ord.
/CC
Kommentera (2)Here we go again- Tyngden av alla de liv jag inte lever håller på att krossa mig.
Hur ska det finnas tid för mig att bo i Paris, gå runt i basker och sitta på hörncafeer och röka med cigarettförlängare (nej, jag röker inte, men det hör inte hit). När ska jag få tid att bo i en urgammal lägenhet i Trastevere i Rom och bara gå runt och smaka på ny mat varje dag, läsa böcker, lära mig italienska och träffa nya, spännande människor? Och när ska jag ha perioden där jag tränar mig till en slank och stark kropp, går runt i eleganta kläder och är allmänbildad?
Jag blir galen! Hur kan man känna så starkt att man är på rätt ställe, men ändå må så dåligt över alternativa liv? Hur gör man när man försöker skala av allt det där andra och landa i bara ett liv, som i sig är fantastiskt och (förutom i lockdown) ganska versitilt?
Jag får bara åka med nu i några dagar som vanlig tills denna känsla blir lite svagare och mer hanterbar i en period, innan den poppar upp igen. Jag vet inte annars vad jag ska göra med den.
/CC
KommenteraJag har precis sträckkollat på tre avsnitt av Husdrömmar Sicilien. Det är ju säsong två, men jag är inte besviken. De får till en sådan himla härlig känsla i serien och Marie är ju utan att tveka en riktig jäkla talang på inredning, form och design.
När vi ändå pratar inredning så kom mitt skrivbord som jag beställde för bara några dagar sedan hem idag. När jag vaknade imorse hade jag två missade samtal från leveransfirman, de hade ringt kvart över sex. När jag inte svarade så skickade de ett meddelande att de skulle vara här inom en timme. Vem ringer folk klockan sex på morgonen? Men när de kom vid sju så var jag i alla fall vaken och gick och öppnade i min pyjamas. Man får ju vara tacksam för att de är så snabba.
Jag känner mig väldigt nöjd med att äntligen ha ett skrivbord i vanlig storlek. Jag har tidigare haft ett bord som varit mer som ett sidobord på grund av platsbrist i vårt förra sovrum. Vi har inte tokmycket plats här heller, men ett mindre skrivbord av denna sort fungerar. Nu ska vi bara skaffa en snygg stol, måla fönsterna vita, fixa garderoben så vi kan flytta in våra kläder, köpa nytt överkast och nya nattduksbord och lite annat. Phew. Vi hade för övrigt beställt nattduksbord i mars, men när de nu ringde för att skjuta upp leveransen ännu längre, denna gången till december, så sa vi att nu skiter vi i det. Vi får hitta andra helt enkelt.
Jag har sagt det i två till tre helger i rad nu, men imorgon SKA vi måla teglet där nere. T ska åka till Bunnings och köpa färg när de öppnar vid sju och så ska vi köra igång. Jag tänker inte hoppas på att vi hinner två lager, men minst ett i alla fall.
Så nu ska jag lägga mig, förresten så känner jag mig fortfarande ganska okej trots min spruta igår, så att jag orkar prestera imorgon. Nu är det bara regn som kan stoppa oss.
/CC
Kommentera
Idag när jag och T satt på varsitt rum och jobbade (barnen var på skola respektive förskola) så skriker T plötsligt ”Kom CC, du måste hjälpa mig att bära upp en hund!”
Man kan ju tänka sig mitt något förvirrade ansiktsuttryck då. Jag kom ut och T berättar att han sett mittemotgrannens hund utanför fönstret. Hunden är en golden retriever som är gammal, rör sig dåligt och i princip är döv och blind. Så hur hon har lyckats rymma och sedan gå över gatan och nedför vår slänt, det är väldigt förvånande.
Hur som helst så fick vi upp henne för vår slänt genom att leda henne i hennes halsband, över gatan, men sedan tog det tvärstopp framför deras långa trappor upp till huset. Det var detta T hade förutsett och menade med att bära upp en hund. Han tog hunden fram och jag tog bakdelen och så bar vi. Vilken syn! Och i deras trädgård bakom huset satt vår granne, han som närapå blev av med tån i en surfolycka förra veckan, och han blev mäkta förvånad när vi kom bärande på hans hund. Han hade inte ens märkt att hon hade rymt.
Men det blev en trevlig pratstund och sedan kom hans tjej hem och så började vi prata med henne med och när vi får lov att ha folk över så kommer vi definitivt bjuda dem hit för att få snacka lite mer. Men slutet gott, allt gott. Hunden kom hem och alla var glada.
Apropå glad, jag är så himla glad och trevlig på dagar som idag när solen skiner och himlen är blå. Vi har ätit ute både frukost och lunch och barnen har också kunnat leka massor i trädgården efter att de kom hem. Och eftersom att det är ljust längre nu på kvällarna efter att vi ställt om klockan så hann jag även med en promenad ikväll. Då kan man knappt klaga.
/CC
KommenteraJag är så trött, så trött som jag inte har varit på länge. Men samtidigt så är jag en väldigt trött människa, så det kanske inte var så jättelänge sedan trots allt om jag rannsakar mig själv. Och inatt är det daylight savings så vi ställer fram klockan en timme. Och det är ju fantastiskt att vi får det ljusare på kvällarna, att solen kommer gå ner 7.20 istället för 6.20pm, men just inatt är en timme mindre det sista jag behöver. Men jag överlever det med.
Vi har haft en riktigt härlig familjedag idag. T och jag satt länge efter frukosten kvar på altanen och pratade om hur vi ska investera mer i aktier framöver och vad vår strategi ska vara etc. Alltmedan ungarna sprang nedanför i trädgården och gungade och skrattade så som det ska vara.
Sedan tog vi tag i våra måsten och började fylla igen hålen i teglet så att vi kan komma ett steg närmare målningen. Och därefter rullade det bara på så jag krattade löv (hur mycket löv kan ramla ner på gräsmattan hur ofta egentligen?) och sedan fortsatte jag av bara farten med whipper snippern (japp, så heter det faktiskt, kantgräsklippare) både bak och fram i hela backen. Det är ju så skönt när man känner att man åstadkommit något här hemma.
Efter en snabb lunch med frukostmat så åkte vi till Forresters Beach och gick en runda. Då hade de skurar som kommit klarnat upp och folk hade flockats ute på gatorna. Vid vattentornet stod en grupp med surfare och drack öl och jag kände att det hade varit så najs att bara hoppa tillbaka till ungdomen pre-kids och bara hänga lite. En annan grej som jag tycker om, vilket faktiskt beror på Corona, är att folk på vår gata (och andra som man åker förbi) har börjat hänga ute på sin tomt. De lägger ut en picknickfilt och tar med sig en öl och lite snacks ut och så hänger de där och snackar med grannar som också är ute etc. Vi känner ju ingen här ännu, så det gäller tyvärr inte oss ännu.
Nu ska vi titta på vår serie och försöka gå isäng i någorlunda bra tid trots att klockan alltid verkar gå dubbelt så snabbt vid denna tiden. Jag är trött på att vara trött.
/CC
Kommentera