Jag sitter i väntrummet hos tandläkaren och klockan är tjugo i åtta på kvällen. Min tid är kvart i och jag har satt mig och läser i min bok en stund innan de kommer ut. Det kändes konstigt att lämna huset lite över sju när det var regnigt och mörkt ute, men ändå lite mysigt att få åka iväg själv. Av olika orsaker har det blivit väldigt dåligt om CC går ut själv på kvällen på sistone.
Jag har inte träffat mina tjejer på middag, inte gått på bio och inte ens gått till gymmet på nära två månader. En blandning av Covid, förkylning, regn och andra livshändelser är orsaken. Dessutom känns det som att vi är många som liksom vant oss vid att man inte får/kan gå ut och det tar nog ett tag innan alla regler försvunnit ur kroppen. Fast för mig som är en ensamvarg som älskar hemmet och att vara med familjen, så gör det inte jättemycket att få vara hemma och mysa. Oj vad man låter gammal och tråkig. Än finns det liv i tant!
Det är torsdag och gatorna här i Terrigal brukar sjuda av liv. Men tyvärr var nästan alla restauranger jag gick förbi helt tomma. Regnet och Covid ger inte de stackars restaurangägarna mycket lättnad även nu så långt senare. Jag hoppas att de klarar sig lite till. Man vill ju inte se sina favoritställen gå i graven. Plus att det är så sorgligt med alla drömmar som går i kras. Allt arbete i många år som inte lönar sig längre. Sorgligt det där.
Men nu hör jag att min tandläkare är på väg ut. Wish me and my wallet luck.
/CC
Kommentera
De ringde från tandläkaren och påminde om att jag har en tid kvart i åtta imorgon kväll. Jättesent ju! Då vill jag gå och lägga mig. Alltid när det börjar närma sig tandläkarbesök så borstar man helt plötsligt tänderna lite längre och lite mer noggrant. Precis som att det hjälper när man varit semi-slarvig resten av året. Fast jag använder fortfarande plackers varje kväll och har gjort i flera år, så jag hoppas att det räddar mig.
Idag har jag jobbat länge igen. Men vi har också hunnit träna på Bs årliga tal. I år ska hon prata om regncykeln. Man väljer själv ämne, men vi tog regn med tanke på sommarens och höstens rekordbrytande regnfall. Hon har fyra små kort som stöd, men har lärt sig allt som ett rinnande vatten. En mening innehåller dock orden ”fluffy clouds” och helt plötsligt kan hon inte för sitt liv säga fluffy utan säger flushy. Jag vet inte vad som pågår, men vi får se hur det går imorgon när hon vaknar. Det spelar ju inte så stor roll, det är bara så himla konstigt att det bara inte går. Vi har skrattat mycket allihopa ikväll.
Vi, och särskilt T, har ett späckat schema framöver. Han ska på poker night på fredag och sedan skulle han åka till en kompis 40-årsfirande i Sydney på lördag och sova hos honom till på söndag. På söndag skulle han sedan åka bussen till ett hotell för att gå på en konferens måndag till onsdag. Allt detta ska fortfarande hända, förutom födelsedagsfesten på lördag då huvudpersonen fått Covid. De var på en fest förra helgen och hittills har tydligen nio personer smittats. Skojigt värre! Men hur synd det nu är om födelsedagsbarnet så är jag inte jätteledsen för att ha T hemma en dag till. Då hinner vi kanske fixa lite med stenen där nere.
Men nu är teet färdigt och vi ska äta choklad och titta på Sandhamn. Vi har inte mycket kvar nu. Nog har jag tröttnat lite, men jag kommer ändå sakna Nora och att åka och hälsa på i svenska skärgården varje kväll.
/CC
KommenteraKlockan är halv nio på morgonen och jag har redan hunnit bryta ihop och gråta vid frukostbordet. Ja, jag har PMS, men ibland tänker jag att under PMS:en, när man är i den råaste formen av sig själv med alla känslor utanpå kroppen, det är då man är som mest sann.
Jag kan inte för mitt liv förstå hur man ska klara av att nöja sig. Hur går människor runt i världen och bara nöjer sig? Eller gör de inte det, har de bara en annan inställning än vad jag har? Mycket möjligt. Det blev extra tydligt idag. Vi har ju haft en helt fantastisk helg! Alltså, heeelt underbar. Vädret har varit kanon, vi har alla varit glada (nästan) hela tiden och vi har gjort mysiga och roliga saker tillsammans.
Imorse vaknar jag upp, visserligen inte på dåligt humör, men det ösregnar, är kallt, vi är alla förkylda och jobbstressen och VARDAGEN bara lägger sig över mig och kväver mig. Jag klarar det inte en dag till! Det är ju så att mitt liv när det gäller hus, familj och helg, alltså mitt privatliv får 9,5 av 10 (10 av 10 egentligen, men det finns ju alltid rum för förbättring), men resten får kanske 5/10 på en bra dag.
Jag behöver säga det igen, mitt jobb är bra. Jag tycker till och med att det är roligt för det mesta. Jag älskar att sitta hemma och pula och är mest effektiv när jag får sitta i lugn och ro. Men det spelar ingen roll hur bra det är för jag har lika delar problem med att jag inte, innerst inne, känner mig bra nog och är alltid rädd för att misslyckas. Och detta bidrar till kraftig ångest. Den andra delen är att jag känner i maggropen att jag inte är true to myself. Att jag är menad för något annat där jag kommer att blomma ut, trivas som fisken i vattnet och känna mig fulfilled. Men VAD är det? Och hur hittar jag fram dit?
Livet är för kort för att inte leva till sin fulla potential. Och jag känner inte att jag är rädd för att hoppa, jag är mest frustrerad över att jag inte vet alls, inte har den minsta aning i vilken riktning jag ska ta första steget. Antagligen är första steget att fixa en ny life coach. Eller psykolog. För jag klarar inte att reda ut det här själv.
/CC
KommenteraFörsta heldagen på semestern är avnjuten och det har varit en mycket bra sådan. Det bästa var de små sakerna, som att få vakna upp på ett annat ställe, ligga lite längre och det absolut bästa var att sitta en stund på balkongen med min Lantliv, en te och ha havet framför sig. Lägenheten vi hyr är nästan bättre än förväntat och eftersom vi kom hit i mörkret igår så var det riktigt härligt att komma ut ur sovrummet imorse och se havet breda ut sig framför en. Man hör även vågornas brus här inifrån.
Annat vi gjort idag är att vi varit på Fingal Bay Beach, ungarna har fått leka på ett par lekplatser, vi var uppe vid fyren i Nelson Bay, gick i båthamnen bland pelikanerna och en massa andra småsaker. Vi åt lunch här hemma, korv med bröd och så gick T ut och joggade nu ikväll medan jag åt en liten charkbricka. Vissa dagar prioriterar man helt enkelt olika saker. Träna hinner jag en annan gång.
Men nu är det dags för middag. Det blir färsk tonfisk med sauce vierge och så Ben & Jerry’s efteråt. Konceptet semester passar mig bra.
/CC
KommenteraOj, vilken dag! Jag var uppe lite efter fem efter en ganska stressad sömn och konstiga drömmar. Men jobbmötet imorse och träningen vi hade gick bra och jag lärde mig mycket som vi kan använda i vårt bolag framöver. Men det är skönt att det är avklarat och imorgon är det nu bara drygt en halv dags jobb, eftersom vi åker klockan halv tre. Då blir det semester, tjoho!
Men solket i bägaren är att B kom hem sjuk från after school care ikväll. Hon är riktigt snuvig och har ont i huvudet (omöjligt Corona eftersom det bara var ett par veckor sedan hon hade det för andra gången). Stackarn hade sagt till en lärare på ASC att hon kände sig sjuk, varpå denna sa att hon skulle ringa till mamma och pappa så att de (vi) kunde hämta. Sedan hörde hon inget mer (och frågade dumt nog inget mer heller), men satt på en pall och väntade på att vi skulle komma i två timmar. När T kom halv sex, vanlig tid alltså, var hon jätteledsen och upprörd för att vi inte kommit. Men ingen hade ringt varken T eller mig, så vi hade ingen aning. Jag har skrivit ett mail till dem bara så de vet vad som har hänt.
Hur som helst så får vi hoppas att hon mår bättre imorgon och att hon orkar med att ha roligt i helgen. Vi alla behöver denna lilla semester så mycket. Vi har som sagt inte haft semester med övernattning sedan 2019. Jag känner mig glad i min trötthet och längtar till helgen, men först ska jag njuta av middag framför Sandhamn. Det blir dumplings idag.
/CC
Kommentera