Företaget som T jobbar på finns i flera länder och nu har just T blivit utvald till att bli intervjuad i deras interna tidning.
Det är tydligen en ganska påkostad grej och de vill att man går till en riktig fotograf (som de givetvis står för) och så vidare. Vi känner ju en i svenskgänget som tar familjefoton och är duktig, så T har frågat henne om hon kan hjälpa till. Och när han väl är igång så tycker han att vi ska passa på att ta familjefoton samtidigt. Det är jag inte lika glad för. Vi gjorde det ju sist i ett solrosfält och det gick bra, men är ganska tålamodsprövande i värme och med galna barn som springer runt runt.
Hur som helst så ska det man har på sig ju gärna passa ihop och hon som tar fotona är väldigt mån om sådant eftersom att det självklart blir bättre utkomst för henne också. (Utkomst, hmmm är det svengelska tro?) Så nu är det fullt upp med att hitta kläder som vi ska ha på oss. Och eftersom jag bara har en klänning som är ganska porrig och visar tuttarna (aldrig använd just därför) lutar det åt att jag ska beställa en ny klänning istället. Den jag i så fall vill ha kommer jag att kunna använda mycket, inte enbart till fotograferingen, så det känns ju lugnt. Men samtidigt känner jag bara att detta börjar gå överstyr.
Från att ha varit en grej som T skulle göra för jobbet till att det blivit att jag typ ska sluta tidigare en dag, köpa speciella kläder osv. Det är ju egentligen ingen big deal och framförallt upp till oss själva, men jag har blivit av innan jag ens hann bli på. Men visst, kanske kommer man titta tillbaka på korten någon dag framöver och vara tacksam för att man faktiskt tog tag i det. Fast det är inte helt säkert, min man är fotogalen, men inte jag. Jag lever i framtiden, inte i kölvattnet av det som varit.
Sedan länge har jag dock inbokat en klippning imorgon, så då är jag i alla fall okej i håret. En klänning på det och så får resten blir vad det blir. Suck.
/CC
KommenteraIbland blir man överraskad över folks handlingar och hur fina människor kan vara.
Igår på jobbet så berättade mina två chefer att de skulle få bonus för deras hårda arbete nu under Corona, då de också jobbat med lägre ersättning än vanligt. Grattis, sa jag, det är ni verkligen värda. Men då kom chocken. De hade bestämt sig för att forfeita en del av sin summa var och ge till mig för att de uppskattar mig så mycket! Det var såklart helt oväntat och jag visste inte hur jag skulle bete mig. Såklart (man är ju svensk) sa jag ”Aldrig i livet!”, ”Det får ni inte” och så vidare. Och menade det. Men då sa de bara att de kommer ladda upp det idag, när jag inte jobbar, och så har jag inget att säga till om.
Och då är det ändå dags att sluta att vara svensk och bara tacka så otroligt mycket. Och det gjorde jag. Och jag är så tacksam och humbled och känner verkligen att det var så himla fint av dem. Men jäklar vad jag får jobba bra nu för att känna ännu mer att jag är värd det. Så det var i alla fall en trevlig överraskning och går rakt in på huskontot.
I övrigt har jag varit superbusy på jobbet och haft en väldigt produktiv dag med en härlig lunchbreak på balkongen i den 30-gradiga värmen.
Och nu kör vi fredag och snart helg!
/CC
KommenteraVi håller på att toaletträna O och det är ju kanske inte jätteroligt för någon part. Dagis drar ett stort lass (det var deras initiativ då flera andra, lite äldre barn tränas nu) och det är vi tacksamma för. Idag kom han hem och hade inte haft en enda olycka, men då hade han också haft blöja en stund på vilan.
Ikväll är T på sin numera veckovis återkommande bastuträff. Så jag hade en ganska busy kväll med allt som behöver göras. Medan jag höll på att torka upp som bäst efter ungarnas middag ser jag att O står lite konstigt halvt bakom soffan. Jag förstår snabbt att han har kissat på golvet precis vid mattan och önskar i det tysta att han har lyckats missa mattan helt. Jag lyfter upp honom till toaletten och upptäcker då att han även gjort nummer två i kalsingarna.
Nu ska man ju inte glömma att han bara är två år, men det är så svårt att få in i ett vuxenhuvud att man inte kan säga till eller gå till toan när man känner att det trycker på. Jag hade frågat honom kanske en kvart innan om han behövde gå och då sa han nej. Ja ja, det är väl därför man kallar det att träna, hade det kommit direkt hade det ju inte behövts.
Dock fick jag mitt i allt en notifikation om ett hus som kommit upp i Avoca Beach och det ser lovande ut. Problemet är bara att utgångspriset är vår absoluta topp så när det går upp kan vi inte följa med. Varför är det alltid så? Är det det där med att man höjer sina förväntningar hela tiden? Jag vet inte, men det gör mig galen att vi alltid är ett steg bakom. Oavsett om det gäller tid, pris eller att det helt enkelt inte kommer ut några hus till salu nu i Corona.
Men som jag sagt förr: Vår tid kommer. Både när det gäller husköp och uppstädning av bajs och kiss. Jag ser fram emot vår tid.
/CC
KommenteraJag funderade lite på en känsla jag ofta har när jag varit borta någonstans. När man till exempel hyrt ett hus med vänner och deras familjer och haft härligt tillsammans och säger hej då för att åka hem. Då känner jag alltid en sådan tacksamhet över att jag får åka hem med min familj. Att vi åker till samma ställe och får fortsätta att umgås.
Denna känslan borde betyda att man är nöjd med sin familj, tänker jag. Och även om jag ofta klagar på det rutinstyrda vardagslivet så är det faktiskt så. Jag har en sådan fantastisk familj och om jag tillåter mig själv att stanna upp så är det detta jag känner och ser. Och det är en väldigt bra bas för ett härligt liv skulle jag vilja påstå. Om man tar bort allt obetydligt runtomkring.
Nog med tacksamhet nu, jag måste balansera ut lite. Jag har ont i halsen, är trött och stressad och sur för att jag aldrig får hitta mitt hus.
Sådär, nu är allt som det ska igen.
/CC
Kommentera (2)Jag blir så himla lätt stressad av småsaker. Detta vet man säkert om man hälsat på här inne förut. Jag tänker att de flesta normala människor nog skulle läsa mitt trams och tänka ”Nu börjar hon igen. Har hon inga riktiga problem? Hon blåser upp småsaker till stora utan anledning.”
Såklart har jag stora problem ibland också. Ett av dem nu är att vår 85-åriga granne ligger på sjukhuset efter ännu ett fall. Och när mannen ringde mig för att få hjälp att lyfta upp henne från golvet, så svarade jag inte. Jag satt och jobbade i Point Frederick och hade telefonen på ljudlös. Först senare såg jag ett missat samtal och textade T och bad honom ringa. Men då hade det gått flera timmar. Som tur är hade de fått hjälp av andra grannarna, men jag mår så dåligt när jag tänker på det. Hon mår inte bra alls, men jag tänker låta det stanna där i huvudet och hoppas på det bästa.
Men, tillbaka till mina små problem. Idag kom jag hem vid sex. Då hade T hämtat ungarna och höll på att städa badrummet. Det går ju egentligen inte alls att klaga på. Men jag såg bara allt det andra. Tvätten som inte var hängd, diskmaskinen som inte var ur- och iplockad, leksakerna överallt och undrade om han inte hade kunnat megaskrubba badrummet en annan dag.
När jag hade plockat och fixat och ungarna duschat så släpper B bomben: ”Fröken sa att jag har mitt tal imorgon!” Say what?! Hon har ju hållt sitt tal för klassen, sedan gjort det lite längre och hållt det för årskursen och nu har vi väntat på information om när hon ska hålla det för hela skolan. Och halv åtta ikväll fick vi alltså reda på att det ska ske imorgon! Varför har vi inte blivit förvarnade?
Som tur var så kunde hon det fortfarande som ett rinnande vatten trots att det var tre veckor eller så sedan hon alls övade sist. Så nu är det bara att köra på och hoppas att det går bra för henne imorgon. Och att min stressnivå som nådde taket när jag fick reda på att det var imorgon går ner och att jag kan andas igen. Haha, det blir nog bra, CC.
/CC
Kommentera