Jag sitter i väntrummet hos tandläkaren och klockan är tjugo i åtta på kvällen. Min tid är kvart i och jag har satt mig och läser i min bok en stund innan de kommer ut. Det kändes konstigt att lämna huset lite över sju när det var regnigt och mörkt ute, men ändå lite mysigt att få åka iväg själv. Av olika orsaker har det blivit väldigt dåligt om CC går ut själv på kvällen på sistone.
Jag har inte träffat mina tjejer på middag, inte gått på bio och inte ens gått till gymmet på nära två månader. En blandning av Covid, förkylning, regn och andra livshändelser är orsaken. Dessutom känns det som att vi är många som liksom vant oss vid att man inte får/kan gå ut och det tar nog ett tag innan alla regler försvunnit ur kroppen. Fast för mig som är en ensamvarg som älskar hemmet och att vara med familjen, så gör det inte jättemycket att få vara hemma och mysa. Oj vad man låter gammal och tråkig. Än finns det liv i tant!
Det är torsdag och gatorna här i Terrigal brukar sjuda av liv. Men tyvärr var nästan alla restauranger jag gick förbi helt tomma. Regnet och Covid ger inte de stackars restaurangägarna mycket lättnad även nu så långt senare. Jag hoppas att de klarar sig lite till. Man vill ju inte se sina favoritställen gå i graven. Plus att det är så sorgligt med alla drömmar som går i kras. Allt arbete i många år som inte lönar sig längre. Sorgligt det där.
Men nu hör jag att min tandläkare är på väg ut. Wish me and my wallet luck.
/CC
Kommentera
Klockan är halv nio på morgonen och jag har redan hunnit bryta ihop och gråta vid frukostbordet. Ja, jag har PMS, men ibland tänker jag att under PMS:en, när man är i den råaste formen av sig själv med alla känslor utanpå kroppen, det är då man är som mest sann.
Jag kan inte för mitt liv förstå hur man ska klara av att nöja sig. Hur går människor runt i världen och bara nöjer sig? Eller gör de inte det, har de bara en annan inställning än vad jag har? Mycket möjligt. Det blev extra tydligt idag. Vi har ju haft en helt fantastisk helg! Alltså, heeelt underbar. Vädret har varit kanon, vi har alla varit glada (nästan) hela tiden och vi har gjort mysiga och roliga saker tillsammans.
Imorse vaknar jag upp, visserligen inte på dåligt humör, men det ösregnar, är kallt, vi är alla förkylda och jobbstressen och VARDAGEN bara lägger sig över mig och kväver mig. Jag klarar det inte en dag till! Det är ju så att mitt liv när det gäller hus, familj och helg, alltså mitt privatliv får 9,5 av 10 (10 av 10 egentligen, men det finns ju alltid rum för förbättring), men resten får kanske 5/10 på en bra dag.
Jag behöver säga det igen, mitt jobb är bra. Jag tycker till och med att det är roligt för det mesta. Jag älskar att sitta hemma och pula och är mest effektiv när jag får sitta i lugn och ro. Men det spelar ingen roll hur bra det är för jag har lika delar problem med att jag inte, innerst inne, känner mig bra nog och är alltid rädd för att misslyckas. Och detta bidrar till kraftig ångest. Den andra delen är att jag känner i maggropen att jag inte är true to myself. Att jag är menad för något annat där jag kommer att blomma ut, trivas som fisken i vattnet och känna mig fulfilled. Men VAD är det? Och hur hittar jag fram dit?
Livet är för kort för att inte leva till sin fulla potential. Och jag känner inte att jag är rädd för att hoppa, jag är mest frustrerad över att jag inte vet alls, inte har den minsta aning i vilken riktning jag ska ta första steget. Antagligen är första steget att fixa en ny life coach. Eller psykolog. För jag klarar inte att reda ut det här själv.
/CC
KommenteraOj, vilken dag! Jag var uppe lite efter fem efter en ganska stressad sömn och konstiga drömmar. Men jobbmötet imorse och träningen vi hade gick bra och jag lärde mig mycket som vi kan använda i vårt bolag framöver. Men det är skönt att det är avklarat och imorgon är det nu bara drygt en halv dags jobb, eftersom vi åker klockan halv tre. Då blir det semester, tjoho!
Men solket i bägaren är att B kom hem sjuk från after school care ikväll. Hon är riktigt snuvig och har ont i huvudet (omöjligt Corona eftersom det bara var ett par veckor sedan hon hade det för andra gången). Stackarn hade sagt till en lärare på ASC att hon kände sig sjuk, varpå denna sa att hon skulle ringa till mamma och pappa så att de (vi) kunde hämta. Sedan hörde hon inget mer (och frågade dumt nog inget mer heller), men satt på en pall och väntade på att vi skulle komma i två timmar. När T kom halv sex, vanlig tid alltså, var hon jätteledsen och upprörd för att vi inte kommit. Men ingen hade ringt varken T eller mig, så vi hade ingen aning. Jag har skrivit ett mail till dem bara så de vet vad som har hänt.
Hur som helst så får vi hoppas att hon mår bättre imorgon och att hon orkar med att ha roligt i helgen. Vi alla behöver denna lilla semester så mycket. Vi har som sagt inte haft semester med övernattning sedan 2019. Jag känner mig glad i min trötthet och längtar till helgen, men först ska jag njuta av middag framför Sandhamn. Det blir dumplings idag.
/CC
Kommentera