Klockan är åtta och vi har just kommit hem från Bondi. Jag fick för mig igår att vi skulle åka till Bondi för att titta på örhängen i en bra affär de har där och till min stora förvåning sa T inte emot. Vi kände nog båda att det skulle vara roligt med en utflykt. Så så blev det.
Vi skyndade som vanligt imorse eftersom vi var tvungna att åka hemifrån halv åtta för att hinna till simningen och sedan åkte vi direkt till Sydney därifrån. B är nu riktigt duktig på att crawla, de börjar med att lära sig crawl här, (de lär sig inte bröstsim alls för det går inte i starka vågor), och nu har de börjat träna på ryggsim.
Vi åkte förbi Officeworks här på vägen för att köpa pärmar till jobbritningar men då de hade pärmar men inte A3 hålslagare fick vi åka till Officeworks i Bondi Junction också. Där fanns hålslagare som tur var. Sedan började vi med att åka förbi vår förra lägenhet i Bronte och där parkerade vi bilen ganska långt upp för att kunna gå ner den vägen vi alltid brukade gå till stranden. A trip down memory lane.
Vi älskar verkligen Bronte, men vi kommer alltid fram till samma sak. Det enda sättet vi hade kunnat bo där på hade varit i en miniliten lägenhet någonstans, antagligen en bit bort från havet. Vi hade alltså fått kompromissa sönder oss och det är det inte värt. Vi älskar ju också där vi bor nu, men ibland saknar man att vara där det händer, där folket är lite yngre, hälsosammare och kanske mer intressanta ibland. Men man kan inte få allt och detta passar oss ändå bättre trots allt. Ett bättre liv för barnen.
På vinst och förlust ringde vi till I, vår kompis i huset vi bodde. Han var precis ute och gick med hunden och var bara fem minuter ifrån oss på stranden. Det var väldigt mysigt att se honom igen. Barnen lekte lite på lekplatsen och när vi sedan sa hej då till I så gick jag till Tamarama medan T och barnen gick åt andra hållet och hämtade bilen. Sträckan mellan Bronte och Tama är enligt mig en av de vackraste i världen och jag missar aldrig en chans att gå där och titta på hus, natur, hav och folk.
När familjen hämtade upp mig en kvart senare åkte vi tillbaka till Bondi Junction för att äta på fantastiska Betty’s Burgers och det var som vanligt kanongott. Därefter åkte vi äntligen till affären med örhängen. Där valde jag två stycken par (eftersom jag har tre hål), men eftersom man inte får prova så gjorde jag det inte förrän i bilen på väg hem. Och tyvärr fungerade kombinationen inte alls speciellt bra. De två som skulle vara bredvid varandra är för stora. Så nu är jag på ruta ett igen. Slarvigt värre.
Efter att barnen fick en glass var, B valde en stor rackarns strut med kulglass från Ben & Jerrys och O ville hellre ha vanlig isglass, så packade vi in oss i bilen och åkte hemåt. Det har varit en mysig dag i våra gamla hoods och vi klarade oss faktiskt ifrån regnet. Dessutom har jag varit på soligt humör trots att jag vaknade när T gick upp och kissade vid fyra och kunde inte somna om igen. Och det är ingen liten bedrift! Nu blir det köttfärssås med grönsaker för att balansera upp dagens dåliga ätande framför Yellowstone. Man gillar ju rutiner ändå.
/CC
KommenteraImorse fick det vara nog.
Jag hade tänkt gå upp och bita ihop och ta tag i dagen, men jag mådde inte bra alls. Så det fick helt enkelt bli en sjukdag idag. Jag har verkligen legat i sängen hela dagen. Skönt! Jag önskar dock att jag kunde säga att jag mår bättre nu, men det gör jag inte direkt. Dock måste det ju vara bra för knopp och kropp att få ha vilat ordentligt.
Imorgon går jag på jobb nummer två och där är det svårare att vara sjuk. Det är bara jag som gör det jag gör, så arbetet finns kvar och packar på. Förhoppningsvis går det bra så att jag kan jobba som vanligt. Det är ju i alla fall hemifrån, så det är bra.
Jag hann titta på ett avsnitt av Vem Bor Här? idag också och det är verkligen ett av mina favoritprogram. Jag är ganska kass på att gissa vem som bor var, men det gör inte så mycket. Att bara få följa med och gå runt i fina hus är mitt bästa. Att vara programledare för den showen hade nog varit mitt drömjobb. Om jag var en driven person som trodde lite på mig själv så kanske jag skulle ha kollat upp möjligheterna att ta hit programmet och sälja in det här. Men det kommer tyvärr aldrig att ske.
Så jag fortsätter att titta på avstånd och drömma.
/CC
KommenteraLångfredagen började med jobb. Fast efter ett semi-långt telefonmöte bestämde vi att vi lika bra kunde vänta med det som behöver göras till på måndag. Så jag jobbade fram till lunch ungefär och så åkte T till mataffären medan ungarna sprang runt som vildar och hoppade på mig, bråkade med varandra och så vidare medan jag desperat försökte avsluta jobbet.
När jag avslutat och vi städat undan det värsta åt vi snacks och hade sedan en väldigt mysig stund där vi lade pussel. Eller, mestadels mysig eftersom vi satt på golvet och O var tredje minut hoppade och sparkade på pusslen, hoppade upp med världens fart på ens rygg medan han skrek ”piggy back!” och var ett allmänt störmoment. Men däremellan fick man sig lite gosiga kramar och ”Min mamma”, så det får väl gå jämnt ut. Det störiga med pusslen är dock att de är åtta stycken Frozen med liknande motiv och samma färgskalor och ja, även fast de ligger i olika påsar ligger bitarna inte rätt. Så vi började med ett projekt att bygga ett pussel i taget, vända det med baksidan upp och sedan skriva siffran ett på det första pusslets bitar, två på nästa osv. Vi hann bara fyra av åtta, men alltid något.
När T kom hem hade regnet försvunnit och solen sken, så då tog vi Os balanscykel och Bs cykel som vi tagit av stödhjulen på och promenerade till boardwalken. B har faktiskt bara cyklat en gång utan stödhjul tidigare och det var nog ett halvår sedan. Gah! Värsta föräldrarna. Men nu behövdes det inte mer än några rundor för att komma in i det och sedan cyklade hon själv! Hon var så stolt och med rätta såklart. Det var en härlig stund i sol och ute bland massa människor, men alla på avstånd.
Nu har vi precis ätit världens godaste kyckling med citron, vitlök och persilja och tittar på Hamilton i soffan och myser. Vi har inte hunnit påskpynta ännu, men det får bli imorgon. Var sak har sin tid.
Glad Påsk!
/CC
Kommentera
Första dagen på det nya året och det känns precis likadant som igår. Konstigt.
Idag körde vi till Bronte och hängde på stranden. Anledningen var att jag för ett tag sedan fick ett email i min inkorg. Det var från sonen till en familjevän som min mamma och pappa känner. Vi har träffats då och då under min uppväxt men senast jag träffade denne kille var när jag (och han själv också) var runt femton, sexton år gammal. Dock träffade jag hans systrar för två år sedan och har träffat hans mamma oftare än så.
Hur som helst är han och hans partner och deras fyra barn på semester i Australien och de undrade om vi ville träffas. De bor hos partnerns syster som tydligen är bosatt nära Bronte sedan 25 år tillbaka. Så vi åkte ner och hade en stranddag med prat och bad bland väldigt många andra varma turister. Men härligt var det och väldigt roligt att ses!
Imorgon ska B och O tillbaka till dagis och jag och T ska få ha en efterlängtad egendag. Vi planerar att åka söderut igen, men 1,5 timme i bil är ju nada när man inte har klagiga ungar i baksätet.
Nu ska jag dock hoppa isäng så att jag är pigg imorgon. Man vill ju inte förstöra dagen med trötthetsirritation.
/CC
KommenteraVi gick upp imorse och åt adventsfrukost innan vi gjorde oss iordning för att åka ner till Sydney.
Vi skulle först till IKEA för att köpa lite smågrejer, men viktigast var ändå julmaten (sill, julmust, pepparkakshus, glögg osv.) och sedan skulle vi vidare till Bronte och våra kompisar I och V som bor i samma hus som vi tidigare bodde i.
IKEA gick bra, B var i Småland (leklandet) hela timmen och O höll sig någorlunda glad medan vi gick runt för att hitta det vi behövde. Dock blev vi besvikna då det var väldigt dåligt utbud i år. Det fanns ingen julmust, bara dillsill (brukar finnas senapssill och löksill minst), inga färdiga pepparkakshus att bygga, ingen stark senap och ve och fasa inga salta godisar. Men positivt var väl att vi sparade lite pengar för det är så himla dyrt!
När vi kom till våra vänner vid tvåtiden så sken solen som den alltid gör i Bronte. Efterhandskonstruerad romantisering troligtvis, men det kändes som att komma hem! I och V hade fixat lunch, pork roast med rostad potatis och morot, coleslaw och vanlig sallad, vilket vi satt ute på deras stora altan (under vår gamla balkong) och åt. Mysigt och gott! Ungarna sprang mest runt och lekte med Teo, hunden som är en jättesnäll whippet.
Efter ett frukt- och bärfat till efterrätt gick vi en promenad ner till stranden, denna underbaraste del av Australien och nästan världen också för den delen. Dock så upptäckte jag på vägen tillbaka, när vi precis gått upp för det mesta av den branta backen, att jag hade tappat Os ena sko, så jag gick tillbaka igen och hittade den som tur var på lekplatsen där jag hade sprungit runt som en toking för att snurra en av karusellerna.
Vid halv sex började vi åka tillbaka igen och kom till Terrigal vid åttatiden ikväll. Det är så konstigt, Bronte är alltid i mitt hjärta. Allting är vackert där, det är mysigt och har caféer som ägs av till exempel Russell Crowe. Det är nära till CBD och allt man behöver, men trots allt det så vet jag inte om jag hade flyttat tillbaka nu om jag hade kunnat. Livet här är lugnare, vi har mer plats, det är mindre trafik och det känns som att det är ett bättre ställe för ungarna att växa upp. Men vi pratar om att vi vill flytta tillbaka när kidsen är utflugna och leva där som pensionärer. Förutom de fyra månaderna om året då vi bor i Sverige såklart. Haha.
Mycket kan ju ändras innan dess.
/CC
Kommentera