Jag höll på att säga att T har förstört Valentine’s Day. Men sedan kom jag på att jag inte är ett litet barn och nog borde ta något ansvar själv. Och så kom jag på att jag inte alls bryr mig om Alla Hjärtans Dag och att vi aldrig har firat det.
Men just nu ligger jag inlåst inne på min säng med en bok (enbart av självbevarelsedrift för att jag inte ska skrika på T), B sitter och gråter och stackars O är allmänt orolig för att stämningen inte är den bästa. Jag kan säga rakt ut att allt detta beror på att vi alla är så himla trötta ifrån helgen. Det är verkligen inte rätt dag för att hitta på någonting mysigt tillsammans.
Hur som helst, jag och T pratade under dagen om att vi ikväll skulle åka och köpa mexikanskt med churros till efterrätt eftersom barnen älskar det. Och eftersom vädret varit dåligt hela dagen så tänkte vi att vi kunde ha picknick på en filt på golvet hemma för att göra det lite speciellt.
Men nu ikväll när det var dags så blev allt lite bläh, ungarna ville hellre titta på iPaden än att svara oss och T hade på något sätt ångrat sig om vår plan och gick bara runt som en velig uppenbarelse med dålig energi. Och jag, jag var såklart perfekt. Nej, jag är sugen på mexikanskt och känner mig arg på att T inte bara åkte och köpte maten som vi sagt, utan istället började med det ena och det andra om att nu var det för sent, för dyrt och what not.
Så nu sitter de ute och äter nudlar, muffins och glass och jag orkar inte samla mig tillräckligt för att gå ut och vara trevlig. Då är det lika bra att jag ligger kvar. Så här kan det alltså bli ibland på en helt vanlig dag, i en helt vanlig familj, när orken tryter och allt blir lite fel. Vi skiter i idag och kör nya tag imorgon.
/CC
Kommentera (2)Ikväll var vi tvungna att kontakta mamman till Bs bästa kompis och göra en sådan där jobbig grej att ta upp bråk mellan flickorna som skett på sistone. Vi var såklart trevliga och frågade mest om hennes dotter också kommit hem ledsen eller arg. Det hade hon, men hennes dotter sa helt andra anledningar än vad vår dotter säger. Det är ju då det blir svårt. Man måste lita på sitt eget barn medan man samtidigt förstår att de är åtta år gamla och kanske inte har full koll på allt som händer. Dock så vet vi om andra barn som slutat leka med denna tjej för att hon är too bossy, så det känns inte som att B hittat på dessa händelser.
Hur som helst så kom vi fram till att vi lämnar det för tillfället och hoppas på att barnen löser det själva. Om så inte är fallet så får vi väl hoppa in senare och samlas allihop och prata. Sådant här är bland det värsta jag vet. Man vill bara följa med dottern vart hon än går och se till att ingen ljuger för henne, säger något elakt etc. Samma med sonen såklart. Men det går ju av förklarliga skäl inte.
Efter allt detta så skulle T dammsuga lite i taket med vår nya dammsugare (det lät ju lite egendomligt, men ibland får man ju städa lite där taket möter väggen). Hur som helst så upptäckte han en ny spricka i taket. Det händer ju ibland när hus rör sig, att målarfärgen spricker lite. Men saken var att det ser ut som att det varit/är fukt där. Dvs, det verkar som att fukten i taket från vårt sovrum nu även har spridit sig till vardagsrummet. God, give me strength.
Så nu är det bara att ringa tillbaka byggaren som var här för ett tag sedan och låta honom quota på det och sedan hålla andan. Min intention för dagen som jag satte imorse var ”One step at a time” då jag hade så mycket på jobbet, men det passar ju väldigt bra ikväll med. Man måste ta en tugga i taget för att kunna äta upp en hel elefant. Så det är bara att börja tugga och hoppas att tänderna håller.
/CC
KommenteraIdag valde jag mellan att åka och shoppa på Erina Fair (utan pengar) eller gå till gymmet (gratis- typ, eftersom jag ändå betalar varje månad) och göra av med energi. Jag valde gymmet och jag är så glad för det! Det var nämligen en sådan dag då man går in som en grå mus och går ut med armarna upp i luften till Kanyes I Am A God. Nej, det gjorde jag såklart inte i verkligen, det skulle ju se jättekonstigt ut, men jag pratar i metaforer.
Idag sa jag också förlåt till T för hur jag betett mig de senaste dagarna. Han får ta det värsta av tornadon, men han gör det bra. Han vet att jag har jättesvårt att kontrollera den sidan av mig (inte för att det är någon ursäkt, men i alla fall lite av en förklaring) och han började skratta. När jag frågade varför så sa han ”Varför är jag inte förvånad att du är glad som en lärka nu när det är klarblå himmel och sol ute, medan du varit lika svart som vädret de tidigare dagarna?” Han må ha rätt, men jag tror ändå att det är hormoner. Kanske i kombination med vädret.
Ja, så jag har haft en riktigt bra dag med en fin start på morgonen med journaling, läsning i self development- bok och sedan flyt på jobbet. Sol i ansiktet och gym på det och jag är en kvittrande tjej. Upp och ned, ned och upp. Lite manodepressiva drag har jag nog. Men då blir livet spännande när man aldrig vet vad man får. Hrrmmm, låt oss säga det för att vara positiva.
/CC
KommenteraDet var länge sedan det hände, men nu ikväll blev jag så arg på T att jag skrek och gormade. Jag blev så där arg som man blir ibland när man bara ser svart och nästan inte kan hålla tillbaka de mörkaste sidorna av sig själv.
Jag trodde faktiskt att jag hade lyckats med att komma bort från de värsta utbrotten med allt arbete jag har lagt ner på mig och min person på sistone. Men icke sa Nicke. Det krävs nog längre tid och mycket arbete till för här var det som om ingenting alls hänt.
Vad hade han gjort? Ja men, som vanligt så kändes det som att han bara går runt och startar saker och jag får gå efter och rymma undan. Man kommer in och det står tre tomma glas på hans skrivbord, ligger kläder överallt och när han hade dammsugit bilen (absolut jättebra, för det är inte det att han inte gör saker, det är bara att han inte gör dem färdiga), så hade han slängt ner allting som var däri i en påse och bara ställt åt sidan. ”Det är barnens leksaker, det får dom ta.” As if. Men när man börjar titta så är det Ts strumpor, kepsar, annat som faktiskt ska vara i bilen osv.
Vi har en liknande påse som bara ställdes ner i källaren när vi skulle sälja den gamla bilen. Där var lite blandade grejer och B letade igenom hela huset efter någonting hon behövde som vi sedan hittade i denna påse. Den står för övrigt kvar ännu, men ”Ja ja, jag ska ta bort den när jag får tid att städa och organisera där nere.” Jag blir galen. Jag känner stressen i mig bara jag tänker på det.
Det är nu man ska släppa det och tänka att det inte går att göra någonting åt situationen (mer än att be snällt om att han ska göra färdigt) och att det endast gör en olycklig att reagera. Men hur släpper man en kokande ilska som får bensin av att man är trött, hungrig och har en miljon andra saker att göra och inte alls vill lägga till att plocka ur en random bilpåse på sin lista? Men såklart plockade jag ut den, bet ihop och var arg och försöker nu släppa detta vardagliga ”problem” i livet. Låt den stå, tänker man nog, men då förstår man inte det hela med att ångesten av det är större än ilskan i att ta tag i det själv.
Jag är ju väldigt ärlig här med vår smutsiga byk, men tänker att folk förstår att det inte är så himla allvarligt mer än just i stunden. Jag tänker att kanske kan det vara skönt att läsa om andra som skriker på sin partner/vän/barn för att tålamodet tryter. Om en liten stund blir det bra igen. Och ja, T är jättebra hemma, gör minst lika mycket som jag bara andra grejer. Och vi är inte i närheten av att skiljas. Jag vill bara mörda honom lite.
/CC
KommenteraVi har haft en rejäl jäkla urladdning ikväll. B var på ett pissigt humör och allt var fel. Och när hon vägrade duscha och göra sig iordning för natten så gjorde hennes lillebror likadant. Så det blev ett ordentligt skrikande på alla håll och kanter och som bekant så hjälper inte skrikande mycket heller. Mer än att man blir alldeles trött, urlakad och känner hopplöshet.
När B lugnat ner sig så gick jag in och pratade med henne. Jag berättade att för mig när jag blir arg så är det sällan bara av den anledningen som det ser ut att vara. Det ligger oftast andra saker bakom, så som stress över jobb, oro över något annat eller vad det nu kan vara. Och då kröp det fram att B tycker att vi jobbar för mycket och inte är tillsammans med dem på vardagarna så mycket som hon hade velat. Så hon hade tydligen börjat bli arg och ledsen redan tidigare, då hon hade frågat om T kunde hoppa trampolin med dem och han hade svarat att han måste jobba. Hjärtat brister ju.
B är precis som jag, hennes kärleksspråk är att spendera tid med de hon älskar. Det är viktigare än allt annat. Och hon kommunicerar redan i denna tidiga ålder att hon blir så frustrerad över att helgen bara är två dagar medan vardagen är fem dagar. Och hon har rätt, både jag och T har haft ovanligt mycket på jobbet på sistone och ofta sitter vi till sju eller så. Det är klart att det inte är roligt för barnen.
Livspusslet alltså, så svårt att få ihop. Man vill balansera alla delar på ett bra sätt och också ta hänsyn till barnens lycka och sin egen såklart. Vilken tur att det snart är julsemester. Vi behöver den allihop.
/CC
Kommentera