Idag kunde jag inte hålla mig längre. Jag har suktat länge och väl, men idag var dagen jag tryckte på knappen och handlade på Adoore. Det finns så mycket fint, och mycket som inte alls skulle passa på mig, men denna gången fanns storlekarna också.
Problemet är dock att jag är precis mittemellan två storlekar. Detta vet jag eftersom de har ett väldigt bra storleksschema och jag mätte mig med måttband. Och i vanliga fall så hade det inte gjort så mycket ifall det blir fel då man har 14 dagars bytesrätt. Men jag skickar dem hem till mina föräldrar (de skeppar endast inom Sverige) och kommer nog inte veta ifall de passar förrän om någon månad. Nu tog jag den mindre storleken för jag tänkte att det är den typ av klänningar som ska sitta tight. Men vem vet, kanske får jag sätta mig på strikt diet, haha joke. Det löser sig. Men jag hoppas hoppas att de passar.
Vi insåg igår när vi hade bullat upp med bullar och choklad för att titta på sista avsnittet på vår serie Förbrydelsen att det faktiskt inte var sista avsnittet (vet inte vad vi fått det ifrån). Vi tittade på nummer 13, men tydligen finns det hela 20 avsnitt. Så nu blev vi lite av. Ska vi verkligen kolla på sju avsnitt till? Vi funderade på att sluta, men nu har vi ju kommit så långt. Och lite sugen är man ju på att veta hur den faktiskt slutar. Och att googla är faktiskt fusk. Så nu får vi bita ihop och köra ända in i kaklet.
/CC
KommenteraIdag lyckades jag inte komma ur pyjamasen förrän vid halv ett. Det har inte hänt sedan jag var tjugonånting tror jag. Förutom om jag varit sjuk, men det räknas ju inte.
Det var inte det att jag festade hårt igår. Men det faktum att jag lagt mig sent flera dagar i rad, sovit dåligt och vaknat tidigt plus att jag har en förkylning i kroppen (testade mig givetvis igår, men inte Covid) har gjort att jag är helt susig i huvudet, pratar med whiskyröst och inte har orkat göra många knop idag.
Jag läste ut min Marian Keyes-bok Again, Rachel (vilken var seg i början, men värd att läsa eftersom den blev bra i slutet), och påbörjade en ny bok från min favvoförfattare för tillfället, Emily Henry. T och barnen åkte och handlade och bakade sedan kanelbullar, allt medan jag bara tittat på och myst. Ibland måste man få ha sådana dagar också för att återhämta sig. Det har varit regnstormar hela dagen och de varnar på nyheterna för att man ska hålla sig inne, så egentligen har jag bara följt regler…
Bullarna var för övrigt supergoda, receptet från Leila, med vaniljsocker och en perfekt balans. T fick feeling och håller på att laga Biff Rydberg nu och det har jag ingenting alls emot. Den ska vi äta framför sista avsnittet av danska The Killing/Förbrytelsen på säsong ett. Men sedan får det räcka, det blir inga fler säsonger för oss. Nästa serie blir troligtvis del två av säsong fyra av Ozark. Det ska bli spännande att se hur de knyter ihop säcken.
/CC
KommenteraLilla O har under en stor del av sitt 4,5 år långa liv varit väldigt duktig på att skalla oss andra med sitt bakhuvud. Han gosar, kryper upp i knät på en, ålar runt så som barn gör som inte kan vara stilla och så helt plötsligt hoppar han upp och skallar en rejält på tänderna eller näsan. Idag var det näsan. På mig.
Vi hade, efter en ganska mysig kväll, precis spenderat lång tid på att dividera för att få dem att duscha. Sedan spenderade vi lika lång tid på att undra hur de inte kan ha lyssnat de femtio gånger vi sagt till att man inte får kasta upp sådana där kladdiga geléhänder, sådana som man hade när man var liten, i taket. Det blir fettfläckar då och nu hade de alltså lyckas få till ett långt blått streck i taket som inte går att få bort.
Men efter allt detta var vi äntligen på mållinjen och de skulle precis lägga sig i sängen. Det är då O hoppar upp som gubben i lådan rakt på min näsa och det knäcks så högt som det aldrig gjort förut. Jag flyger upp med händerna på näsan, tårarna sprutar så där som det gör när något händer med ens näsa, medan jag skriker ”Du bröt min näsa! Du har fan brutit min näsa!” Alltså, jag skrattar när jag tänker på det nu.
O skrek ”Sorry! Sorry, mamma!” och sprang sedan och gömde sig under täcket. B började gråta. T kom med frusna ärtor allt medan jag undersökte hur illa skadan faktiskt var. Och på något konstigt sätt så var det inte så illa. Den är definitivt inte bruten. Visserligen kom det blod när jag snöt mig, men sedan gick smärtan över ganska snabbt. Så då var det bara att gå in och trösta barnen.
Tar det någonsin slut, kämpandet? Men jag är väldigt tacksam för att jag inte behövde åka i ilfart till akuten. Om glaset ska få vara halvfullt.
/CC
KommenteraMånga dagar, kanske de flesta dagar till och med, mår jag okej och fungerar som en vanlig människa. Idag var en sådan dag, igår var det inte.
Ikväll efter jobbet åkte jag till Erina Fair och gjorde en grundlig undersökning hos optikern. Han sa i princip att han rekommenderar mig att operera ögonen eftersom jag har sådana problem med kliande ögon när jag har linser på mig, samt inte trivs i glasögon. Det kostar ju ganska mycket, tror det ligger runt 70k SEK, men det vore en dröm att kunna se!
Efter optikern så gick jag till food courten och köpte stir fry chicken med ginger sauce och ris och åt det medan jag läste min bok. Nu är ju inte köpcenterrestauranger favoritmiljön direkt, men när man får sitta i lugn och ro och bara bry sig om sig själv så är det ju så skönt. Efter ett bra tag insåg jag att klockan var mycket och sprang till affärerna. Jag köpte dagiskläder till O på KMart, eftersom de förstörs efter tre, fyra gånger på dagis. Där hittade jag även en present till en kille som B ska till på kalas på lördag och sist men inte minst köpte jag en fin vas på Adairs till en tjej i svenskgänget som jag ska till på (försenad) midsommarmiddag på lördag.
Jag är ganska dålig på att vara förberedd i vanliga fall, men när jag väl är det så mår jag så bra! Nu behöver vi inte tänka på det på lördag. Nu sitter jag i bilen och skriver, egendomligt nog, men det är dags att åka hem till T så att vi hinner se serie ikväll också. Det är mycket viktigt. Så nu ska jag stampa på gasen. Och köra totalt laglig hastighet såklart…
/CC
KommenteraJa, vad ska man säga? Jag bröt ihop och grät imorse igen. Men man orkar ju inte komma in här och höra en massa tråkigheter hela tiden. Kanske ifall man själv också mår dåligt, i syfte att känna sig mindre ensam i sin situation. Men annars är jag lite av en buzz killer och har varit ett bra tag.
Ibland mår jag inte så bra helt enkelt. Och jag har egentligen ingenting att må dåligt över. Jag har den bästa familjen och bor i paradiset. Jag har hälsan och de runtomkring mig också. Och så vidare. Men det spelar ingen roll. Om man har lätt för att få ångest och känna sig nere så spelar det andra inte så mycket roll. Det betyder inte att jag inte är tacksam för allt jag har, för tro mig, jag förstår verkligen hur lyckligt lottad jag är. Dock så bryr sig inte kemikalierna i hjärnan (eller vad det nu är) om det när de vill att jag ska må dåligt.
Men sedan blev det lite bättre ikväll och nu klarar jag i alla fall av att inte gråta hela tiden. Det är ändå ett framsteg. Jag måste nog boka in en tid med en psykolog. Jag känner bara som att jag vet vad de kommer att säga. Äter du rätt? Tränar du? Sover du ordentligt? Jag kan ge dig antidepressiva om du vill. Och jag håller ju med. Allt detta är viktigt. Men hur går man till gymmet när man knappt orkar klä på sig vissa dagar? Och tabletter är ett jättebra alternativ, men jag känner att jag vill försöka komma till botten av mina problem istället.
Varför har jag så mycket ångest? Varför kan jag inte ha ett vanligt jobb utan att vilja kasta mig ned för ett stup på morgonen? Varför kan inte jag nöja mig med ett vanligt liv? Varför låter jag som en jäkla trasig skiva? Jag blir så trött.
Återkommer imorgon när det förhoppningsvis finns mer ljus i hjärtat.
/CC
Kommentera (4)