Det har varit superskönt, för idag är det första gången jag har kunnat hjälpa T nere i huset någon längre stund. Barnens farmor och farfar tog hand om dem och jag var nog nere och rev tapeter och lite annat i ungefär 6 timmar.
Eftersom att huset är 200 år gammalt så är, även fast tapeterna inte är lika gamla, det väldigt mycket smuts och damm, så det var bara att täcka sig med allt som gick. I mitt fall blev detta munskydd, skyddsglasögon samt en slags tubhalsduk som jag hade över håret för att slippa det värsta dammet där. Detta gjorde dock att O inte kände igen mig och han såg väldigt skeptisk ut när jag skulle pussa honom hejdå.
När man jobbar på ett gammalt hus på detta sätt så har man verkligen highs and lows. Till exempel: Åh, här ligger en jättefin bjälke som vi kan lämna synlig- High. Nästa sekund: Denna tapeten ser våt ut. Har vi fukt? Vart kommer det ifrån?- Low. Och sedan är det väldigt farligt för det hoppar ju in massa idéer i huvudena på oss. Vi har hela tiden velat ha fönster med spröjs, men eftersom att de fönster som finns duger bra (måste bara målas om), skulle vi lämna dem. Dock… idag fick vi för oss att vi lika bra kan köpa nya. Det behövs ändå bara fyra fönster, det kan ju inte bli mer än 20,000kr och så vidare. Vi har inte tagit steget än, men jag har svårt att tro att det inte kommer att bli så.
Det är helt enkelt svårt att veta vart man ska stanna och säga, Detta är ett torp, allt kan inte vara precis som vi vill ha det. Man vill ju så gärna att allt ska vara fint. Dessutom är pengar ju bara pengar. Ha ha, skojade bara, så säger endast rika människor. (Fast jag menar det i och för sig lite ändå).
/CC
KommenteraAlltså, vissa dagar är ju bara för bra!
Jag sitter på tåget på väg tillbaka hem efter en dag i Malmö med två av mina bästa och äldsta vänner. Vi har skrattat, pratat allvar och ätit burgare samt köpt lite godis. Detta har gett mig energi för flera dagar framöver. Det är något så avslappnat med att träffa människor som känt en i evigheter, vänner som vet ens bakgrund och man kan vara sig själv helt och fullt. Visserligen så är jag väldigt dålig på att prata ytligt och berättar det mesta om mig även för nya bekantskaper, men ändå.
Sedan blev dagen ännu bättre när jag just stod på perrongen och en hemlös kom förbi och frågade ”Do you want me?” “No thanks, I’m good.” “Maybe just a little bit?” och höll fingrarna en centimeter ifrån varandra för att indikera hur liten. Ha ha. Men just sådan här interaktion, som med killen med smink och coola örhängen som bara pratade engelska och behövde hjälp att hitta tåget till Köpenhamn, eller denne hemlöse man- jag älskar sådan vardagskommunikation. Om man känner sig ensam en dag så hjälper det att bara gå ut i världen och så gör ett leende, eller en fråga från någon annan ens dag så mycket bättre. Nu låter jag flummig igen, men jag hoppas man förstår vad jag menar.
Jag och tjejerna bestämde att vi ska ses snart igen och den ena, som är hudterapeut och har en egen salong ska göra behandling på mig- lyx! Vi har ännu inte bestämt vad för behandling, men who gives a shit! Bara att få skämmas bort ska bli härligt.
Nu ska jag dock försöka hinna läsa min bok en liten stund, det hinner jag tyvärr nästan aldrig annars. Detta meme passar bra, tycker jag:
/CC
Kommentera
Härlig dag idag!
När jag ammat och lagt O vid elvatiden tog T och jag bilen och åkte själva på utflykt. Eller, egentligen var det en handlingsrunda, men vi gjorde den till lite extra. Det bar av till slaktaren i Brösarp, mataffären i Kivik, den pittoreska byn Vitemölla, fiskbutiken i Kivik aka Bhures Fiskrökeri och så via den lilla oansenliga byn Eljaröd för att titta på buskar och staket och få tips till Hörnan.
Jag var glad och kvittrade som en lärka hela tiden för det var sol, vi var på några av mina favoritställen och vi var helt ensamma bara vi två. Det händer nästan aldrig. Vi köpte lunch med färsk fisk och räkor på Bhures och satt ute på en brygga och åt medan vi tittade på fiskarna (människorna, ej djuren) som kom ut och in i sina båtar. Vi gick bland de små husen i Vitemölla med dess mysiga trädgårdar och sin sagobokscharm och sedan var det dags att åka tillbaka till verkligheten med en stor dos av ny energi…
…vilken i och för sig försvann igen ikväll när jag fann mig själv på toaletten med tre ungar som var bajsnödiga samtidigt. Först bytte jag blöja på O med B och lillkusinen bredvid. Sedan behövde de gå på toa en efter en och medan jag skötte detta hade O hunnit krypa iväg till köket och satt och tuggade på den jordiga delen på en purjolök. Så där höll det på tills jag var alldeles svettig och barnens farmor kom till undsättning.
Nu känner jag mig glad att jag har planerat en träff med två kompisar i Malmö imorgon. Själv. Barnen får vara hemma med pappa och de andra. Perfekt.
Mama needs some space.
/CC
KommenteraIdag kom solen och lite värme tillbaka och vi kunde sitta ute och äta lunch samt vara ute för fikan, vilken råkade bli med brända kanelbullar. Men även brända bullar är ju goda och framförallt bättre än ingenting.
Vi hade även både vår byggare och en ny elektriker i huset Hörnan och äntligen känner vi att vi fått klarhet i hur vi ska fortsätta. Elektrikern lyckades ge oss ett billigare pris än de tidigare 70,000, så det var väldigt välkommet. Nu ska vi försöka köra på som sjutton i de dryga tre veckor vi har kvar i Sverige.
Sedan kom T’s syster med man och dotter och ska stanna hela helgen. De har varit i Kroatien med en annan familj och tältat i tre veckor och slog upp sitt tält på gräset för att tvätta och lufta. Såklart fick B då för sig att hon skulle tälta. Mycket riktigt, nu ligger T och hon där ute för B’s första natt i tält någonsin. Om det är konstigt att en 4-åring ej tältat förr så får man tänka på att vi bor i Sydney där man inte har allemansrätt och dessutom en del farliga djur, vilket gör att man inte bara lägger sig vartsomhelst.
Så nu ligger jag och O här i eget rum, men han rumlar runt som sjutton och verkar ha bestämt sig för att inte somna för det vore ju förfärligt ifall mamma skulle få en enda liten stund av lugn och ro i ”ensamhet” någonsin.
Livet är en konstant cykeltur i trött uppförsbacke. Allt medan alla andra verkar ha elcykel.
/CC
KommenteraVi står lite stilla just nu med renoveringen. Vi måste ha in ännu en elektriker som hjälper oss att planera och ger oss nya prisuppgifter. Innan dess vågar vi inte riva ner mer tak eller väggar av rädsla för att förstöra elledningar som sitter utanpå. Det enda vi gjort idag är att gå runt och märka ut vart vi vill ha kontakter, strömbrytare, element och så vidare. Men nu verkar det som att elektrikern kommer imorgon, så då blir det förhoppningsvis lättare att gå vidare.
Annars har jag spenderat en obehagligt stor del av dagen framför datorn för att fylla i de 17 sidor som behövs till ansökan för O’s dagisplats. Plus extra dokument och speciella skattenummer, vilka jag Skyperingde till Aussieland för att få tag på. Spendera varje dag som att den vore den sista, säger man. Jomenvisst!
Men B är i en härlig ålder nu (förutom tonårsbeteendet dårå) och säger en massa smarta och roliga saker. Idag frågade hon farmor ”Vart är det som luktar?” (Hon, som endast dessa månader har lärt sig att prata svenska och inte engelska blandar ihop vart och var). Farmor: ”Jag vet inte”. B: ”Kanske har någon fisit.” Farmor: ”Det var inte jag.” B: ”Jag tror inte att det var jag heller, för jag kände inget i min rumpestump.” Allt detta sagt med Tony Irving- brytning. Så söt!
Men nu sitter T och tar kort med mobilen på de signerade dokument som måste vara inne hos dagis ikväll (morgon i Aussieland) för scannern fungerar inte. Alltså, i 25 år har man vart man än varit, haft bråttom med att lämna in viktiga papper eller uppsatser och alltid ska skrivaren krångla. Vad är det för någonting? Kan det aldrig bara funka?
Det är en konspiration!
/CC
Kommentera