VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Bird Flu forts.

Forts.
Det är söndag eftermiddag och det har konstaterats att jag har fågelinfluensa och lunginflammation och man håller på att diskutera hur man bäst behandlar detta under en graviditet.

Jag ligger i mitt egna rum på RPA i Sydney och varje människa som kommer in till mig tar på sig en full mundering med plastrock, handskar och munskydd. Det känns som att jag har HIV eller Ebola, men självklart är det bra att de gör allt för att smittan inte ska spridas. En respiratory professor kommer in till mig, lyssnar på lungorna i ett stetoskop och ser orolig ut. Jag frågar om bebisen och han säger att vi inte ska oroa oss för bebisen nu utan vi ska oroa oss för mig. ”You are very sick”. Han tittar igen på mig med de där hundvalpsögonen och frågar ”Har du någon husband eller någon som kan komma hit?” Ja, säger jag. Vi har en toddler. Min partner är och ordnar med barnvakt till henne, sedan kommer han hit. Professorn ser nöjd ut.

Den otroligt inspirerande frukostbrickan. Inte ska vi lägga till en liten varm tomat, bacon eller rosta mackan...

Den otroligt inspirerande frukostbrickan. Inte ska vi lägga till en liten varm tomat, bacon eller rosta mackan…

Senare, på måndagen tror jag det är, kommer chefen för Obstetrics och hälsar på på rummet. Vi pratar lite och han berättar att professorn ringde till honom under helgen för att diskutera mitt fall. ”Du ska veta att han var väldigt orolig för dig.” Först här går det faktiskt upp ett litet ljus för mig. Jag är duktig på att oroa mig, ja. Men jag oroar mig för hur jag ska kunna ära regelbundet så jag inte börjar må dåligt av det, hur jag ska lyckas bajsa på den toaletten som alla de andra också går på (tänk om det låter/luktar/någon annan har bråttom in) och annat trivialt. Men min hjärna tänker ända in i det sista att ”sådant händer inte mig” i sådana här fall. Jag tänker, äsch det löser sig/är nog inte så farligt osv. Under tiden har min kära T gått fem varv i huvudet och funderat på vad han och B ska göra av livet när jag och bebisen aldrig mer kommer hem. Vet inte vilket som är bäst… Fast nog hellre bajsångest än dödsångest.

Tiden går och jag sover, får sprutor och piller, besök av än den ena än den andra från sjukhuset och T kommer på kvällen. På måndagskvällen får jag reda på att de behöver mitt rum till en ännu mer smittsam patient och jag får flytta till ett fyrarum. Det går ju bra, men lugnet är över. Och bajsångesten över delat badrum slår på. I rummet ligger två kvinnor och en man. Jag märker fort att de två äldre kvinnorna väl är ”snälla”, men de svär åt personalen bakom dess rygg (F*king idiots, f*king Asians), medan de kallar dem ”Love” och ”Honey” till ansiktet. En av dem fiser högljutt och ogenerat med jämna mellanrum.

Mannen som ligger bakom gardinen bredvid mig är gammal, kraftigt överviktig, smutsig och varje andetag han tar låter som en brölande älgko under en parningsakt (aldrig bevittnat det i och för sig). Han låter ljudligt dygnet runt och jag lever med podcasts och musik i lurarna. När sköterskan kommer in och säger att han inte kan dra av sig sin syrgasmask eller att han behöver ta sina mediciner skriker han: ”But I don’t need any effing oxygen!” ”Who says I have got the flu?”. Första och enda gången jag ser honom röra på sig är när han blir rullad ner i rullstolen för att ta sig en cigg. Jag råkar (tyvärr) gå förbi hans säng på vägen till duschen medan han är borta och lakanen är soiled. Stanken i allas vårat rum är outhärdlig. Hur blir man inte mer sjuk av att vara ”nära” någon som denna man? (Visst, det är synd om honom och allt det där, men när det gått så långt att man inte tvättar sig/duschar och väljer att ta en cigarett istället för att ta emot välbehövlig andningshjälp så har det gått över gränsen tycker jag).

Det är svårt att få någon sömn i detta kaos också samtidigt som min egna hosta och syrgasen i näsan håller mig vaken. Det är något som man inte vet om man inte provat på, men att ha syrgas som konstant sprutas in i näsan gör det så omänskligt torrt där inne. Det svider och har sig och till slut vill man inget annat än dra ut skiten. På tisdagsmorgonen kommer den fina, fåordiga professorn och tittar och lyssnar på mig och säger glatt ”Idag kan bli dagen då du får åka hem!” Jippi och hans moster, men jag vågar inte hoppas för mycket.

Det blir febril aktivitet ett tag då man ska kolla mina värden efter att syrgasapparaten varit bortkopplad i en timme. Jag har hunnit duscha och byta om och sitter med en ny podcast, alldeles för sorglig och har tårar som rinner nedför kinderna när sjuksköterskan kommer in. Värdena är godkända och jag ska bli utskriven! Jippi!!!!
Det går nog en fyra timmar till av pappersarbete, medicinöverlämning etc. etc., men vid femtiden är allt klart och T och B kommer och hämtar mig.

Fina T har köpt blommor för att pigga upp mig.

Fina T har köpt blommor för att pigga upp mig.

Det ligger blommor på mitt säte i bilen och B kvittrar glatt på samt undrar vad det är för konstigt jag har på munnen. Jag har fått en blå mask som jag ska ha i ett dygn för att inte smitta T och B. När vi kommer hem går jag rakt in i sängen, T kommer med te och äggmackor och jag bara njuter av tystnaden och kvällssolen som tittar in genom fönstret. Jag är sjukskriven hela denna vecka och även nästa, för än är jag inte frisk. Dock kan jag andas själv, har min egen toalett och är hemma!

Vilken lycka!

/CC

Kommentera (3)

Fågelinfluensa och lunginflammation

”I’m 25 weeks pregnant, have the flu and I can’t breathe properly.”

Klockan var runt tre på söndagsmorgonen och vi var på akuten i Newtown då min förkylning tagit nya vändningar. Killen bakom glaset frågade efter några basuppgifter och så hänvisade han oss till de röda stolarna, inte de grå. Jag började fylla i ett formulär, men hann bara en tredjedel innan de ropade mitt namn i rummet bredvid. Jag stapplade in, vid detta tillfälle hade Panadolen worn off och jag hade frossa som en galning, vilket gjorde att jag skakade så där som man bara gör i tecknade filmer.

Häj häj!

How are you? sa kvinnan som satt vid en av datorerna för att göra en första assessment. ”Good” svarade jag av gammal vana. ”No girl, you are not good” säger kvinnan och ger mig en omtänksam blick. ”Och för en mamma att dra upp sin toddler ur sängen mitt i natten, packa ihop sig själv och sin familj och köra till akuten- då mår man inte bra. Eller hur?” Hon hade ju alldeles rätt. I själva verket hade jag tvekat in i det sista. Vid tiotiden på lördagskvällen när vi gick och lade oss och jag först upptäckte att jag inte kunde ta vanliga andetag utan bara ytliga, snabba och väsande dito, började jag med att koka mig en kopp te och bulla upp med kuddar ute i soffan. Där satt jag och lyssnade på Podcast i någon timme, tills jag hörde att B gick in till T och ville byta blöja. Efteråt trodde jag ju att han skulle upptäcka att jag inte låg i sängen, men han hade varit så otroligt trött att han bara lade sig ner för att somna om.

Jag gick in till honom och berättade att jag inte riktigt kunde andas. Hur reagerar man på det? Han messade till familjechaten hemma i Sverige på WhatsApp, där tre av medlemmarna är sjuksköterskor. De sa att, särskilt med tanke på graviditeten, borde vi åka in. Jag tyckte att det kändes lite väl drastiskt, visst att jag varit jätteförkyld, men andningsproblemen hade bara poppat upp från ingenstans alldeles nyss. Så jag ringde till sjukvårdsupplysningen, svarade på lite frågor och fick svaret: ”Ok, based on what you have told me I want you to put your clothes on and go straight to the hospital”. Jahapp, det var inte vad jag hade hoppats på. Som vanligt efter att man pratat med en doktor eller dylikt så kände jag mig lite bättre. Så jag sa till T, äsch vi skiter i det. Vi försöker sova och åker in om det blir värre. Men då var det han som protesterade. ”Nej, nu åker vi! Bara din hosta är skäl nog att åka och om inte annat kan du få veta vad du kan ta mot den.” (De vanliga hostmedicinerna vi hade hemma var enligt sjukvårdsupplysningen big no no vid graviditet.) Så vi åkte. Thank god!

Finfina bilder som egentligen inte borde finnas på nätet. Men så här var verkligheten.

Finfina bilder som egentligen inte borde finnas på nätet. Men så här var verkligheten.

Kvinnan på akuten knappade på sin dator och sa att, vi kommer behöva hålla dig här, jag ska bara försöka hitta en säng till dig. Och så, efter ungefär fem minuter, fick vi gå in på ER-avdelningen och fick en säng. Det var en stor sal med femton eller fler sängar, alla med gardiner runt, men som de höll öppna för att kunna hålla översikt. Jag fick en stor kasse att lägga mina kläder i och en särk med öppen rygg att sätta på mig med bara trosor under. Sedan kunde jag äntligen krypa ner och värma mig i sängen. T satt på en stol bredvid och B sov lugnt i vagnen (jag har nog aldrig varit så tacksam över att hon bara slocknade igen så fort vi kom ur bilen och sov alla timmar vi var där, detta behövde hon inte uppleva).

Det tog ett bra tag innan de kom tillbaka med Panadol och en syrgasmask, men med tanke på att det var lördag natt (söndag morgon) och fullt upp, så kan man ju förstå varför. I alla fall så tog det ett tag innan de fick ordning på syrgasen, jag behövde tydligen mer än de beräknat, men när den väl kom på så var det så skönt. Sova kunde man ju dock glömma. Så mycket ljud, skrik, egendomliga människor och händelser och folk som sprang runt hela tiden, men i min feberdimma låg jag mest och stirrade rakt ut.

Vid sextiden på morgonen var de klara över att jag inte skulle få åka hem på några dagar och då B började röra sig i vagnen bestämde vi att T och hon skulle åka hem innan hon vaknade. Sagt och gjort. Jag låg i min säng och lyssnade på Podcasts och glodde på folk i tolv timmar. Det kom den ena och den andra och tittade på mig; ett gäng från obstetrikteamet, andningsspecialister osv. De tog blodprover, andra prover och även ett chest xray, men alla var väldigt proffsiga och vänliga. Normalt hade man tagit mig till graviditetsavdelningen, men eftersom att jag var en stor smittorisk ville man inte riskera det och det var snack om att flytta mig till antingen andningsavdelningen eller ICU:n. På eftermiddagen kom man och sade att nu fanns det minsann ett rum till mig uppe på Respiratory Ward. Strax därefter hämtade man mig med rullstol och körde upp till mitt egna rum på elfte våningen som till och med hade utsikt över staden. Vilken skillnad! Nu kunde jag äntligen få sova lite.

Man konstaterade att jag hade Influenza A och patches of pneumonia on my lungs. Jag fick senare veta att Influenza A är fågelinfluensan och de satte mig direkt på Tamiflu, detta omtalade som man nästan skrattat åt tidigare när det var så på tapeten. Och så lunginflammation ovanpå det då. Starkt jobbat, C. Men nu visste vi vad som var på gång, jag hade syrgas och ett eget lugnt rum med sköterskor som tog hand om mig. Så nu fick jag äntligen lite sömn.

Fortsättning följer.

/CC

Kommentera

På akuten!

Anledningen till att jag inte skrivit här på ett par dagar?

Jo, helvetesinfluensan råkade bli värre, byta skepnad och gå ner i bröstet och nu visar det sig att jag förutom influensan dragit på mig lunginflammation.

Häj häj!

Häj häj!

Så man hittar mig här ett tag. I en sjukhussäng någonstans i Sydney.

Bebisen mår bra så länge, men håll tummarna för oss. Tack.

/CC

Kommentera (2)

Förbud

När jag är gravid (så var det både förra och denna gången) så blir jag efter ett tag ganska uttråkad. Det, plus att man inte riktigt känner sig som den snyggaste och fräschaste versionen av sig själv, gör att jag har så mycket tankar på vad jag vill göra och fixa.

Jag är normalt ingen ”typisk tjejtjej”, som fixar och donar så där jättemycket med mitt utseende, men nu känner jag ett sådant enormt behov av alltifrån manikyr och pedikyr, till att fixa ögonbrynen, tatuera mig igen och nu senast, göra massa hål i öronen. Jag bär knappt smycken och har inte ens haft örhängen i mina vanliga hål (örsnibbarna) på minst fem år, så de har växt igen. Men nu ska jag plötsligt ta tre, fyra hål i varje öra NU NU NU. Bara det att det rekommenderas att man inte piercar sig under graviditeten (högre risk för inflammation) och tatueringar ska man ju också undvika.

Så jag tänkte att jag skulle gå ner någon nivå och testa spraytan. Men inte heller det är bra tydligen. Så nu sitter jag här, med en snäll Brun Utan Sol, igenvuxna hål i öronen och funderar på nästa steg.

En kraftig shoppingrunda online kanske får räcka för stunden. Fasen alltså.

Helt orelaterade och blandade bilder sedan gårdagen.

Helt orelaterade och blandade bilder sedan gårdagen.

IMG_6573

IMG_6574

/CC

Kommentera

Tankar.

Jag måste erkänna att det är tungt att ta sig till jobbet nu för tiden. Och ja, jag vet, jag borde inte klaga som bara jobbar halvtid, men det gör det på ett sätt värre för man får tid att tänka, får liksom smak på friheten, istället för att bara gå upp på morgonen och köra på.

Bilder från igår. Saker man hellre vill göra.

Bilder från igår. Saker man hellre vill göra.

IMG_6542

Dels är det väl graviditeten i sig, man är trött och tung och koncentrerad på bebisen. Men mest är det nog i huvudet. Lite som att räkna ner inför en semester, de sista veckorna går ju bara sååå sakta.

Allt känns lite meningslöst när man bara har några månader kvar på jobbet och sedan är man puts väck i ett helt år.

Men jag är svensk, jag är en ”duktig flicka” så självklart gör jag mitt jobb och lite till. Självklart jobbar jag gratis övertid lite varje dag. För så gör man ju. Det är sedan gammalt.

/CC

Kommentera

För att få de senaste uppdateringarna