Imorse skickade T några bilder från länge sedan. Han är i Singapore och på kvällarna, när han för en gångs skull har lite egentid, sitter han och tittar på gamla kort. T har alltid levt mer i det som varit medan jag lever i framtiden.
Ett av korten väckte massa minnen till liv. Det var en period i livet där jag inte mådde så bra. Vi hade varit ute och rest jorden runt i nio månader, innan dess bodde vi i Norge i ett år, och nu var vi tillbaka i verkligheten och skulle börja leva seriösa liv. Vi kom tillbaka till Lund och hamnade i en lägenhet i ett nybyggt område då vi inte hade stått i kö och det inte fanns mycket att välja på. Lägenheten var såklart fräsch och ny, men för mig som gillar personlighet och mysighet kändes det aldrig som hemma.
Jag jobbade på ett jobb som jag är otroligt tacksam för eftersom jag snabbt lärde mig massor som jag använder mig av än idag. Jag träffade vänner som jag fortfarande har kontakt med och vi hade så kul. Men det var också ett jobb som drev mig till en depression och jag drabbades i princip av utmattningssyndrom efter de tre åren av konstant jobb och känslan av att aldrig räcka till.
Jag flydde genom att gå in i en stor festperiod då jag och en kompis festade i Malmö varenda lördag och ibland två gånger i veckan i flera månader. Jag skrev en blogg under denna tiden också, jag har alltid känt att jag måste skriva av mig för att rensa tankarna och förstå livet. Efter ett tag i den galna partysvängen hade jag ca 3000 följare om dagen. Såklart jagade jag inte följare då heller, jag skrev för mig själv, men det blev nog aldrig tråkigt att läsa då det hände så mycket. Snacka om att livet har olika faser.
Det var enormt jobbigt för T i denna perioden. Ibland låg jag bara hela kvällar och grät. Jag fick ge återbud på släktkalas och annat för det fanns ingen ork kvar. Det kändes som att jag hade en krossad flaska i bröstet och det gjorde fysiskt ont. Dag efter dag efter dag. Men det fanns också mycket spännande känslor såsom mina egenkvällar varje fredag då jag satt på balkongen och drack rödvin, rökte (gjorde det i något år där runt, men är en sådan som alltid kan sluta från en dag till en annan) och gick in i musikens värld.
Det som hände var att vi fick nog och flydde till Australien. Dock hade jag självinsikt nog att gå till en psykolog när jag kom hit för att prata igenom de senaste åren. Jag tog en paus från allt och började inte jobba här förrän efter tre månader.
And the rest is history.
/CC
Kommentera (4)
Det är någonting med söndagar som gör att man har känslan av att allt är på väg att ta slut. Jag vet inte varför egentligen, livet rullar på och det är bara en ny vecka som kommer. Men ändå känner jag mig alltid melankolisk på söndagen, samtidigt känner jag ett lugn och njuter ofta mer än på en fullspäckad lördag.
För mig har det nog också att göra med att jag lever en sådan stor del av mitt liv inne i mitt huvud. Och på veckorna tvingar allt det vardagliga mig ut i den vanliga världen, den riktiga världen, och då saknar jag min egen värld. Detta är också en av anledningarna till att jag inte kan bo i Sverige. Zombiemånaderna gör mig till ett lobotomerat fodral och jag tappar bort mig själv.
Och detta är också mitt allra svåraste. Hur får jag balans mellan min drömvärld och den vanliga världen? Hur gör jag för att inte ständigt bli besviken på den riktiga världen när jag ju faktiskt har ett helt awesome life? Jag måste dessutom vara försiktig så att jag inte bara flyter iväg och missar mina barns uppväxt.
Hur gör folk?
Så.jävla.svårt!
/CC
KommenteraJag lägger upp bilder från dagen på sol, strand, gulliga ungar och sommarkänslor. Man får antagligen en ganska skön känsla och tänker att det ser mysigt ut. Men det var inte hela sanningen idag. Jag och T var korta och lättirriterade och promenaden slutade med att jag gick hem. Kände helt enkelt att jag varken hade lust eller ork med sand, barnskratt eller gång just nu.
Vi hade en mysig morgon jag och ungarna. Dock lade jag mig sent och vaknade strax efter fem. Ungarna sov till tjugo i åtta. Det har aldrig hänt tidigare. Känns ändå lyckligt då att jag var vaken från runt fem och framåt. Vi åt frukost, skojade och myste och sedan promenerade vi till stora lekplatsen. Där hade vi jätteskoj i nästan två timmar, vi hann också fika där, juice och GF-kaka från deras café och allt var bra. Efter detta var O så trött så vi gick hem och lade honom och jag, som för övrigt haft huvudvärk hela dagen, lade mig också en stund. B såg på paddan.
T hade varit i Manly och vi hade bestämt att han skulle komma hem vid tolv och så skulle vi åka till Little Beach där vi aldrig varit tidigare och ha lite familjemys. Men vid ett var han fortfarande inte hemma. Det var då vi lade oss. Tjugo över ett vaknar jag av att jag hör T ute i huset. Han har kommit hem och jag messar att han kan komma in i sovrummet för jag är vaken. Han kommer inte in. En stund senare förstår jag av ljuden i huset att T gått och lagt sig i extrasängen. Jag känner mig irriterad för att han kommit hem så sent och när han väl är hemma så går han direkt och lägger sig istället för att vi åker iväg.
Allt detta är ju småpotatis. Ett vanligt irritationsgnäll, men det förstoras ju av att T ska åka imorgon och vara borta till nästa lördag. Därför har man känslan att man har lite bråttom och vill hinna umgås innan han åker. T’s version av detta är såklart annorlunda. Han kom hem, insåg att jag sover och passar därför på att lägga sig en stund. Han har inte sett mitt meddelande. När jag hade argtittat klart på min telefon en timme senare var klockan 2.20pm och vi hade inte ätit lunch ännu. Dagen var förstörd, tyckte jag (drama, japp!). Till slut så käkade vi lite mackor och gick ut för att gå på stranden. Jag var fortfarande så irriterad att efter tjugo minuter gick jag hem.
Låt oss säga att det är PMS. Det kan det mycket väl vara. Det kan också vara trötthet och huvudvärk eller det faktum att helgerna är heliga för mig och då vill jag vara med min familj.
Surbulten är åter. Returneras helst omgående till villig glädjespridare.
/CC
KommenteraJag inser nu när jag är lite sjuk och trött att jag har varit i ett high ett tag och får nästan lite ångest ifall detta low tänker leta sig in och hålla sig kvar nu en längre stund.
Jag hade en sex veckor eller så när vi inte var sjuka, det kändes inte jobbigt att rodda vardagen på samma sätt, jobbet var ok, träningen var up and running osv. Men nu ligger jag här dödstrött, fortfarande förkyld, har ofärgade rötter (håret), en innebrännare vid näsan samt ögoninflammation igen. Kanske är det PMS:en som slagit till också.
Vi har väldigt mycket roligt att se fram emot framöver med julfester, äventyrshelg med jobbet, fyrtioårsfester etc. Men jag hoppas att sinnesstämningen vänder så att jag kan känna mig glad på riktigt i allt det där.
Usch, surbarbro här ska säga hejdå innan det smittar av sig. Hejdå!
/CC
KommenteraIbland finner man sig själv inte alls på gymmet som planerat utan istället inlåst i sitt sovrum, slängd på sängen, ätandes lakritspingviner. Detta hände mig idag och det var så skönt och välbehövligt. Och min fina man lät mig vara där inne och tog själv hand om de två tröttmonstren utanför utan att klaga eller tycka att detta var konstigt. Han är en bättre människa än vad jag är.
Dagen har gått snabbt och varit helt okej, men när det var en timme kvar på jobbet till hemgång slog det om och jag blev så trött som jag aldrig har varit. Jag fick gå på toaletten för att inte sitta och nicka till. Tur att det ändå kom så pass sent på dagen, annars hade det varit outhärdligt.
Idag fick vi äntligen hem papper från Bs nya skola. På pappret berättades det om inskolning/orientering fyra onsdagsmornar i rad. Detta är verkligen jättebra och viktigt. Men vad är det här med att man bara förväntas kunna vara närvarande i tre timmar på arbetstid i fyra onsdagar i rad. Ja, jag vet inte. Det får lösa sig helt enkelt.
Natten som just var sov jag som en däckad prinsessa och jag ber till självaste John Blund att jag ska få vara med om detta underbara tillstånd inatt igen. Please, Mr. Blund.
/CC
Kommentera