Klockan är tio och vi kom just hem från Wyoming där vi hade fredagsmiddag hos K med familj. De var ju hos oss förra fredagen och vi försöker köra varannan gång, men med Citizenship test, T i Singapore etc. var detta nog inte mer än tredje gången.
Hur som helst var det mycket trevligt, men också ganska mycket jobb med ungar, mat, disk etc. Vi funderar faktiskt på att börja med take away-mat på fredagarna istället för att mer kunna koncentrera oss på att prata och umgås med varandra. Men idag hade de gjort poke bowl där man fick göra sin egen med massa godsaker: brunt ris med sesamfrön och sesamolja, broccoli, gurka, morötter, mango, lök, rostad lök, kallrökt lax, pickled ginger, wasabimayo etc. etc. Det var så gott så man inte kunde sluta äta.
På vägen hem i bilen somnade barnen som stenar och vi kunde inte få B vaken nog för att kissa när vi kom hem. Hon kommer att kissa i sängen och väcka oss inatt.
Mark my words.
/CC
KommenteraJag går här och försöker känna efter hur jag egentligen känner. Jag har städat bort i köket, vardagsrummet och barnens rum i en timme alltmedan T och barnen är på stranden och badar samt äter medhavd middag.
Vi skulle åkt allihopa. Men när jag plockat upp O från dagis efter jobbet och vi kom hem så var huset upp och ner. Det var kritor och papper över hela golvet, frukostgrejer från imorse i köket och till och med grytor sedan min födelsedagsmiddag igår. Ts förklaring: Vi hade inte maskindiskmedel hemma förrän precis nu när de handlat och B håller ju på att leka.
Jag fick panik. Även om man inte har maskindiskmedel just då så kan man fixa ordning det som går. Och ingen leker med allt i alla rum samtidigt. Jag började gorma och ha mig och sa att det går ju inte att gå till stranden när hemmet ser ut som ett horhus. Så de åkte. Och jag blev hemma för att städa upp allting. Jag känner att jag drog det kortaste strået… Dock satte jag på musik och gick runt och dansade lite när jag blev på bättre humör.
Om T och jag någongång skulle skiljas så är det nog en sådan här grej som blir droppen. Jag jobbar heltid, är stressad på jobb och allt runtomkring och då MÅSTE jag kunna känna mig lugn och trivas i mitt hem. Och dessutom hade det väl varit mer ok om det varit ungarna som ställer till med mest röra, men det är faktiskt T. Han är skitduktig och lagar mat, tvättar och gör grejer hemma, men det handlar bara om framåt, han gör liksom inget bakåt.
Och jag är så in i helvete trött på att gå bakom och sopa. Literally. För det blev ju jag som fick sopa upp sanden från stranden när de kom hem.
Kortaste fucking strået.
/CC
KommenteraJag läser en bok som heter Världens Vackraste Man. Den är för övrigt väldigt bra och jag rekommenderar den så långt i alla fall. Boken handlar bland annat om människor som levt ett liv som de känner sig besvikna på. De har känslan av att de liksom blivit lurade för att livet inte avspeglar deras egentliga storhet. Detta känner jag mycket igen, inte bara hos mig själv, men även hos folk runtomkring mig.
För är det inte så att de flesta av oss känner att vi är värda någonting mer? Att det liksom skulle bli något ”stort” av oss, men så lever de allra flesta av oss istället ett ganska vanligt liv med ett ospektakulärt jobb, hus, bil och en resa då och då. Och så vet man inte hur man ska ta sig ur det, man vet inte ens vart man ska börja, utan bara kör på.
Jag tänker att det har att göra med den största frågan av alla: Vad gör vi här och varför är vi här? Vi har redan när vi föds ett stort hål inom oss. Lite som att man har blivit lämnad och ratad av en förälder. Vi har en slags oro och ett utomjordiskt ”räcker jag till”, vad är meningen med mig? Och då är det inte konstigt att man alltid går runt och letar efter mening och känner att man dragit det korta strået.
Fast vad är svaret? Man tror på något sätt att det är fame eller rikedom. Men hade man varit så mycket mer full och uppfylld om man hade varit en känd rockstjärna, en skådespelare eller miljonär? De som är det säger att så inte är fallet. Jim Carrey har tydligen sagt något i stil med att han önskar att varje människa skulle få testa känslan av att ha en massa pengar och få alla sina drömmar uppfyllda. För det är inte det som är svaret. Jag respekterar honom för det. Visst, lätt för en sådan som honom att säga, men jag tror verkligen att det är så. Svaret ligger inte där vi tror.
De som har varit med om något stort trauma, en nära döden-upplevelse eller liknande, är de som jag finner kommer närmast känslan av ro och tillfredsställelse. Men man kan ju inte gå runt och hoppas på att något sådant ska hända bara för att man ska få lugn och ro i själen och sluta längta.
Vad vet jag, jag är bara en trött medelåldersmamma med ett helt vanligt liv.
/CC
Kommentera (4)Vi kan ju helt enkelt fortsätta med följetongen ”CC fuckar upp föräldraskapet”.
Igår var det missen att jag glömde släppa av B på dagis och körde med henne halvvägs till jobbet innan jag kom på vad jag gjorde och körde tillbaka igen. Finfint det.
Idag kände jag mig som en vinnare ända tills jag hämtade ungarna nu på kvällen. Det var inte något sådant enkelt som att O hade dagisets T-shirt på sig eftersom jag tydligen inte packat extrakläder. Närå, det var bara småpotatis.
Men en av fröknarna gick in i köket och hämtade ut två inplastade paket och sa: “You brought peanut butter sandwiches for the kids’ lunches.” Det tog någon sekund innan jag insåg… Men herregud, man får såklart inte ha med nötter till dagis! Det vet jag så väl, men imorse visste jag det tydligen inte.
Ungarna hade fått dagisets mackor med honung istället så det gick såklart ingen nöd på dem. Och lyckligtvis upptäckte man min blunder innan mackorna plockades fram ordentligt och någon av nötallergikerna kom i kontakt med dem. Så det stannade vid att jag är en glömsk morsa, kanske även ignorant, men jag är i alla fall inte en som åsamkat andra barn skada. Inte än i alla fall. O har ju tre år till på dagis, så jag har gott om tid på mig för det också, haha.
Hur som helst så är vi nästan i mål. Veckan har bara en dag till med rutiner och sedan är det bara roligheter kvar.
Nu kör vi ända in i kaklet!
/CC
KommenteraIbland tänker jag att jag inte borde få lov att vara vuxen. Idag var en sådan dag.
En bakgrundshistoria till det jag gjorde var att O var vaken i cirka två timmar inatt och dessa spenderade jag liggandes på golvet (visserligen med kudde och täcke) mellan barnens sängar med armen awkwardly in mellan spjälorna på Os cot för att klappa honom så gott det gick medan han torktumlade.
Sedan upp vid sex, fixa mig och två ungar, fixa klart matlådor till kidsen och till mig själv, in i bilen alla tre för att droppa av O på dagis och så hem igen för att parkera. Promenad till skolan där B skulle droppas för dag tre av orientering. Hem via Os eventuellt nya dagis, ringde och bokade tid hos gendoktor i januari för O. Sedan iväg efter 50 minuter för att hämta Bopp igen. När vi varit hemom för att hämta min lunch och satte oss i bilen så åkte jag av gammal vana direkt till jobbet. Halvvägs där kom jag på att B var i bilen med mig. Oups. Jag hade glömt droppa henne på dagis. Skrattattacker följde.
Så det var bara att vända och köra tillbaka igen och så till jobbet efteråt. Herregud alltså, vissa dagar funkar det bara inte uppe i virrvarret. Men konstigt nog kände jag mig fokuserad när jag väl kom till jobbet och jag fick mycket gjort trots att klockan var tolv när jag kom dit.
Hemma igen ikväll gick allt smidigt och jag gick förbi fruktfatet och kände lukten av bananerna som började bli lite bruna. Innan jag vet ordet av det har jag whippat ihop ett bananbröd. Kitchen Aid:en är så jäkla smidig alltså. Om den bara diskade sig själv också så skulle den vara min bästa vän.
Nu är Love Island snart slut och jag med. Hej.
/CC
Kommentera